Tydligen fyllde jag 40 för ett tag sedan för sen dröjde det inte så länge förrän jag blev kallad till mammografi. På Danderyds sjukhus.
För mig är det skitlångt dit och rätt rejält utanför komfortzonen. Jag ser det framför mig, stressen i Stockholmstrafiken, svårt att hitta ledig parkering, parkeringsautomat som krånglar, det blir ont om tid och så ska man försöka hitta till rätt ställe på sjukhuset och då har magen ballat ur och det är ett totalakut behov av att springa på toaletten för jag får sån fruktansvärd magknip.
Men alldeles bortsett från mödan att ta sig dig, genomföra undersökningen då de klämmer ihop brösten nåt alldeles fruktansvärt och sen ta sig hem igen från röran i Stockholm, så vet jag faktiskt inte om jag bryr mig om de hittar något eller inte. Jag går inte ens på cellprovtagning längre. Sist jag gjorde det fick jag inte något provsvar och kärringen som tog provet var hårdhänt och burdus.
En cancerbehandling skrämmer mig mer än döden. Inte ens en ynka operation skulle de få göra. Jag är rätt van att kämpa men där tror jag det är stopp. Det vet jag väl förstås inte förrän jag skulle råka ut för det, men rent spontant känner jag att där får det vara slut. Då får tiden ha sin gång och när det blir för svårt får man avsluta.
Som det ser ut nu så får jag vara glad själv, jag får vara ledsen själv, jag får gå mina skogspromenader själv, jag åker till ridskolan själv, jag tävlar själv, jag flyttade och bar möbler själv, jag åker till tandläkaren själv. Ja, jag gör allt själv. Men jag tänker inte gå igenom en cancerbehandling själv.
Jag får bara hoppas att jag har tur och klarar mig undan den skiten ändå.
För mig är det skitlångt dit och rätt rejält utanför komfortzonen. Jag ser det framför mig, stressen i Stockholmstrafiken, svårt att hitta ledig parkering, parkeringsautomat som krånglar, det blir ont om tid och så ska man försöka hitta till rätt ställe på sjukhuset och då har magen ballat ur och det är ett totalakut behov av att springa på toaletten för jag får sån fruktansvärd magknip.
Men alldeles bortsett från mödan att ta sig dig, genomföra undersökningen då de klämmer ihop brösten nåt alldeles fruktansvärt och sen ta sig hem igen från röran i Stockholm, så vet jag faktiskt inte om jag bryr mig om de hittar något eller inte. Jag går inte ens på cellprovtagning längre. Sist jag gjorde det fick jag inte något provsvar och kärringen som tog provet var hårdhänt och burdus.
En cancerbehandling skrämmer mig mer än döden. Inte ens en ynka operation skulle de få göra. Jag är rätt van att kämpa men där tror jag det är stopp. Det vet jag väl förstås inte förrän jag skulle råka ut för det, men rent spontant känner jag att där får det vara slut. Då får tiden ha sin gång och när det blir för svårt får man avsluta.
Som det ser ut nu så får jag vara glad själv, jag får vara ledsen själv, jag får gå mina skogspromenader själv, jag åker till ridskolan själv, jag tävlar själv, jag flyttade och bar möbler själv, jag åker till tandläkaren själv. Ja, jag gör allt själv. Men jag tänker inte gå igenom en cancerbehandling själv.
Jag får bara hoppas att jag har tur och klarar mig undan den skiten ändå.
