Elizette
Trådstartare
Hur pass stor "förståelse" ska man ha för att hästen inte mår 100% när det kommer till dess beteende i förhållande till mig ?
Tänker på min egen lille jös, som faktist är en ängel 99% av tiden. Men som nu när det har kommit en extrem situation, stog inne pga hälta, boxvila, och skritt promenader. Hästen mådde INTE bra, stort rörelse behov, stort "flock" behov, umgänge med annan/andra hästar. Så länge han kände sig trygg, dvs i stallet/boxen - mer eller mindre samma skrutt som innan, rastlös och lite mer "mammig" och påträngande men inte mer än såpass.
Vid utgång, ner till spolspilta/ridhus och även under skritt promenaderna i ridhuset slog det hus i helvette. Beteenden som jag knappt har sett sedan jag köpte honom kom åter upp igen. Tog inte drivning, varken för min kropp, mitt rep, eller spö,
longera runt var en omöjlighet såvida jag inte gick precis vid bogen, då totto liten käpprätt vände sig mot mig och ställde sig upp, och vad som fanns att göra *vad jag vet* var att gå undan/dra ner.
gick man på med spö/rep eller bonka till slog det åter slint och sjujävulens utfall MOT mig, att gå brevid och leda var som att gå brevid en liten djävul, konstant in på mitt område och hota, hota tillbaks och hästen slår, föröka driva runt och hästen ställer sig upp/slår. Vänder INTE baken till utan alltid ansikte och framdel -
blir något av en tango, med två dansare som piruetterar runt i vild chacha, inte tusan kan man ge upp trots att adrenalinet pumpar i 678 km/timman efter antalet flygande hovar över huvudet på en. *tack för hjälmar* ned dragningar, ryt och rent krig om vem som bestämer vad.
sen, två minuter senare är det bortglömt, struttar snällt runt, fortfarande stirrigt med överskottsenergi&rastlöshet, men tar snällt drivning fram, backa, flytta, stå stilla, flytta bog, flytta bak. Går inte in i mitt område osv. - Vilket han som jag tidigare sa utför 99% av tiden. tror INTE att det har att göra med att jag "vann" någonting, vad vet jag, men det var inte känslan jag fick. Känndes bara som ett rejält hjärnsläpp och utlopp för precis allt som kröp i hans kropp, hjärna, själ och hjärta.
Samma sak när han nu när han inte fått gå ute pga trasig hage, eller mugg på någon dag, ser man att det utspelar sig i låssas attacker, bli två meter stor kasta bak öronen och rusa in i området och hugga i luften ( aldrig mig ), om man inte är tillräckligt allert för att mota det innan det går såpass *är inte alltid det* Men då är det bara att sträka sig uppemot och ett "haaapp" så struttar han snällt igen.
Ju fler av hans "behov" saker under ju längre tid ger ett allt värre beteende. Vad är acceptabelt och i vilken utsträckning? är det totalt brist i ledarskap, noll respekt och jag ska börja från början eller kan man nöjja sig med 99 ? kan man tillåta oacceptabelt beteende ? och hur ska man jobba med det när det kommer upp *det värsta* en gång vart annat år, och *det andra* 10 ggr/år ? har jag ett låtsass ledarskap som jag inbillar mig bara för att jag fått för mig att hästen gör vad jag vill? är det det som syns igenom ?
*hm...*
Tänker på min egen lille jös, som faktist är en ängel 99% av tiden. Men som nu när det har kommit en extrem situation, stog inne pga hälta, boxvila, och skritt promenader. Hästen mådde INTE bra, stort rörelse behov, stort "flock" behov, umgänge med annan/andra hästar. Så länge han kände sig trygg, dvs i stallet/boxen - mer eller mindre samma skrutt som innan, rastlös och lite mer "mammig" och påträngande men inte mer än såpass.
Vid utgång, ner till spolspilta/ridhus och även under skritt promenaderna i ridhuset slog det hus i helvette. Beteenden som jag knappt har sett sedan jag köpte honom kom åter upp igen. Tog inte drivning, varken för min kropp, mitt rep, eller spö,
longera runt var en omöjlighet såvida jag inte gick precis vid bogen, då totto liten käpprätt vände sig mot mig och ställde sig upp, och vad som fanns att göra *vad jag vet* var att gå undan/dra ner.
gick man på med spö/rep eller bonka till slog det åter slint och sjujävulens utfall MOT mig, att gå brevid och leda var som att gå brevid en liten djävul, konstant in på mitt område och hota, hota tillbaks och hästen slår, föröka driva runt och hästen ställer sig upp/slår. Vänder INTE baken till utan alltid ansikte och framdel -
blir något av en tango, med två dansare som piruetterar runt i vild chacha, inte tusan kan man ge upp trots att adrenalinet pumpar i 678 km/timman efter antalet flygande hovar över huvudet på en. *tack för hjälmar* ned dragningar, ryt och rent krig om vem som bestämer vad.
sen, två minuter senare är det bortglömt, struttar snällt runt, fortfarande stirrigt med överskottsenergi&rastlöshet, men tar snällt drivning fram, backa, flytta, stå stilla, flytta bog, flytta bak. Går inte in i mitt område osv. - Vilket han som jag tidigare sa utför 99% av tiden. tror INTE att det har att göra med att jag "vann" någonting, vad vet jag, men det var inte känslan jag fick. Känndes bara som ett rejält hjärnsläpp och utlopp för precis allt som kröp i hans kropp, hjärna, själ och hjärta.
Samma sak när han nu när han inte fått gå ute pga trasig hage, eller mugg på någon dag, ser man att det utspelar sig i låssas attacker, bli två meter stor kasta bak öronen och rusa in i området och hugga i luften ( aldrig mig ), om man inte är tillräckligt allert för att mota det innan det går såpass *är inte alltid det* Men då är det bara att sträka sig uppemot och ett "haaapp" så struttar han snällt igen.
Ju fler av hans "behov" saker under ju längre tid ger ett allt värre beteende. Vad är acceptabelt och i vilken utsträckning? är det totalt brist i ledarskap, noll respekt och jag ska börja från början eller kan man nöjja sig med 99 ? kan man tillåta oacceptabelt beteende ? och hur ska man jobba med det när det kommer upp *det värsta* en gång vart annat år, och *det andra* 10 ggr/år ? har jag ett låtsass ledarskap som jag inbillar mig bara för att jag fått för mig att hästen gör vad jag vill? är det det som syns igenom ?
*hm...*
Senast ändrad: