Bluefish
Trådstartare
Vill lägga denna tråd under alla prefix egentligen men det här får fungera. Jag har hamnat i en jäkligt knivig sits. I september sålde jag min häst till en god vän och dennes familj. Ponnyn skulle fungera till ena barnet, de provred säkert 6-7 gånger utan problem. Så det bestämdes att de skulle köpa hästen, sagt och gjort. Men nu är det inte hållbart längre och hästen ska förmodligen säljas. Det är en travarkorsning, bara det liksom. Som kan landa på 150 cm och är rätt tuff. Jag har vetat att det varit en hård ponny men inte såhär hård. De säger nu att det inte känns som om hästen tycker om dem, som om det slår slint och den blir elak. Jag har lite samma känsla, hon har alltid varit selektiv och tydlig med vilka människor hon kan tänka sig att trivas med och vilka hon på inga villkor tänker samarbeta med. Hon har lagt sig till med ridrelaterade olater som de inte reder ut. Den har samma välsittande utrustning och är kollad av massör och kiro men inte mer, men vi tycker inte det finns anledning att kolla upp hästen mer. Det här beteendet försvinner när jag ridit hästen några gånger nämligen. Jag är väl den som hästen tycker bäst om, på gott och ont. Alltså den hon kommer till i hagen, hon biter mig aldrig och är trygg med mig i ridningen. Gott betyg för denna ponny.
Men jag sålde ju henne av en anledning. Jag vill plugga till hösten, helt omöjligt med häst. Jag har egentligen inte råd, åtminstone inte om jag vill leva med nuvarande standard. Mycket annat kommer få stryka på foten men det skulle ju gå ihop utan att vara nudelvecka jämt. Kanske kommer hästen kunna stå gratis hos en släkting inom ett år, men det är inte skrivet i sten. Stallplats och sådant finns i dagsläget. De vill ju helst att jag som klarar av henne köper tillbaka hästen. För vem ska annars köpa en sådan häst? Det gör ont överallt att tänka på henne som en vandringspokal. Men jag vill ju inte ha häst nu...
Men jag sålde ju henne av en anledning. Jag vill plugga till hösten, helt omöjligt med häst. Jag har egentligen inte råd, åtminstone inte om jag vill leva med nuvarande standard. Mycket annat kommer få stryka på foten men det skulle ju gå ihop utan att vara nudelvecka jämt. Kanske kommer hästen kunna stå gratis hos en släkting inom ett år, men det är inte skrivet i sten. Stallplats och sådant finns i dagsläget. De vill ju helst att jag som klarar av henne köper tillbaka hästen. För vem ska annars köpa en sådan häst? Det gör ont överallt att tänka på henne som en vandringspokal. Men jag vill ju inte ha häst nu...