- Svar: 14
- Visningar: 3 199
Gjorde mensas övervakadetest för mer än en månad sedan och fick resultatet sista november och fick 135 eller högre, okej detta fick ju mina tankar att snurra lite men helt hanterbart så i fredags gick jag på min första mensa träff och fick en del svar men desto fler frågor.
Jag börjar från början, i lågstadiet gick jag utredning för dyslexi, vilket jag har.
Läraren jag hade då var inget att hänga i granen, fick ofta höra att den uppgiften var för svår för mig med dyslexi (detta även på ämnen som inte har med läsa och skriva att göra) och vad jag inte kunde bli som vuxen för det skulle bli för svår för mig.
Så redan i lågstadiet blev jag stökig, bråkig, ifrågasättare och brydde mig inte om skolan. Vuxna runt mig tror jag trodde att jag tyckte det var för svår och jag tyckte det inte var någon idé för jag var ju korkad enligt mig själv.
Under träffen träffade jag en som jobbade som lärare på en skola med högintelligenta barn som sa att hur jag var i lågstadiet är typiskt för barn med högt iq.
Mellanstadiet började och ny lärare och jag fortsätte som i lågstadiet och läraren lite bättre då jag inte blev nedtryckt i skona längre.
Tror det är i 4an vi får gå och göra språkförståelse, personen som håller i det är fascinerad och säger att jag har ovanligt stort ordförråd för min ålder (kommer ihåg att hon lade papperna åt sidan och frågade om fler ord än vad som egentligen tillhörde testet). Även detta har jag fått reda på är tecken på hög intelligens hos barn men det togs inte vidare.
Då är vi i högstadiet. Vi får göra olika test för att delas in i tre grupper beroende på hur långt vi kommit och framfart i det ämnet och nytt språk ska väljas.
I matten ska jag enigt testet gå svårare gruppen men lärarna väljer lägsta och ett tredje språk övertalar lärarna mina föräldrar att jag inte ska läsa (ville gå täckenspråk) för det skulle bli för mycket för mig. Resultatet blir frustrerad och understimulerad till tusen och skolkar massor men ingen på skolan tar tag i det, tror inte ens minna föräldrar fick veta.
Varför var det ingen som snappade upp det och inte lät dyslexin spilla över till övriga ämnen, har alltid haft otroligt lätt för matte men fick ingen utmaning i det.
När jag först fick resultatet blev det mycket blandat bland känslorna och visste inte om jag skulle berätta eller inte tills en kompis säger "skryt för tusan" (hon vet att jag inte skryter utan hon vet att hon behöver skriva så för att jag ska öht ska nämna det).
Så lägger ut det på Instagram och får gratis och glada tillrop, berättar för några på jobbet och bara massa gratis och några att det inte förvånar dom
.
Sedan kommer gårdagen med uppsittarkväll med släkten på faster sida och jag tar mod till mig att berätta och det blir ifrågasatt, varför har jag då inte godkänt i alla grundämnen från skolan, varför är min högsta utbildning en KY, varför har jag inte pluggat vidare mm mm, tja med tanke på min skolgång ligger nog svaren där.
Är just nu allmänt bitter och behöver skriva av mig.
Jag börjar från början, i lågstadiet gick jag utredning för dyslexi, vilket jag har.
Läraren jag hade då var inget att hänga i granen, fick ofta höra att den uppgiften var för svår för mig med dyslexi (detta även på ämnen som inte har med läsa och skriva att göra) och vad jag inte kunde bli som vuxen för det skulle bli för svår för mig.
Så redan i lågstadiet blev jag stökig, bråkig, ifrågasättare och brydde mig inte om skolan. Vuxna runt mig tror jag trodde att jag tyckte det var för svår och jag tyckte det inte var någon idé för jag var ju korkad enligt mig själv.
Under träffen träffade jag en som jobbade som lärare på en skola med högintelligenta barn som sa att hur jag var i lågstadiet är typiskt för barn med högt iq.
Mellanstadiet började och ny lärare och jag fortsätte som i lågstadiet och läraren lite bättre då jag inte blev nedtryckt i skona längre.
Tror det är i 4an vi får gå och göra språkförståelse, personen som håller i det är fascinerad och säger att jag har ovanligt stort ordförråd för min ålder (kommer ihåg att hon lade papperna åt sidan och frågade om fler ord än vad som egentligen tillhörde testet). Även detta har jag fått reda på är tecken på hög intelligens hos barn men det togs inte vidare.
Då är vi i högstadiet. Vi får göra olika test för att delas in i tre grupper beroende på hur långt vi kommit och framfart i det ämnet och nytt språk ska väljas.
I matten ska jag enigt testet gå svårare gruppen men lärarna väljer lägsta och ett tredje språk övertalar lärarna mina föräldrar att jag inte ska läsa (ville gå täckenspråk) för det skulle bli för mycket för mig. Resultatet blir frustrerad och understimulerad till tusen och skolkar massor men ingen på skolan tar tag i det, tror inte ens minna föräldrar fick veta.
Varför var det ingen som snappade upp det och inte lät dyslexin spilla över till övriga ämnen, har alltid haft otroligt lätt för matte men fick ingen utmaning i det.
När jag först fick resultatet blev det mycket blandat bland känslorna och visste inte om jag skulle berätta eller inte tills en kompis säger "skryt för tusan" (hon vet att jag inte skryter utan hon vet att hon behöver skriva så för att jag ska öht ska nämna det).
Så lägger ut det på Instagram och får gratis och glada tillrop, berättar för några på jobbet och bara massa gratis och några att det inte förvånar dom
.Sedan kommer gårdagen med uppsittarkväll med släkten på faster sida och jag tar mod till mig att berätta och det blir ifrågasatt, varför har jag då inte godkänt i alla grundämnen från skolan, varför är min högsta utbildning en KY, varför har jag inte pluggat vidare mm mm, tja med tanke på min skolgång ligger nog svaren där
.Är just nu allmänt bitter och behöver skriva av mig.
