I självmedkänslearbetet finns det två saker som jag har stannat upp kring för att fundera extra på för närvarande.
Först så gäller det medkänsla överhuvudtaget. Att man kan göra övningar i självmedkänsla kom som en överraskning för mig. Jag har nämligen levt i tron att förmågan att känna medkänsla är en egenskap som man föds med eller ej, inte att det är en färdighet man skulle kunna träna upp. Och jag har alltid levt i en sorgsen tro att jag saknar den egenskapen, på grund av att jag har känt mig obekväm i situationer där man ska stötta andra i en svår stund. Om en människa har behövt tröst har jag alltid varit den första att dra mig undan. Inte för att jag inte har velat hjälpa till, utan för att jag inte har kunnat eller vetat hur jag ska hantera situationen, och bara känt mig klumpig och som att jag förvärrar saken. Innerst inne vill jag väldigt väl, men jag har svårt att uttrycka det så att andra förstår, och jag är rädd att ”göra fel” så att jag sårar andra.
Det andra handlar om det som forskaren Kristin Neff menar är en väldigt viktig del av självmedkänsla: att känna samhörighet och likhet med andra. Inte distansera sig med tankar som ”alla andra är så coola/bra/glada/lyckade – det är bara jag som misslyckas och är klumpig”, ”ingen förstår mig” eller ”det är säkert bara jag som känner såhär”. Och det är också intressant, för jag har alltid sett mig själv som väldigt annorlunda, och känslan av att jag är ett UFO har ofta dominerat mina tankar (på ett inte helt positivt sätt).
När det gäller medkänsla så har jag faktiskt tittat tillbaks lite på min barndom (jag - som annars är ganska anti mot det här med att gå tillbaks och nysta i barndomen - jag lever ju HÄR och NU, och det är väl bättre att jag koncentrerar mig på vad jag kan förändra och hur jag kan förändra det, än att hålla på och älta i det förgångna...). Men plötsligt har jag insett att min lite annorlunda uppväxt med lite annorlunda föräldrar inte bjöd på någon direkt förebild när det gäller det här med medkänsla. Min pappa var sträng och stenhård och min mamma kämpade med sin oerhört låga självkänsla. Jag lärde mig aldrig hur man agerar medkänsla, för i min familj fanns inte riktigt den sortens beteende. Jag brukar tänka på min nuvarande man som den som lärde mig omtänksamhet.
Och insikten jag får när jag tänker tillbaks på hur det var när jag var liten, är att den världen jag levde i DÅ skiljer sig väldigt mycket från det jag lär mig om att agera medkänsla/självmedkänsla NU. Jag har helt enkelt aldrig riktigt förstått mig på hur man agerar medkänsla, för att jag aldrig har upplevt det eller lärt mig det. Istället har jag bara agerat så som vi agerade i vår familj, vilket skiljer sig en del från hur jag nu själv skulle vilja välja att agera. Och kanske innebär det att jag faktiskt inte är ett hopplöst fall när det gäller medkänsla – kanske behöver jag bara lära mig?!... Jag VILL ju väl, innerst inne. Jag KÄNNER ju med andra människor. Jag har bara inte vetat hur jag ska uttrycka det.
Sen brukar jag haka upp mig på att jag är annorlunda. Att jag är för udda för att passa in i den här världen. Att jag inte har särskilt mycket gemensamt med andra människor. Och dom tankarna är alltså inte jättebra ur sjävmedkänslesynpunkt, påstås det.
Och visst har jag en fantastisk förmåga att se saker och ting på mitt eget sätt och ha egna åsikter som skiljer sig från massans. Jag har en stark egen drivkraft och stark känsla för hur jag vill att det ska vara. Jag ÄR annorlunda. I varje situation med interaktion med andra människor så får jag det bevisat, om och om och om igen. Jag tycker, tänker och agerar annorlunda. Jag ser världen annorlunda. Det jag gillar är det inte många andra som gillar (vilket gör att det blir svårt att hitta sånt som jag gillar i ett samhälle där efterfrågan styr tillgången
).
För ett tag sen träffade jag en gammal arbetskompis som jag inte träffat på 10 år. Vi var glada över att se varandra, och hon utbrast ”Du var alltid så himla annorlunda, och det var det jag gillade så mycket med dig!”
Och det var säkert menat som något bra, men inom mig så gnagde kommentaren... Jag har börjat inse att jag inte alls trivs i min annorlundhet. Jag skäms över att jag är så egen. Jag har alltid skämts över det. Ständigt får jag påminnelser om hur annorlunda jag är, och varje påminnelse sårar mig som ett svärd rakt i hjärtat. För jag har hela mitt liv längtat efter att vara ”normal”, eller ja, åtminstone mindre annorlunda, och istället tycka och tänka mer som andra. Jag har aldrig velat acceptera mitt öde att jag är udda, utan ser varje bevis på min annorlundhet som ett personligt misslyckande.
