Jag skulle vilja höra lite erfarenheter av er som varit med om en lite allvarligare ridolycka, som lett till flera veckors konvalecens. Vad för sorts olycka var ni med om? Vad hände och vilka skador fick ni? Hur kändes det för er när ni satte er i sadeln igen? Var allt som vanligt eller var ni mer spända? När/om utsatte ni er för den situation som orsakade olyckan igen?
Själv ramlade jag av min häst på en hopplektion i början av december. Min häst blev osäker, bröt ut i en kombination och började bocka hej vilt. Jag flög av med dunder och brak landade på huvudet och fick frakturer på nackkotor, kotkompression i bröstryggen, sår i munnen, bruten näsa och skrubbsår i hela ansiktet. Lyckligtvis skadades inga nerver och mina frakturer var stabila, dvs allting låg som det skulle, och efter 6 veckor satt jag till häst igen. Att sitta upp kändes hur bra som helst. Däremot har jag inte hoppat något än och jag är än så länge lite nervös för att flyga av, vilket lett till att jag tagit det ganska lugnt och inte utsatt mig för situationer där jag vet att min häst kan spänna sig. Hästen i fråga hoppar med en annan ryttar och det har gått jättebra, han visar inte längre någon osäkerhet på hinder.
Jag kan uppleva att det pratas ganska lite om rädsla inom hästvärlden, alla är så himla tuffa och orädda hela tiden. Det är hög status på att kunna rida "svåra", lite bångstyriga hästar och trillar man av ska man som bekant upp i sadeln igen fortast möjligt. Har ni känt er rädda efter att något hänt er och hur har ni i så fall hanterat detta?
Jag tror alla som rider någon gång varit rädda på hästryggen. Det är inte något man ska sticka under stolen med. Klarar man inte av situationen vore man väl dum om man inte blev rädd?
Och tyvärr har vi väl alla tagit oss vatten över huvudet ett par ggr.
Jag åkte av då jag red fälttävlan på en för svår häst på för svår bana för både mig och hästen. Det var en problemponny min dåvarande tränare köpt. Jag var väl ung och orädd och okunnig nog att ta mig an det.
Jag åkte av efter ponnyn stoppat och hoppat ur stillastående i en kombination med nedhopp på 1,50 bakom hinder två. Med två stopp och helikopterskutt och sen nedhoppet for jag.
Jag fick en whiplash(nervskador, ligament som slets av, kotor som slogs sönder, kotkompressioner), kotkompressioner i bröstryggen och slog till bäckenet fick sig en törn. Jag trodde jag bara var vanligt mörbultad och red rätt direkt igen. Men jag fick för svåra uppgifter av den tränaren för att känna mig trygg med hoppningen helt även på banan.
Med annan tränare där jag gradvis fick uppgifter enligt förmåga kom självförtroendet tillbaks.
Sen blev jag betydligt sämre och fick vara utan ridning en period.
Nu mer är jag för dålig i kroppen för att våga riskera hoppa. Jag kan göra mig för illa om jag åker av. Jag kan hoppa mindre skutt på hästar jag är van att rida. Det är inga problem.
Men jag skulle inte ge mig på att hoppa höjder i dagsläget. Jag är för dålig på hoppning för det. Och av samma skäl skulle jag inte hoppa på vilken häst som helst, om jag inte vet hur det är.
Rida bökiga hästar är jag van vid och gör bra. Så där känner jag mig trygg.
Jag jobbar med det här. Så jag kan inte riskera att slå sönder mig i onödan.
Jag har inte åkt av på runt 10 år. Jag tror det beror på att jag gör det jag vet att jag förmår. Jag vet mina begränsningar. Jag har INTE hoppningen i kroppen.
Alltså finns där en risk. Både att jag åker av och slår mig av bara den. Men också att jag då sabbar mitt självförtroende just för att jag har större risk att misslyckas.
Jag möter dock många som är ridrädda i jobbet. Det är verkligen inte ovanligt. Och det är inte ovanligt att även de som inte anser sig ridrädda är rädda någon gång då och då i någon situation.
Tyvärr vågar inte alla erkänna att de är rädda. Då blir det svårt att hjälpa dem.
Jag har haft några ridrädda elever som pratat om en bok för ridrädda. De har ansett den varit bra.
Generellt så tycker ju jag att man kan få mycket hjälp med rädslan genom en del saker som inte eg handlar om jobb med räslan:
-Balansen.. Har du en bra balans och god följsamhet blir du inte lika rädd. Du har en trygghet i det.
- Lära sig läsa hästarna och inte utsätta sig för onödiga risker. Jag rider ju betydligt svårare hästar idag än jag gjorde för 20 år sen och ibland i problemlösningar där de har problembeteenden kring ngt och man jobbar i det. Men jag åker av mindre.
- Lära sig hur man påverkar deras mentalitet, genom bla formgivning och övningar. Det går att utbilda dem till att man direkt ska kunna inverka och de ska spänna av. Blir de lite spända pga att det är livat runt en, det är läskiga saker eller vad som så ska man kunna lägga dem i en form där de spänner av, direkt.
- Inte ljuga för sig själv kring varför det skiter sig i ridningen. Det går att få hästar lydiga även om de står på box utöver ridpasset. Att man som hobbyryttare inte grejar det är något annat än att det är en enda förklaring att de är orastade eller ngt. De behöver inte vara spända så till den grad att de exploderar för att man rider dem i stökigt ridhus då de vilat etc. Ser man det som förklaringen "den har vilat", "det är stökigt i ridhuset" etc tror jag man lite ger upp tanken på att det där går att få bort och BÖR göras så. Just för att man ska slippa åka av mer än nödvändigt. Det är inte omöjligt ens för vanliga hobbyryttare.
Men visst - innan den är så bra bör man tänka på energinivå i hästen och rasta ur den på säkrast sätt innan man sätter sig i spända lägen eller lägen som kan trigga reaktioner man inte reder ut.
- Förmår man inte rent ridtekniskt hantera spända lägen sas: miljöträna hästen avsuttet så den inte taggar upp av så mycket saker.
Är hästen bra och man oroar sig i onödan kan det vara bra att se andra rida den i de lägen man själv är osäker.
Prata med de man rider med om det. Är man väldigt rädd kanske det är lämpligt att övriga inte gör några extremmanövrar eller är närgångna. Vet de om att någon är rädd brukar de kunna visa stor hänsyn.
Bra tränare som pressar en ur ens egen comfortzon men aldrig över det man reder ut är viktigt! Till slut litar man till att man kan trots att man inte känner att man vill/kan/vågar etc bara för att tränaren hittills haft rätt och kunnat ge en en känsla av att klara av. Minnesbilden av att misslyckas måste bytas mot fler av att lyckas. Till slut blir det bra så enormt mycket mer och större.
Vill man, är driven och så kan man oftast bli kvitt rädslan. Men man ska ju veta att alla inte behöver göra allt i ridningen. Och en bra häst för mig kan vara för känslig för någon annan. Man får välja att bara skritta runt på en gammal, stadig ponny om man vill!
