Jag sitter med näsan djupt i det projektarbete jag ska sammanställa och slutföra nu i maj, på den högskolekurs jag går på distans bara för skojs skull nu under våren.
Projektarbetet handlar om bekämpningsmedel i miljön, och det jag skriver ska vara sakligt, konkret och objektivt.
...Men därför måste jag bara få pysa ur mig lite subjektiva åsikter mitt i alltihopa!!
För jag kommer att läsa om sånt som jag tycker är jättelustigt (eller lustigt och lustigt, men ni fattar...), och jag måste bara få reagera.
År 2008 inträffade en stor biförgiftning i Tyskland, där massor av bisamhällen dog. Det visade sig att det berodde på olyckliga förhållanden vid sådd av majs den våren. Majsutsäde utsätts nämligen för något som kallas betning, dvs utsädet doppas i bekämpningsmedel innan det sätts i jorden, och bekämpningsmedlet finns då fiffigt nog kvar i den groende plantan och blir på så sätt långtidsverkande. Vid spridning av majsutsädet så råkade en stor del av bekämpningsmedlet blåsas ut av såmaskinerna till omgivningen, vilket resulterade i att omkring 12 500 bisamhällen dog.
(dom är ju så kinkiga dom där små liven – tål inte så mycket...)
Vad tror ni att smarta människan gör då, för att lösa problemet? Funderar över att det kanske inte är så klokt i att sprida ut gift i naturen? Nej nej! Istället byggde man om såmaskinerna, så att utblåset leddes om ner mot marken istället, så att det inte spreds lika långt...
Smart va?!! Tadaaa – problemet löst!
Jag förstår mig ärligt talat inte på mänskligheten. Det känns som att jag lyder under en helt annan logik. För det sätt vi lever på och det samhälle vi skapat känner jag mig bara främmande inför.
Vi bär alla på en massa tveksamma kemikalier inom oss. Vid en analys av urinen på skånska kvinnor kunde man konstatera att vissa av de 11 bekämpningsmedelsrester man kollade efter förekom i urinen hos VARENDA en av deltagarna i studien.
Vi har i våra kroppar naturfrämmande syntetiskt framställda kemikalier, som vi idag inte fullt ut känner till vad dom gör med oss. Du har det. Jag har det. Våra nyfödda barn har det. Vi är alla en del av ett gigantiskt experiment.
Jag funderar ibland på hur vi hamnade här. Vid vilket vägskäl bestämde vi oss för att tillåta oss att frångå naturens lagar och sedan länge utvecklade ekosystembalanser? När bestämde vi oss för att det är OK att sprida kemikalier och miljögifter på jorden? Snacka om att kacka i eget bo....
Det är som en snuttefilt. Kemikalierna står på något sätt för vår självbeundran över vår fantastiska uppfinningsrikedom – ”kolla vad vi KAN!!” – och rätten att sprida dom överallt är på något sätt sammankopplad med vår stolthet över vår mänskliga intelligens. Att ifrågasätta hela idén med att sprida ekosystem-ovänliga kemikalier över hela jorden bemöts ibland som om ifrågasättandet gällde rätten för den mänskliga artens överlevnad.
Det blir i slutändan bara politik och åsiktsrapning, om en fråga som handlar om förgiftning av vår jord och förstörande av ekologiska system.
Som jag ser det är vi så imponerade över vår fantastiska uppfinningsrikedom att vi blundar för vad den skapar för problem. Vi har ställt oss själva över naturen och ekosystemen, vi tror att vi kan strunta i naturens balans, vi tror att vi kan frångå dom förutsättningar som finns. Som om naturen är dum i huvudet och vi dom smarta...
Jorden har funnits i ca 4,5 MILJARDER år, liv har funnits i ca 3,5 MILJARDER år och människan har funnits i ca 2,5 miljoner år. Miljarders och miljoners – det är mycket det... Industrisamhället har funnits i ca 200 år, och det är först under dom senaste ca 75 åren som vi har börjat sprida en massa kemikalier vårdslöst omkring oss.
Det har historiskt sett skapats ekosystem och en viss balans för att bibehålla LIV. Allting i jordens historia har utvecklats för att skapa liv och för att säkra arters överlevnad. Vissa arter har lyckats, andra inte, men på något sätt har det fortsatt att vara en slags balans för själva ”ursystemet” för levande organismer.
Nu har vi människor tagit på oss uppgiften att förstöra hela balansen, ner på minsta cellkärnenivå, genom att sprida ut kemikalier som påverkar typ allt. Jag har funderat över vad ekosystemet har för nytta av att skapa människor. Visst finns det väl kanske destroyerarter vars existens snarare förstör mer för andra när dom säkrar artens överlevnad, och sannolikt är väl människan en sån, men har förstörelsen någon nytta? Är vi den utvalda arten som ska ”ruska om” hela jorden, utplåna en massa arter (kanske inklusive oss själva), för att skapa nya grundvalar för liv?
OK, nu driver jag iväg lite långt, men börjar jag spåna är det svårt att sluta... :-) Kanske är det inte så illa. Kanske slutar det ”bara” med att vi gör oss själva infertila och dör ut, och så anpassar sig dom flesta övriga arter på jorden till att leva med alla cancerframkallande och hormonstörande ämnen som cirkulerar. Eller, om jag ska vara rejält positiv, så kanske vi hittar ett sätt att vända utvecklingen på och lyckas överleva som art ett tag till.
