G
Gunsan
Är helt knäckt efter några dagars medicinering av min katt med antibiotikan Vetrimoxin för öroninflammation. Det verkar så enkelt när andra skriver om hur de ger sin katt medicin, att den efter ett enkelt handgrepp öppnar munnen så att man kan peta in en tablett. Men för oss fungerar det inte vare sig med lock eller pock! Kissen öppnar inte munnen! Nu har han dessutom blivit så deprimerad av denna tortyr att han nästan inte äter något och därför lätt kräks upp medicinen när vi äntligen fått honom att svälja den.
Har försökt med "tablettinförare" för att underlätta, men kissen biter ihop käkarna så hårt att munnen inte går att öppna. Har tagit tag i nackskinnet och böjt huvudet bakåt utan att munnen öppnas det minsta.
I mat kan vi inte gömma något, för han har aldrig varit stor i maten och nu äter han nästan ingenting eftersom han är så ledsen. Är det medicin i maten vänder han ryggen till direkt.
Har också försökt med pasta-formen av Vetrimoxin, men den dreglar han ut delar av och sedan sitter han och är olycklig i flera timmar för att han känner doften av medicinen som sitter fast i pälsen på bröstet.
Till att börja med kämpade han emot våldsamt när han skulle ta medicinen. Nu är han mest apatisk. Men det är inte enklare att få in medicinen för det. Han kryper ihop så for man närmar sig honom (oavsett om det är medicindags eller ej) som om vi just gett honom stryk och han förväntar sig mer av den varan.
Någon som har några fler idéer på hur man kan göra medicineringen mindre plågsam? Nu är han så deprimerad och ledsen att det gör ont att se honom.
Förtvivlad matte
Har försökt med "tablettinförare" för att underlätta, men kissen biter ihop käkarna så hårt att munnen inte går att öppna. Har tagit tag i nackskinnet och böjt huvudet bakåt utan att munnen öppnas det minsta.
I mat kan vi inte gömma något, för han har aldrig varit stor i maten och nu äter han nästan ingenting eftersom han är så ledsen. Är det medicin i maten vänder han ryggen till direkt.
Har också försökt med pasta-formen av Vetrimoxin, men den dreglar han ut delar av och sedan sitter han och är olycklig i flera timmar för att han känner doften av medicinen som sitter fast i pälsen på bröstet.
Till att börja med kämpade han emot våldsamt när han skulle ta medicinen. Nu är han mest apatisk. Men det är inte enklare att få in medicinen för det. Han kryper ihop så for man närmar sig honom (oavsett om det är medicindags eller ej) som om vi just gett honom stryk och han förväntar sig mer av den varan.
Någon som har några fler idéer på hur man kan göra medicineringen mindre plågsam? Nu är han så deprimerad och ledsen att det gör ont att se honom.
Förtvivlad matte
