E
ellan84
Detta kommer bli ett lååångt inlägg... jag måste få skriva av mig.. kanske finns det någon som kan känna igen sig lite. Även om jag ännu inte hittat någon lösning skulle det vara skönt att veta att jag inte är ensam om att känna/har känt såhär, dock hoppas jag att jag är det för det här är absolut det jobbigaste jag varit med om...
Börjar från början... (det var en gång...)
Jag har ridit diverse olika hästar i 13 år, travare, fullblod, kallblod, korsningar, unghästar och gamla trotjänare och jag har haft sååå roligt!! Ni vet allt det där man gör innan man lärt sig att vara rädd om livet men fter att bara ha ridit i skog och mark och ett kortare uppehåll så ville jag ha mer, en häst att träna på, en som kunde lära MIG dressyr och kanske hoppa ett litet skutt men framför allt att lära mig rida, på riktigt.
Efter att ha annonserat hittade jag ett halvblod runt 10-års åldern som kanske kunde passa. Jag åkte och provred och allt kändes kanon! Hästen va jättefin och ägaren va supertrevlig. Efter en tid började problemen komma, det kom fram att hästen gick inte att rida ut på själv (kom inte från stallplan) Vi backade in i allt möjligt, kastade oss baklänges på 90 vägar och jag åkte i backen. Allteftersom tiden gick började hon göra mig nervös, ena dagen kunde hon flyga i taket för att man tappade hovkratsen, andra dagar för ingenting alls och ibland hände ingenting. Efter ett års försök med denna häst gav jag upp, då var jag uppstressad och på helspänn hela tiden för att beredd på att det skulle hända ngt, vilket det mer eller mindre alltid gjorde.. ska tilläggas att hon under tiden åkt på en hälta så de sista 3 månaderna va vi bara ute på promenad...
Nu skulle jag ha egen häst, en egen trygg stabil frisk häst som jag återigen kunde ha roligt med och få tillbaka mitt lugn som jag en gång hade..
Får hem mitt "lilla" underverk, ett tyskimporterat sto med atros i en bakhas som inte gjort sig tillkänna förrän på röntgen. En såå underbar häst har jag aldrig suttit på i hela mitt liv, 100% arbetsvillig, desto mer jobb desto roligare och så känslig, för första gången i mitt liv fick jag känna vad en riktig halvhalt är och hur man styr en häst med rumpan, lyckan va total! tills 3:e dagen då hovslagaren kom, det hela slutade med att hästen reser sig rakt upp jaja, hon är väl inte den som e svår att sko här i världen.. red i ca 1 månad typ 3-4 dgr i veckan då hon stått länge innan hon kom och vi inte hade någon sadel som passade. Tog ut en sadelinpassare som sålden SADELN, det mest underbara jag nånsin suttit i!
Red 2 dgr i skogen och sen ett pass i ridhuset, kände mot slutet att nånting va fel, hon ville inte längre fatta vänster galopp och kändes konstig. Sen drog karusellen igång.. det hela startade i ryggen, gjorde kopplingen ny sadel = ryggont..
Nu har jag ägt hästen i snart 6 månader och hon har varit dålig i 5. Hon har visat sidor som jag inte alls tycker om, hon har väldigt lätt för att lätta fram när nånting inte passar, dock aldrig när man sitter på, vi har fortfarande inte fått på bakskor. När hon blir stressad kan hon blockera helt och då går hon bara, som en bulldozer, strunt samma om ngn står i vägen. Har tillslut hittat en veterinär som inte skyllde allt på spatten utan som faktiskt hittade en ordentlig sträckning/fläkning utav ett bakknä som hon blev behandlad i. Fick ett rehab program och i 2½ vecka har hon sett hur fräsh ut som helst, tills hon fick för sig att bralla när vi longerade och nu har det kommit tillbaka. Pratade med vet idag som vill spruta knät igen och ev ta en bild oxå men hon sa att det är ingen idé om jag inte kan longera henne varannan dag, vilket jag inte kan då utebanan frusit till skridskoplan och alla fält är vattenfyllda. Fick då alternativet att skritta henne hela vintern tills det blir bra väder (vår) och ta upp behandlingen då. Idag hittade jag henne i hagen utan ena framskon så nu kan jag inte göra ngt alls tills vi får tag på hovis som tydligen försvunnit från jordens yta..