”Den som lever får se”
Projektarbetet handlar om bekämpningsmedel i miljön, och det jag skriver ska vara sakligt, konkret och objektivt.
...Men därför måste jag bara få pysa ur mig lite subjektiva åsikter mitt i alltihopa!!
För jag kommer att läsa om sånt som jag tycker är jättelustigt (eller lustigt och lustigt, men ni fattar...), och jag måste bara få reagera.
År 2008 inträffade en stor biförgiftning i Tyskland, där massor av bisamhällen dog. Det visade sig att det berodde på olyckliga förhållanden vid sådd av majs den våren. Majsutsäde utsätts nämligen för något som kallas betning, dvs utsädet doppas i bekämpningsmedel innan det sätts i jorden, och bekämpningsmedlet finns då fiffigt nog kvar i den groende plantan och blir på så sätt långtidsverkande. Vid spridning av majsutsädet så råkade en stor del av bekämpningsmedlet blåsas ut av såmaskinerna till omgivningen, vilket resulterade i att omkring 12 500 bisamhällen dog.
(dom är ju så kinkiga dom där små liven – tål inte så mycket...)
Vad tror ni att smarta människan gör då, för att lösa problemet? Funderar över att det kanske inte är så klokt i att sprida ut gift i naturen? Nej nej! Istället byggde man om såmaskinerna, så att utblåset leddes om ner mot marken istället, så att det inte spreds lika långt...
Smart va?!! Tadaaa – problemet löst!
Jag förstår mig ärligt talat inte på mänskligheten. Det känns som att jag lyder under en helt annan logik. För det sätt vi lever på och det samhälle vi skapat känner jag mig bara främmande inför.
Vi bär alla på en massa tveksamma kemikalier inom oss. Vid en analys av urinen på skånska kvinnor kunde man konstatera att vissa av de 11 bekämpningsmedelsrester man kollade efter förekom i urinen hos VARENDA en av deltagarna i studien.
Vi har i våra kroppar naturfrämmande syntetiskt framställda kemikalier, som vi idag inte fullt ut känner till vad dom gör med oss. Du har det. Jag har det. Våra nyfödda barn har det. Vi är alla en del av ett gigantiskt experiment.
Jag funderar ibland på hur vi hamnade här. Vid vilket vägskäl bestämde vi oss för att tillåta oss att frångå naturens lagar och sedan länge utvecklade ekosystembalanser? När bestämde vi oss för att det är OK att sprida kemikalier och miljögifter på jorden? Snacka om att kacka i eget bo....
Det är som en snuttefilt. Kemikalierna står på något sätt för vår självbeundran över vår fantastiska uppfinningsrikedom – ”kolla vad vi KAN!!” – och rätten att sprida dom överallt är på något sätt sammankopplad med vår stolthet över vår mänskliga intelligens. Att ifrågasätta hela idén med att sprida ekosystem-ovänliga kemikalier över hela jorden bemöts ibland som om ifrågasättandet gällde rätten för den mänskliga artens överlevnad.
Det blir i slutändan bara politik och åsiktsrapning, om en fråga som handlar om förgiftning av vår jord och förstörande av ekologiska system.
Som jag ser det är vi så imponerade över vår fantastiska uppfinningsrikedom att vi blundar för vad den skapar för problem. Vi har ställt oss själva över naturen och ekosystemen, vi tror att vi kan strunta i naturens balans, vi tror att vi kan frångå dom förutsättningar som finns. Som om naturen är dum i huvudet och vi dom smarta...
Jorden har funnits i ca 4,5 MILJARDER år, liv har funnits i ca 3,5 MILJARDER år och människan har funnits i ca 2,5 miljoner år. Miljarders och miljoners – det är mycket det... Industrisamhället har funnits i ca 200 år, och det är först under dom senaste ca 75 åren som vi har börjat sprida en massa kemikalier vårdslöst omkring oss.
Det har historiskt sett skapats ekosystem och en viss balans för att bibehålla LIV. Allting i jordens historia har utvecklats för att skapa liv och för att säkra arters överlevnad. Vissa arter har lyckats, andra inte, men på något sätt har det fortsatt att vara en slags balans för själva ”ursystemet” för levande organismer.
Nu har vi människor tagit på oss uppgiften att förstöra hela balansen, ner på minsta cellkärnenivå, genom att sprida ut kemikalier som påverkar typ allt. Jag har funderat över vad ekosystemet har för nytta av att skapa människor. Visst finns det väl kanske destroyerarter vars existens snarare förstör mer för andra när dom säkrar artens överlevnad, och sannolikt är väl människan en sån, men har förstörelsen någon nytta? Är vi den utvalda arten som ska ”ruska om” hela jorden, utplåna en massa arter (kanske inklusive oss själva), för att skapa nya grundvalar för liv?
OK, nu driver jag iväg lite långt, men börjar jag spåna är det svårt att sluta... :-) Kanske är det inte så illa. Kanske slutar det ”bara” med att vi gör oss själva infertila och dör ut, och så anpassar sig dom flesta övriga arter på jorden till att leva med alla cancerframkallande och hormonstörande ämnen som cirkulerar. Eller, om jag ska vara rejält positiv, så kanske vi hittar ett sätt att vända utvecklingen på och lyckas överleva som art ett tag till.
”Den som lever får se”
