Jag var verkligen SÅ otaggad inför hopptävlingen, ångrade mig något så fruktansvärt att jag hade anmält mig och gick i flera dagar och funderade på hur jag skulle kunna ta mig ur det hela. Kanske skulle jag bli hastigt sjuk? Kände jag mig inte lite täppt i näsan?... Eller så kanske bilen skulle gå sönder? Eller hunden bli akut sjuk? Eller någon annan händelse som skulle göra att jag inte kunde delta? Jag VILLE verkligen inte!!
”Det är väl bara att stryka dig?” sa min man, men det kunde jag inte heller göra, ansåg jag. Dels kändes det som att det faktiskt var ett av mina mål för den här våren - att delta i möjliga hopptävlingar på ridskolan. Dels hade jag ju anmält mig. Och dels så hade jag inga tävlingskläder, så jag hade i all hast beställt några billigaste möjliga från nåt ställe på nätet, eftersom det var klädkrav till KM (ha ha – jag är en sån jävla buskryttare!
). Skulle jag inte ställa upp skulle ju det vara helt bortkastade pengar.
Men trots massiv ovilja så går ju tiden, och tillslut åkte jag till stallet dagen för KM. Jag skulle inte beskriva det som att jag var nervös, jag kände bara en enorm ovilja typ ”jag vill verkligen INTE göra det här!!!”, men jag visste även att den värsta känslan borde släppa när jag väl kom upp på hästryggen, för så brukar det vara för mig.
Jag var i alla fall nöjd med att jag skulle få rida på Juvelen, den lite oformliga superbussiga fuxkillen som jag hade hoppat på seniorcupen. Jag hade dock inte ridit honom sen dess. De flesta hästar som var med gick två gånger, och jag hoppades på att jag skulle få rida som andra ryttare, så kunde jag ta över en färdiguppvärmd häst och slapp tänka så mycket på när jag skulle befinna mig var och såna logistiska grejer. Men så kul skulle jag inte heller ha det, för jag skulle visst starta allra först i startlistan!
Framhoppningen gick bra, Juvelen var med på noterna. Banan var trevlig och inte allt för svår, och hoppningen skedde i två faser så var man felfri över de första 8 hindrena fortsatte man direkt in på de 5 omhoppningshindrena. Bedömningen var i följande prioritetsordning 1) Fel, 2) Stilpoäng, 3) Tid. Jag ville så enormt gärna rida felfritt på en Juvelen med bra bjudning och jämna språng, så det var det som var mitt mål.
Juvelen är egentligen inte någon av mina favorithästar för jag får inget riktigt grepp om honom, speciellt tycker jag att hans galopp kan vara lite flack och svår att hålla igång. Har nog aldrig fått till en riktigt rund och fin galopp på honom... Däremot är han väldigt bussig att hoppa och hoppar bra om man antingen rider på honom framåt, eller lyckas rida ihop honom och samla energin.
Inne på banan så tyckte jag att det gick över förväntan. Jag red på Juvelen framåt, han bjöd bra och jag tyckte att vi fick jämna fina språng. Vi red dubbelnolla och jag var verkligen överlycklig och sjukt nöjd, glad och stolt! Efter banan var jag helt slut – tänk att det tar så mycket kraft att rida en bana (eller hade jag möjligtvis glömt att andas?... ).
Efter tävlingen var slut delades stilprotokollen ut, och då sjönk mitt mod som en sten. Jag hade fått bottenpoäng, och på flera punkter inte ens godkänt. Jag fick sämst stilpoäng av alla startande på hela dagen, både bland häst och ponny. De flesta hästryttare hade fått en totalpoäng på mellan 45-55 och ponnyryttarna på 40-50, medans jag låg på 33! Av dom som hade ridit dubbelnolla så kom jag därför såklart sist, men det blev ändå en total 7:e plats av 13 startande på stor häst. Hade det INTE varit några stilpoäng inblandade utan om bedömningen hade varit som den var när jag var liten, dvs felfritt + tid i omhoppningen, så hade jag kommit 3:a!
Men jag blev ganska förkrossad över stilbedömningen, och i bilen på väg hem så kändes det som att alla mina hästdrömmar dog rakt av. Jag kände bara att jag aldrig mer kommer att ställa upp i någon tävling igen, sluta drömma om att skaffa en egen häst, inte hålla på och köpa på mig en massa hopplektioner mer framöver, och drömmen som jag har haft sen jag var 20 om att nån gång få rida en fälttävlan strök jag med ett fett streck från min lista.
Och där hade det kunnat sluta.
MEN...
