I måndags fick jag något smärre bryt. Min hjärna gick in i superstressläge och det bara snurrade i skallen av alla saker jag är uppbokad på. Jag kunde inte sortera tankarna och förlorade förmågan att få överblick över saker. Aktiviteterna jag är uppbokad på närmsta tiden bara snurrade runt runt runt i mitt huvud, som om jag hade feber, och jag var tvungen att skriva ner ett detaljerat schema med klockslag för när jag skulle vara var och med vilken packning dom närmsta två veckorna, för att överhuvudtaget försöka greppa situationen (vilket bara det tog flera timmar). Och det kändes bara som om allt är för mycket. Det är för mycket nu. För mycket för mycket för mycket. Jag vill bara vara hemma och sova – jag längtar DESPERAT efter att bara få vara hemma och sova!!! Eller åtminstone bara åka fram och tillbaks till jobbet, och annars vara hemma och sova. Inga krav, inget extra åkande, inga aktiviteter.
Vad hände?
Under hösten, med min skadade arm, så hade jag det lugnt. Det var i stort sett bara åka fram och tillbaks till jobbet eftersom allt annat var avbokat. Det var en ny upplevelse för mig, och det var jätteskönt! Men nånting verkar ha hänt mentalt under den perioden. Jag verkar nästan ha blivit ”allergisk” mot att ha uppbokade aktiviteter?!...
Märkligt. Jag tänkte att jag kunde börja plocka upp mitt vanliga liv igen så smått nu och boka upp mig på roliga och trevliga aktiviteter, men det tar bara tvärstopp i huvudet då. Det funkar inte. Jag avbokade alla saker som jag hade bokat in resten av veckan (bl.a. en intressant kurs som jag betalat dyra pengar för...), och genast kändes det bättre.
Samtidigt vill jag inte acceptera att jag inte skulle kunna göra en massa roliga saker! Varför är det såhär?? Varför klarar jag inte av att göra saker längre? Jag tycker ju att dom är roliga!
Men när almanackan blir för bokad så går jag tydligen in i nåt jättestressläge och slutar funka. Jag måste skaffa mig en ny approach till hur mycket jag klarar av att göra.
Inte lätt.
Igår skulle jag åka till ridskolan och rida lektion för första gången efter ridolyckan. I mitt mentala stressläge kändes även det oöverstigligt jobbigt. Trafiken har dessutom blivit ännu värre nu, så trots att jag hade möjlighet att gå en timme tidigare från jobbet så kom jag ändå fram till ridskolan sent. Tyvärr funkar det inte så bra längre med den tidiga ridtiden – inte ens när jag har möjlighet att gå tidigare från jobbet!
Jävla skitstad jag bor i närheten av. Trafikinfarkt varje dag.
På väg till ridskolan så kom jag att tänka på att det här med att åka till ridskolan är lite som att äta Bertie Bott’s Every Flavour Beans. Man har ingen aning om vilken häst man får. Ibland kan man få nån som är som att äta solvarma jordgubbar, och en annan gång nån som är som att äta öronvax...
Well well. När jag kom fram till ridskolan hade jag inte fått nån häst alls. Lite snopet. Tydligen hade jag varit borta så länge att jag hade raderats från listan.
Men tillslut fick jag tag på ridläraren, som stuvade om lite bland utdelade hästar så att jag fick rida Dell. Fina fullblodskorsningen farbror Dell – den kantiga flugskimmeln, min fina vita springare! Lättsam och trevlig, och alldeles alldeles utmärkt ”lagom” för min svaga arm! Det var så ENORMT roligt att få sitta på honom och att få träffa människorna på ridskolan igen, så när jag gick därifrån så sken jag som en sol och hade hoppande lycka i bröstet! All stress och oro var som bortblåst!
Vilken välgörande supermedicin det kan vara att få rida!
Dagen efter jag hade ridit Mr dressyrkoloss på privatlektionsstället förra veckan så hade jag ganska ont i armen och axeln. Så jag tänkte lite extra på att försöka att inte överanstränga armen, och med lättsamma Dell så gick det lite bättre. Han går ju att rida med ganska små och lätta hjälper. Och en timmes lektion gick över förväntan – jag orkade hela passet. Stor skillnad att sitta på den lite mer känsliga Dell!