Och skammen över att jag är udda ligger förstås ivägen för självmedkänsla, börjar jag inse nu...
Jag har redan tidigare förstått att det inte är produktivt att försöka vara någon annan än den jag är, tex att försöka spela normal och försöka smälta in, när det inte stämmer överens med vad jag själv tycker och tänker. Och jag har jobbat ett tag på att försöka hitta min egen röst och mitt eget uttryck, och välja att följa mitt hjärta istället för att krampaktigt försöka snegla på alla andra och anpassa mig till efter vad jag TROR att jag borde göra...
Men att vara mig själv innebär nog också att jag måste släppa på skammen över att jag blev som jag blev. Jag måste försöka lära mig att känna stolthet över varje bevis på att jag är annorlunda - som nu livet har bestämt sig för att likt en smetig paj trycka upp i mitt ansikte om och om och om igen... Jag ÄR ju uppenbarligen annorlunda. Så är det bara. Kanske måste jag lägga ner mer jobb på att känna mig bekväm med det. Men samtidigt kan jag även kanske öva mig i att tänka på att jag har två händer och två fötter och två ögon och två öron och en mun – precis som många andra människor faktiskt har – och jag har grundläggande känslor inombords, vilket också många andra människor faktiskt har. Det FINNS trots allt likheter, som jag ju kan välja att försöka se också...
Min brist på förmåga att uttrycka medkänsla och min övertygelse om att jag är väldigt annorlunda från andra människor, har nog gjort att jag i många lägen distanserar mig från andra. Om jag lär mig att uttrycka medkänsla och lär mig acceptera att jag är annorlunda, så kanske det kan bygga en bro över den distansen?.... Kanske kan det även bära med sig att jag kan vara till någon hjälp för andra människor? För i jakt på vad som får människor att må bra och vad som ger livet mening, så har jag förstått att det ligger något magiskt i det här med ”Att hjälpa andra”. Att hjälpsamhet, omtanke och medmänsklighet är nyckeln till själsligt välmående. Men jag har alltid varit fullständigt övertygad om att jag inte på något sätt har nånting att bidra med eller ge till andra. Jag har alltid sett mig själv som gåendes på ett parallellspår med verkligheten, skild en bit från övriga människor. Inte känt samhörighet, inte känt att jag har kunnat nå fram till någon annan.
Tänk om jag skulle kunna få uppleva en annan bild?...
Först så gäller det medkänsla överhuvudtaget. Att man kan göra övningar i självmedkänsla kom som en överraskning för mig. Jag har nämligen levt i tron att förmågan att känna medkänsla är en egenskap som man föds med eller ej, inte att det är en färdighet man skulle kunna träna upp. Och jag har alltid levt i en sorgsen tro att jag saknar den egenskapen, på grund av att jag har känt mig obekväm i situationer där man ska stötta andra i en svår stund. Om en människa har behövt tröst har jag alltid varit den första att dra mig undan. Inte för att jag inte har velat hjälpa till, utan för att jag inte har kunnat eller vetat hur jag ska hantera situationen, och bara känt mig klumpig och som att jag förvärrar saken. Innerst inne vill jag väldigt väl, men jag har svårt att uttrycka det så att andra förstår, och jag är rädd att ”göra fel” så att jag sårar andra.
Det andra handlar om det som forskaren Kristin Neff menar är en väldigt viktig del av självmedkänsla: att känna samhörighet och likhet med andra. Inte distansera sig med tankar som ”alla andra är så coola/bra/glada/lyckade – det är bara jag som misslyckas och är klumpig”, ”ingen förstår mig” eller ”det är säkert bara jag som känner såhär”. Och det är också intressant, för jag har alltid sett mig själv som väldigt annorlunda, och känslan av att jag är ett UFO har ofta dominerat mina tankar (på ett inte helt positivt sätt).
När det gäller medkänsla så har jag faktiskt tittat tillbaks lite på min barndom (jag - som annars är ganska anti mot det här med att gå tillbaks och nysta i barndomen - jag lever ju HÄR och NU, och det är väl bättre att jag koncentrerar mig på vad jag kan förändra och hur jag kan förändra det, än att hålla på och älta i det förgångna...). Men plötsligt har jag insett att min lite annorlunda uppväxt med lite annorlunda föräldrar inte bjöd på någon direkt förebild när det gäller det här med medkänsla. Min pappa var sträng och stenhård och min mamma kämpade med sin oerhört låga självkänsla. Jag lärde mig aldrig hur man agerar medkänsla, för i min familj fanns inte riktigt den sortens beteende. Jag brukar tänka på min nuvarande man som den som lärde mig omtänksamhet.