Jag har brännt varenda korvöre på hästen, varslad från jobbet, sambon tycker det är jobbigt att jag kommer hem ledsen från stallet varje dag och jag är fortfarande på helspänn att nåt ska hända när jag håller på med henne...
Just nu känns allting bara skit, en del utav mig vill ha henne kvar tills jag kan rida på denna underbara varelse igen, en del utav mig vill sälja henne nu, på en gång men hur säljer man en halvknepig häst med artros som dessutom har problem med ett knä? allting känns becksvart å när folk frågar hur det går med hästen vill jag nästan slå dem på käften.. VART TOG DET ROLIGA VÄGEN!!!???
Nu vet jag att det finns många här som gått igenom MYCKET värre saker och långa konvalecenter med sina hästar, men mitt största dilemma är igentligen inte hennes skada, det är hur jag mår å just nu mår jag inte alls bra, allt är så j*vla tungt,tråkigt och ledsamt med massor med frågetecken..
kommer jag få behålla jobbet? kommer sambon stå ut? kommer hon nånsin bli bra? kommer vi få på de där satans bakskorna? hur ska det gå att prova ut ny sadel? (förvandlas till en flyende varulv när sadeln ska på)
Vi hade en föreläsning om stress och stresshantering idag på jobbet, gissa vem som har alla symptom på stress? han sa som så att vissa har galon-axlar, saker bara rinner av som vatten på en gås och vissa har kardborr axlar och nästan suger saker till sig att bli stressad över, jag tror jag har en kardborre overall...
Hur tar man sig ur det här? Hur ska jag få det att bli roligt igen? Förstår inte hur mitt glädjeämne i livet kan få mig att må så dåligt.. är det det här som kallas förlossningsdeprission? för vissa dagar vill jag slänga ut henne "genom fönstret" och bara grina...
Börjar från början... (det var en gång...)
Jag har ridit diverse olika hästar i 13 år, travare, fullblod, kallblod, korsningar, unghästar och gamla trotjänare och jag har haft sååå roligt!! Ni vet allt det där man gör innan man lärt sig att vara rädd om livet men fter att bara ha ridit i skog och mark och ett kortare uppehåll så ville jag ha mer, en häst att träna på, en som kunde lära MIG dressyr och kanske hoppa ett litet skutt men framför allt att lära mig rida, på riktigt.
Efter att ha annonserat hittade jag ett halvblod runt 10-års åldern som kanske kunde passa. Jag åkte och provred och allt kändes kanon! Hästen va jättefin och ägaren va supertrevlig. Efter en tid började problemen komma, det kom fram att hästen gick inte att rida ut på själv (kom inte från stallplan) Vi backade in i allt möjligt, kastade oss baklänges på 90 vägar och jag åkte i backen. Allteftersom tiden gick började hon göra mig nervös, ena dagen kunde hon flyga i taket för att man tappade hovkratsen, andra dagar för ingenting alls och ibland hände ingenting. Efter ett års försök med denna häst gav jag upp, då var jag uppstressad och på helspänn hela tiden för att beredd på att det skulle hända ngt, vilket det mer eller mindre alltid gjorde.. ska tilläggas att hon under tiden åkt på en hälta så de sista 3 månaderna va vi bara ute på promenad...
Nu skulle jag ha egen häst, en egen trygg stabil frisk häst som jag återigen kunde ha roligt med och få tillbaka mitt lugn som jag en gång hade..