Trots att jag använder armen ganska ”normalt” till vardags nu, så insåg jag häromdan att den är långt ifrån återställd. Jag kom nämligen att känna på min trasiga arms axel... (vilket jag inte gjort på ett tag). I och med att jag använder armen nästan som vanligt så hade jag någon bild av att axeln skulle ha börjat kännas lite mer som en vanlig axel. Min högra, friska axel känns rund och ”köttig”. Min vänstra axel kändes dock fortfarande bara som en benknota... Jag blev faktiskt förvånad. Stackars armen måste väl jobba satan för att försöka fungera normalt utan sina normala muskler.... Kanske inte konstigt om jag är lite extra trött.
Vad hände?
Under hösten, med min skadade arm, så hade jag det lugnt. Det var i stort sett bara åka fram och tillbaks till jobbet eftersom allt annat var avbokat. Det var en ny upplevelse för mig, och det var jätteskönt! Men nånting verkar ha hänt mentalt under den perioden. Jag verkar nästan ha blivit ”allergisk” mot att ha uppbokade aktiviteter?!...
Märkligt. Jag tänkte att jag kunde börja plocka upp mitt vanliga liv igen så smått nu och boka upp mig på roliga och trevliga aktiviteter, men det tar bara tvärstopp i huvudet då. Det funkar inte. Jag avbokade alla saker som jag hade bokat in resten av veckan (bl.a. en intressant kurs som jag betalat dyra pengar för...), och genast kändes det bättre.
Samtidigt vill jag inte acceptera att jag inte skulle kunna göra en massa roliga saker! Varför är det såhär?? Varför klarar jag inte av att göra saker längre? Jag tycker ju att dom är roliga!
Men när almanackan blir för bokad så går jag tydligen in i nåt jättestressläge och slutar funka. Jag måste skaffa mig en ny approach till hur mycket jag klarar av att göra.
Inte lätt.
Igår skulle jag åka till ridskolan och rida lektion för första gången efter ridolyckan. I mitt mentala stressläge kändes även det oöverstigligt jobbigt. Trafiken har dessutom blivit ännu värre nu, så trots att jag hade möjlighet att gå en timme tidigare från jobbet så kom jag ändå fram till ridskolan sent. Tyvärr funkar det inte så bra längre med den tidiga ridtiden – inte ens när jag har möjlighet att gå tidigare från jobbet!
Jävla skitstad jag bor i närheten av. Trafikinfarkt varje dag.På väg till ridskolan så kom jag att tänka på att det här med att åka till ridskolan är lite som att äta Bertie Bott’s Every Flavour Beans. Man har ingen aning om vilken häst man får. Ibland kan man få nån som är som att äta solvarma jordgubbar, och en annan gång nån som är som att äta öronvax...
Well well. När jag kom fram till ridskolan hade jag inte fått nån häst alls. Lite snopet. Tydligen hade jag varit borta så länge att jag hade raderats från listan.
Men tillslut fick jag tag på ridläraren, som stuvade om lite bland utdelade hästar så att jag fick rida Dell. Fina fullblodskorsningen farbror Dell – den kantiga flugskimmeln, min fina vita springare!
Lättsam och trevlig, och alldeles alldeles utmärkt ”lagom” för min svaga arm! Det var så ENORMT roligt att få sitta på honom och att få träffa människorna på ridskolan igen, så när jag gick därifrån så sken jag som en sol och hade hoppande lycka i bröstet! All stress och oro var som bortblåst!Vilken välgörande supermedicin det kan vara att få rida!
Dagen efter jag hade ridit Mr dressyrkoloss på privatlektionsstället förra veckan så hade jag ganska ont i armen och axeln. Så jag tänkte lite extra på att försöka att inte överanstränga armen, och med lättsamma Dell så gick det lite bättre. Han går ju att rida med ganska små och lätta hjälper. Och en timmes lektion gick över förväntan – jag orkade hela passet. Stor skillnad att sitta på den lite mer känsliga Dell!
Trots att jag använder armen ganska ”normalt” till vardags nu, så insåg jag häromdan att den är långt ifrån återställd. Jag kom nämligen att känna på min trasiga arms axel... (vilket jag inte gjort på ett tag). I och med att jag använder armen nästan som vanligt så hade jag någon bild av att axeln skulle ha börjat kännas lite mer som en vanlig axel. Min högra, friska axel känns rund och ”köttig”. Min vänstra axel kändes dock fortfarande bara som en benknota... Jag blev faktiskt förvånad. Stackars armen måste väl jobba satan för att försöka fungera normalt utan sina normala muskler.... Kanske inte konstigt om jag är lite extra trött.
