Lite trött tror jag

Jag tror att jag på något sätt kom ikapp mig själv igår. Jag har liksom bara mosat på i tillvaron, gjort det som förväntas av mig och försökt ha ett trevligt liv mellan måstena. Men samtidigt har jag haft en gnagande känsla av att jag hela tiden har motvind och för ett krig. Det är ett krig om att hela tiden kämpa för att ordna tillvaron på bästa sätt, men aldrig kunna ta för givet att stöd finns när det behövs, utan jag är hänvisad till att klara allt själv. Det kommer att bli en ännu större verklighet efter att jag flyttat och inte känner en kotte.

Idag snubblade jag över ett blogginlägg om Solen. Citat: "Det går inte att luta sig om det inte finns någon att luta sig mot."

Ja, vad kan jag luta mig emot? Typ inget. Om jag inte har tur. Så det är bara att fortsätta förutsätta att jag får lov att stå själv. Var ska jag hitta min sol som värmer mig?

Så jag tillät mig att vara lite trött och gråtmild ett tag idag och jag kan inte ens skylla det på pms faktiskt. Men efter den pausen åkte jag till stallet och fröken frieser. Stallet är alltid ett skönt andningshål. Fröken var på bättre humör idag (igår var hon inte på topp) och vi galopperade en hel del. Fina tjejen. Nu blir det ingen ridning på ett tag men om jag lessnar på att vara ute och åka med bil och tält så kan jag ju alltid åka hem och rida i stället. Tur är väl det.