Jag hade faktiskt fått min ritt filmad! Så jag kom hem och kollade på filmen – och fattade ingenting. Läste stilkommentarerna, kollade på filmen igen, och fattade fortfarande ingenting. Jag hade förväntat mig katastrof, men tyckte faktiskt inte att det såg så illa ut. Visst var det vissa saker som kunde göras bättre, men i det stora hela så tyckte jag att det såg helt OK ut (för en medelålders tant som har börjat hoppa så sent som förra året ). Jag förstod inte stilbedömningen alls faktiskt – förstod inte ens kommentarerna och kunde inte ta åt mig kritiken.
Och då blev jag nästan förbannad istället.
(Det hör kanske egentligen inte till saken, men den som var stildomare för dagen har jag faktiskt haft som ridlärare en gång för längesen. Då uppfattade jag det som att hon hade favoriter och hatobjekt bland eleverna, och jag tillhörde tyvärr dom senare. Det var helt olidligt att rida för henne, och jag slutade därför i den gruppen.)
Om du vill så kan du titta på min ritt här nedan. På filmen kommer du då att se hur jag rider hästen i övertempo så att den är helt obalanserad, hur jag inte har någon inverkan på hästen, hur jag stör den i anridningarna, tappar vägen, inte har något tramp i stigbygeln och hur min skänkel åker bak hela tiden.
...Fast själv är jag tydligen alldeles för dålig för att se det ovanstående... Hade jag varit men egen stildomare hade jag sagt att jag definitivt skulle räta upp överlivet och komma tillbaks med det, samt rida hästen bättre genom svängarna (- något jag skulle behöva lära känna Juvelen bättre för att få till, men det går ju inte eftersom jag inte får möjlighet att träna regelbundet på just honom).
Lite synd att jag nu är stämplad som ryttaren med sämst stil på KM, men men, det är väl inte mycket att göra nånting åt... Dom andra ryttarna är väldigt duktiga, helt klart, och jag vet att jag inte är på deras nivå. Några av dom andra hade haft egna hästar som dom tävlat regelbundet med tidigare, och så kommer jag liksom "hej hej, jag är en gammal dressyrtant på 44 år som började hoppa regelbundet förra året och som aldrig har tävlat förut"...
Jag har nog i alla fall kommit fram till att bedömningstävlingar inte är min grej, inte heller att tävla på ridskolan, eftersom jag inte får någon möjlighet att träna på det jag har missat eftersom jag varken får välja vilken häst jag rider eller vilka övningar jag ska göra. Men nu har jag i alla fall tagit mig igenom mina tre banhoppningar med både glädje, ilska och obehag, och är definitivt en erfarenhet rikare!
”Det är väl bara att stryka dig?” sa min man, men det kunde jag inte heller göra, ansåg jag. Dels kändes det som att det faktiskt var ett av mina mål för den här våren - att delta i möjliga hopptävlingar på ridskolan. Dels hade jag ju anmält mig. Och dels så hade jag inga tävlingskläder, så jag hade i all hast beställt några billigaste möjliga från nåt ställe på nätet, eftersom det var klädkrav till KM (ha ha – jag är en sån jävla buskryttare!
). Skulle jag inte ställa upp skulle ju det vara helt bortkastade pengar.Men trots massiv ovilja så går ju tiden, och tillslut åkte jag till stallet dagen för KM. Jag skulle inte beskriva det som att jag var nervös, jag kände bara en enorm ovilja typ ”jag vill verkligen INTE göra det här!!!”, men jag visste även att den värsta känslan borde släppa när jag väl kom upp på hästryggen, för så brukar det vara för mig.
Jag var i alla fall nöjd med att jag skulle få rida på Juvelen, den lite oformliga superbussiga fuxkillen som jag hade hoppat på seniorcupen. Jag hade dock inte ridit honom sen dess. De flesta hästar som var med gick två gånger, och jag hoppades på att jag skulle få rida som andra ryttare, så kunde jag ta över en färdiguppvärmd häst och slapp tänka så mycket på när jag skulle befinna mig var och såna logistiska grejer. Men så kul skulle jag inte heller ha det, för jag skulle visst starta allra först i startlistan!
Framhoppningen gick bra, Juvelen var med på noterna. Banan var trevlig och inte allt för svår, och hoppningen skedde i två faser så var man felfri över de första 8 hindrena fortsatte man direkt in på de 5 omhoppningshindrena. Bedömningen var i följande prioritetsordning 1) Fel, 2) Stilpoäng, 3) Tid. Jag ville så enormt gärna rida felfritt på en Juvelen med bra bjudning och jämna språng, så det var det som var mitt mål.
