Män, dagdrömmar och vänner

Den bättre känslan inombords som jag började känna i början av mars har hållt i sig. Det känns som att det har ljusnat - både om dagarna och inne i mig. Jag skulle kunna tänka att det bara handlar om att jag är ljusstyrd och att våren har väckt mina livsandar, men jag misstänker att det är något annat också… Jag kanske äntligen har lyckats återhämta mig lite från skilsmässa och pandemi. Plus att jag har hittat ett boende som jag blir alldeles lycklig av.
Kanske pågår det någon reparation av mig i det dolda trots allt.

Förhållandet var ju verkligen inte alls bra de sista åren, och jag märker hur min livssyn, manssyn och förhållandesyn har missfärgats rejält av vantrivsel och bitterhet från dessa år. Inte bra. Skulle vilja tvätta bort det och hitta tillbaks till hur jag skulle vilja att det vore, men det har varit väldigt tungt och väldigt svårt. Jag har inte ens i mina fantasier kunnat föreställa mig något positivt med män och förhållanden - vilket har förvånat mig! Jag trodde att man alltid var fri att kunna fantisera om vad man ville, men det har verkligen inte gått. Jag har bara känt avsky.

Fast - nu har det faktiskt hänt nåt på den fronten! Jag verkar ha återfått förmågan att dagdrömma/fantisera positivt om en man igen. Jättemärkligt, men trevligt. Jag vill fortfarande inte alls ha något förhållande, men att ha sällskap i dagdrömmarna är ändå trevligt tycker jag. Jag gillar det. Mannen jag dagdrömmer om finns i verkligheten. Jag har träffat honom några gånger tidigare men känner honom inte, tycker att han verkade vara en glad, fin och varm person. Gillade honom. Han har mig veterligen familj och så och vi kommer aldrig att träffas igen, så det är verkligen “safe”. Jag tycker bara om hans imaginära sällskap i mina dagdrömmar.
Undrar om han skulle bli förolämpad om han visste att jag tänker på honom?

Jag har haft olika föremål för mina dagdrömmar genom livet. Verkliga män som jag har tyckt om att ha fantasisällskap med (inga idoler eller artister eller skådespelare eller så, utan vanliga män jag träffat i vardagen). Ingen av dem har nånsin fått veta att de har fått hålla mig sällskap i mina dagdrömmar. Jag har aldrig låtsats om nånting, för det är ju sånt man bara inte berättar för nån, och de skulle nog bli obekväma om de visste. Länge gick jag runt och trodde att det bara är jag som dagdrömmer såhär. Sen en dag kom jag på tanken att om jag nu har dagdrömt om flera personer så skulle det ju rent teoretiskt kunna vara så att någon kanske har dagdrömt om mig (om nu andra dagdrömmer som jag - det vet jag ju inte). Men i alla fall. Tanken kändes väldigt smickrande. Annars går jag ju mest runt och tror att folk tycker illa om mig.
Suck. Inre-kritiker-helvete.

Men det har det också hänt nåt med. Sen jag gick igenom alla mina gamla dagböcker och papper (och gamla kärleksbrev jag glömt bort att jag fått!) så har jag börjat fundera på att min bild kanske har varit lite felaktig. Kanske har min bild om vad som har hänt i mitt liv varit väldigt färgad av mitt självhat och mitt dåliga psykiska mående. När jag läser det jag skrivit (och för all del det andra skrivit till mig) så tycker jag mig kunna se en massa kärlek. Jag var inte alls så illa omtyckt som jag har intalat mig - det fanns visst människor som tyckte om mig! Men själv var jag så djupt nere i mitt dödslängtansträsk att jag inte förmådde ta in dem.

Det har varit rätt omtumlande att inse att jag kanske har byggt mina minnen och erfarenheter på en felaktig grund… Det jag såg i böckerna var en smart, kreativ, rolig och driftig tjej som var omtyckt av både vänner och killar. Kanske är det så att den här bilden jag har murat upp av att jag är en motbjudande typ är helt fel? Tanken svindlar!….

Däremot har jag även funderat en del över vänner… När jag skilde mig och bytte stad så hade jag en bild av att jag var socialt begåvad och hade lätt att få vänner (eller bekanta, kanske några kallar det). Jag var rätt övertygad om att jag både skulle behålla mina vänner i min gamla stad och dessutom få nya vänner rätt snart. Insåg att vänner skulle bli en extra viktig del av livet som frånskild, men såg verkligen inga problem med det.
Men där får jag nog tugga i mig att jag har fått på käften av Jante…

Trots att jag var övertygad om att jag skulle fortsätta umgås regelbundet med mina gamla vänner och åka och träffa dem i min gamla stad, så har det inte blivit så. De flesta har försvunnit, tyckte att det var jobbigt att jag bodde så långt bort (plus att pandemin nog hjälpte till väldigt mycket). Och trots att jag har varit aktiv och engagerat mig i föreningar, intressegrupper, styrelser, olika aktiviteter och möten och även till och med annonserat efter vänner här i min nya stad, så har det inte gett något. (Och att annonsera efter vänner gör jag inte om - jag kan ju inte ens dejta eftersom jag inte klarar av situationen att under extremt krystade förhållanden bli granskad, bedömd och dissad, och att annonsera efter vänner var ju precis likadant!)

Så jag är lite snopen och slokörad, och inser att jag behöver revidera min bild av att jag skulle vara någon som har lätt att få vänner… - Inte nu längre, tydligen.
Jag får grubbla lite på hur jag ska förhålla mig till det.
Men jag hittar nog på nåt bra förhållningssätt till det också tillslut!

För det är ju ändå vår, och då kan alla problem lösas!

 

[_Taggis_]

Jag har flyttat mkt och har märkt av att det är rejält svårare att träffa nya vänner när man blev äldre än 30-35. Vet inte din ålder men det kan ju vara att du var yngre när du senast var i det läget?

I övrigt låter det helt klart som att du genomgår någon sorts läkning. Var sak har sin tid, man är inte öppen för att se andra om kan inte är öppen för att ha dem i sitt liv. Det är min teori