Sv: kattungen letar men hittar ingen spene som "ger mjölk"
Tackar som frågar, ungen blir växer i samma takt som medaljerna ramlar in för Sverige, grattis Lag Norberg!
Det har dock uppstått ett annat problem, och det är ett nytt ämne, men tänker skriva om detta här, för att undvika onödig extratråd. Om moderator/admin vill får ni gärna separera/flytta tråden.
För att det ska kunna ges så korrekta tips/analyser/råd till detta så tänker jag berätta helhetsstoryn i stora drag. Mitt problem kommer i slutet av detta inlägg.
Jag skaffade en honkattunge för fem år sedan. Rasen är blandning med 1/4 Manx. Är uppväxt med katter i hela mitt liv, men denna katt är min första som jag fick chansen att "uppfostra" själv och dessutom dana helt ensam i min lägenhet. Jag fick en galen idé; hur långt kan man gå och dana en innekatt med enbart kärlek och skydda henne totalt från "negativa" upplevelser från människor?
Det blev en mycket tillgiven katt som började nästan uppvisa ett hundaktigt beteende, som t.ex att hämta snören och nästan bli förbannad och puffa med pannan (hårt) mot benet eller mot ens kropp om man var passiv och inte kastade snöret iväg för 511:e gången. Jag medvetet hade mycket folk hemma (jag är väldigt social) och hon vande sig vid olika människor och lärde sig att även främmande människor inte utgjorde någon form av "illa behandling". Samma sak med hundar. Och samma resultat där. (Hon är mer eller mindre uppväxt delvis med hund) Vem som helst kunde lyfta/bära/hålla i henne i nästan så gott som hursomhelst, med andra ord, hon var en väldigt skyddad trygg katt. Även folk som inte gillade katter/är rädda för katter gillade min honkatt.
Eftersom katten är en innekatt och skall så förbli så tänkte jag att det inte skadar med detta "överbeskyddande".
Jag var sen med att ta kull på henne, väldigt sent. Men jag ville så gärna ha en kull på henne, så vid 4 års ålder fick jag låna en norsk skogskattshane.
Första kullen fick hon en, och föddes utan komplikationer. Allt var perfekt och underbart i tio dygn, förutom EN natt då jag vaknade av att hon hade lagt ungen på min mage. Jag fick lägga tillbaks den i deras kattungelåda. Kom ihåg att detta var vid ung. tre dygn efter födseln.
Tionde dygnet kom hon med kattungen, död. Slapp och kall. Inte stel, stelheten infann sig efter ung. tre timmar efter händelsen. Vad sjutton hände? Jag skyllde på mig själv och fick informationen av massor med kattexperter att det inte var mitt fel och att jag inte kunde göra något. Förmodligen var det medfött, tarmarna kanske inte fungerade, osv. Min katt kom över sorgen fortare än vad jag gjorde, antagligen. Nämnvärt kan vara att kattungen föddes med bakbenen först, och jag fick hjälpa till den sista biten.
Katten löpte nästan direkt efter förlusten och jag var snabb att hämta hem samma hankatt sedan tidigare. Efter över sex timmars långa förvärkar hon ungen på andra kullen, denna gången också bara en. Ja, hur det gick sedan kan ni läsa på första och andra inlägget på denna tråd.
Nu över till problemet.
Kattmamman släpper mig inte ur sikte för ett ögonblick, vart jag än går ska hon med. Är jag för länge någonstans ifrån kattungelådan, så kommer hon med kattungen till mig. När jag ska sova så kommer hon med kattungen och lägger den på min mage. Till slut gav jag upp i rädsla av att klämma sönder ungen i sömnen, så jag fick flytta lådan med pick och pack och ställa den i min säng bredvid där jag sov.
Det är lagom tempererat, icke vinddragit överallt i lägenheten, jag har en bäddad låda, och mysiga gömställen överallt som jag har förberett åt katterna, men det duger inte. Där jag är, där ska katten vara. Och sedan efter ett tag ungen naturligtvis. Det slutar med att jag fånar runt med en låda under armen och ställa den bredvid mig vart jag än är i lägenheten där jag ska tillbringa en längre stund. Jag har googlat till förbannelse och hittar inte ett enda ämne angående detta problem. Men detta problem uppstår bara när jag är hemma naturligtvis. Jag testade att "isolera" henne ifrån mig, vilket passade mig utmärkt då jag jobbar, dessa gånger verkar hon klara uppgiften som ensam kattmamma galant. Men jag kan ju inte lämna lägenheten och låsa ute mig själv för en jäkla makaber kattsituation.
Jag gissar på att jag har danat henne åt fel håll när det gäller självständighet. Eller? Hon klarar det ju superbra när jag inte är hemma verkar det som. Möjlig prestationsångest? För mycket tillit på mig? Min fråga är, vad tror ni, och hur sjutton ska jag gå tillväga? Man vill kunna sova på nätterna utan att döda en liten krabat.
*Edit* Kanske kattungen inte tar skada av att blir buren överallt hela tiden av kattmamman?
Jag kanske låter fånig. So be it. Och börja inte gnälla för att det är en blandraskatt. Men jag tål kritik om jag har gjort fel.