Får hem mitt "lilla" underverk, ett tyskimporterat sto med atros i en bakhas som inte gjort sig tillkänna förrän på röntgen. En såå underbar häst har jag aldrig suttit på i hela mitt liv, 100% arbetsvillig, desto mer jobb desto roligare och så känslig, för första gången i mitt liv fick jag känna vad en riktig halvhalt är och hur man styr en häst med rumpan, lyckan va total! tills 3:e dagen då hovslagaren kom, det hela slutade med att hästen reser sig rakt upp jaja, hon är väl inte den som e svår att sko här i världen.. red i ca 1 månad typ 3-4 dgr i veckan då hon stått länge innan hon kom och vi inte hade någon sadel som passade. Tog ut en sadelinpassare som sålden SADELN, det mest underbara jag nånsin suttit i!
Red 2 dgr i skogen och sen ett pass i ridhuset, kände mot slutet att nånting va fel, hon ville inte längre fatta vänster galopp och kändes konstig. Sen drog karusellen igång.. det hela startade i ryggen, gjorde kopplingen ny sadel = ryggont..
Nu har jag ägt hästen i snart 6 månader och hon har varit dålig i 5. Hon har visat sidor som jag inte alls tycker om, hon har väldigt lätt för att lätta fram när nånting inte passar, dock aldrig när man sitter på, vi har fortfarande inte fått på bakskor. När hon blir stressad kan hon blockera helt och då går hon bara, som en bulldozer, strunt samma om ngn står i vägen. Har tillslut hittat en veterinär som inte skyllde allt på spatten utan som faktiskt hittade en ordentlig sträckning/fläkning utav ett bakknä som hon blev behandlad i. Fick ett rehab program och i 2½ vecka har hon sett hur fräsh ut som helst, tills hon fick för sig att bralla när vi longerade och nu har det kommit tillbaka. Pratade med vet idag som vill spruta knät igen och ev ta en bild oxå men hon sa att det är ingen idé om jag inte kan longera henne varannan dag, vilket jag inte kan då utebanan frusit till skridskoplan och alla fält är vattenfyllda. Fick då alternativet att skritta henne hela vintern tills det blir bra väder (vår) och ta upp behandlingen då. Idag hittade jag henne i hagen utan ena framskon så nu kan jag inte göra ngt alls tills vi får tag på hovis som tydligen försvunnit från jordens yta..
Jag har brännt varenda korvöre på hästen, varslad från jobbet, sambon tycker det är jobbigt att jag kommer hem ledsen från stallet varje dag och jag är fortfarande på helspänn att nåt ska hända när jag håller på med henne...
Just nu känns allting bara skit, en del utav mig vill ha henne kvar tills jag kan rida på denna underbara varelse igen, en del utav mig vill sälja henne nu, på en gång men hur säljer man en halvknepig häst med artros som dessutom har problem med ett knä? allting känns becksvart å när folk frågar hur det går med hästen vill jag nästan slå dem på käften.. VART TOG DET ROLIGA VÄGEN!!!???
Nu vet jag att det finns många här som gått igenom MYCKET värre saker och långa konvalecenter med sina hästar, men mitt största dilemma är igentligen inte hennes skada, det är hur jag mår å just nu mår jag inte alls bra, allt är så j*vla tungt,tråkigt och ledsamt med massor med frågetecken..
kommer jag få behålla jobbet? kommer sambon stå ut? kommer hon nånsin bli bra? kommer vi få på de där satans bakskorna? hur ska det gå att prova ut ny sadel? (förvandlas till en flyende varulv när sadeln ska på)
Vi hade en föreläsning om stress och stresshantering idag på jobbet, gissa vem som har alla symptom på stress? han sa som så att vissa har galon-axlar, saker bara rinner av som vatten på en gås och vissa har kardborr axlar och nästan suger saker till sig att bli stressad över, jag tror jag har en kardborre overall...
Hur tar man sig ur det här? Hur ska jag få det att bli roligt igen? Förstår inte hur mitt glädjeämne i livet kan få mig att må så dåligt.. är det det här som kallas förlossningsdeprission? för vissa dagar vill jag slänga ut henne "genom fönstret" och bara grina...