Juvelen är egentligen inte någon av mina favorithästar för jag får inget riktigt grepp om honom, speciellt tycker jag att hans galopp kan vara lite flack och svår att hålla igång. Har nog aldrig fått till en riktigt rund och fin galopp på honom... Däremot är han väldigt bussig att hoppa och hoppar bra om man antingen rider på honom framåt, eller lyckas rida ihop honom och samla energin.
Inne på banan så tyckte jag att det gick över förväntan. Jag red på Juvelen framåt, han bjöd bra och jag tyckte att vi fick jämna fina språng. Vi red dubbelnolla och jag var verkligen överlycklig och sjukt nöjd, glad och stolt!
Efter banan var jag helt slut – tänk att det tar så mycket kraft att rida en bana (eller hade jag möjligtvis glömt att andas?... ).Efter tävlingen var slut delades stilprotokollen ut, och då sjönk mitt mod som en sten. Jag hade fått bottenpoäng, och på flera punkter inte ens godkänt. Jag fick sämst stilpoäng av alla startande på hela dagen, både bland häst och ponny. De flesta hästryttare hade fått en totalpoäng på mellan 45-55 och ponnyryttarna på 40-50, medans jag låg på 33! Av dom som hade ridit dubbelnolla så kom jag därför såklart sist, men det blev ändå en total 7:e plats av 13 startande på stor häst. Hade det INTE varit några stilpoäng inblandade utan om bedömningen hade varit som den var när jag var liten, dvs felfritt + tid i omhoppningen, så hade jag kommit 3:a!
Men jag blev ganska förkrossad över stilbedömningen, och i bilen på väg hem så kändes det som att alla mina hästdrömmar dog rakt av. Jag kände bara att jag aldrig mer kommer att ställa upp i någon tävling igen, sluta drömma om att skaffa en egen häst, inte hålla på och köpa på mig en massa hopplektioner mer framöver, och drömmen som jag har haft sen jag var 20 om att nån gång få rida en fälttävlan strök jag med ett fett streck från min lista.
Och där hade det kunnat sluta.
MEN...
Jag hade faktiskt fått min ritt filmad! Så jag kom hem och kollade på filmen – och fattade ingenting. Läste stilkommentarerna, kollade på filmen igen, och fattade fortfarande ingenting. Jag hade förväntat mig katastrof, men tyckte faktiskt inte att det såg så illa ut. Visst var det vissa saker som kunde göras bättre, men i det stora hela så tyckte jag att det såg helt OK ut (för en medelålders tant som har börjat hoppa så sent som förra året
). Jag förstod inte stilbedömningen alls faktiskt – förstod inte ens kommentarerna och kunde inte ta åt mig kritiken.Och då blev jag nästan förbannad istället.
(Det hör kanske egentligen inte till saken, men den som var stildomare för dagen har jag faktiskt haft som ridlärare en gång för längesen. Då uppfattade jag det som att hon hade favoriter och hatobjekt bland eleverna, och jag tillhörde tyvärr dom senare. Det var helt olidligt att rida för henne, och jag slutade därför i den gruppen.)
Om du vill så kan du titta på min ritt här nedan. På filmen kommer du då att se hur jag rider hästen i övertempo så att den är helt obalanserad, hur jag inte har någon inverkan på hästen, hur jag stör den i anridningarna, tappar vägen, inte har något tramp i stigbygeln och hur min skänkel åker bak hela tiden.
...Fast själv är jag tydligen alldeles för dålig för att se det ovanstående...
Hade jag varit men egen stildomare hade jag sagt att jag definitivt skulle räta upp överlivet och komma tillbaks med det, samt rida hästen bättre genom svängarna (- något jag skulle behöva lära känna Juvelen bättre för att få till, men det går ju inte eftersom jag inte får möjlighet att träna regelbundet på just honom).Lite synd att jag nu är stämplad som ryttaren med sämst stil på KM, men men, det är väl inte mycket att göra nånting åt... Dom andra ryttarna är väldigt duktiga, helt klart, och jag vet att jag inte är på deras nivå. Några av dom andra hade haft egna hästar som dom tävlat regelbundet med tidigare, och så kommer jag liksom "hej hej, jag är en gammal dressyrtant på 44 år som började hoppa regelbundet förra året och som aldrig har tävlat förut"...
Jag har nog i alla fall kommit fram till att bedömningstävlingar inte är min grej, inte heller att tävla på ridskolan, eftersom jag inte får någon möjlighet att träna på det jag har missat eftersom jag varken får välja vilken häst jag rider eller vilka övningar jag ska göra.
Men nu har jag i alla fall tagit mig igenom mina tre banhoppningar med både glädje, ilska och obehag, och är definitivt en erfarenhet rikare!