Och insikten jag får när jag tänker tillbaks på hur det var när jag var liten, är att den världen jag levde i DÅ skiljer sig väldigt mycket från det jag lär mig om att agera medkänsla/självmedkänsla NU. Jag har helt enkelt aldrig riktigt förstått mig på hur man agerar medkänsla, för att jag aldrig har upplevt det eller lärt mig det. Istället har jag bara agerat så som vi agerade i vår familj, vilket skiljer sig en del från hur jag nu själv skulle vilja välja att agera. Och kanske innebär det att jag faktiskt inte är ett hopplöst fall när det gäller medkänsla – kanske behöver jag bara lära mig?!... Jag VILL ju väl, innerst inne. Jag KÄNNER ju med andra människor. Jag har bara inte vetat hur jag ska uttrycka det.
Sen brukar jag haka upp mig på att jag är annorlunda. Att jag är för udda för att passa in i den här världen. Att jag inte har särskilt mycket gemensamt med andra människor. Och dom tankarna är alltså inte jättebra ur sjävmedkänslesynpunkt, påstås det.
Och visst har jag en fantastisk förmåga att se saker och ting på mitt eget sätt och ha egna åsikter som skiljer sig från massans. Jag har en stark egen drivkraft och stark känsla för hur jag vill att det ska vara. Jag ÄR annorlunda. I varje situation med interaktion med andra människor så får jag det bevisat, om och om och om igen. Jag tycker, tänker och agerar annorlunda. Jag ser världen annorlunda. Det jag gillar är det inte många andra som gillar (vilket gör att det blir svårt att hitta sånt som jag gillar i ett samhälle där efterfrågan styr tillgången
).För ett tag sen träffade jag en gammal arbetskompis som jag inte träffat på 10 år. Vi var glada över att se varandra, och hon utbrast ”Du var alltid så himla annorlunda, och det var det jag gillade så mycket med dig!”
Och det var säkert menat som något bra, men inom mig så gnagde kommentaren... Jag har börjat inse att jag inte alls trivs i min annorlundhet. Jag skäms över att jag är så egen. Jag har alltid skämts över det. Ständigt får jag påminnelser om hur annorlunda jag är, och varje påminnelse sårar mig som ett svärd rakt i hjärtat. För jag har hela mitt liv längtat efter att vara ”normal”, eller ja, åtminstone mindre annorlunda, och istället tycka och tänka mer som andra. Jag har aldrig velat acceptera mitt öde att jag är udda, utan ser varje bevis på min annorlundhet som ett personligt misslyckande.
Och skammen över att jag är udda ligger förstås ivägen för självmedkänsla, börjar jag inse nu...
Jag har redan tidigare förstått att det inte är produktivt att försöka vara någon annan än den jag är, tex att försöka spela normal och försöka smälta in, när det inte stämmer överens med vad jag själv tycker och tänker. Och jag har jobbat ett tag på att försöka hitta min egen röst och mitt eget uttryck, och välja att följa mitt hjärta istället för att krampaktigt försöka snegla på alla andra och anpassa mig till efter vad jag TROR att jag borde göra...
Men att vara mig själv innebär nog också att jag måste släppa på skammen över att jag blev som jag blev. Jag måste försöka lära mig att känna stolthet över varje bevis på att jag är annorlunda - som nu livet har bestämt sig för att likt en smetig paj trycka upp i mitt ansikte om och om och om igen...
Jag ÄR ju uppenbarligen annorlunda. Så är det bara. Kanske måste jag lägga ner mer jobb på att känna mig bekväm med det. Men samtidigt kan jag även kanske öva mig i att tänka på att jag har två händer och två fötter och två ögon och två öron och en mun – precis som många andra människor faktiskt har – och jag har grundläggande känslor inombords, vilket också många andra människor faktiskt har. Det FINNS trots allt likheter, som jag ju kan välja att försöka se också... Min brist på förmåga att uttrycka medkänsla och min övertygelse om att jag är väldigt annorlunda från andra människor, har nog gjort att jag i många lägen distanserar mig från andra. Om jag lär mig att uttrycka medkänsla och lär mig acceptera att jag är annorlunda, så kanske det kan bygga en bro över den distansen?.... Kanske kan det även bära med sig att jag kan vara till någon hjälp för andra människor? För i jakt på vad som får människor att må bra och vad som ger livet mening, så har jag förstått att det ligger något magiskt i det här med ”Att hjälpa andra”. Att hjälpsamhet, omtanke och medmänsklighet är nyckeln till själsligt välmående. Men jag har alltid varit fullständigt övertygad om att jag inte på något sätt har nånting att bidra med eller ge till andra. Jag har alltid sett mig själv som gåendes på ett parallellspår med verkligheten, skild en bit från övriga människor. Inte känt samhörighet, inte känt att jag har kunnat nå fram till någon annan.
Tänk om jag skulle kunna få uppleva en annan bild?...
