*känsligt ämne* Bearbeta graviditer, vart vända sig?

[Bexzor]

I snart 10,5 år har jag burit mina känslor inombords, tryckt undan dom med ett leende om att barnet trots allt mådde bra. Men allt bubblade upp till ytan när lillebror föddes. Men vart går man och pratar om sånt här?

Mars 2004 fick jag oplanerat plus på stickan, hade börjat kräkas i vecka 3 eftersom jag plussade i vecka 4. Extremt graviditetsillamående fram till 5e månaden ungefär. DET kan jag hantera, men den jobbiga biten började sen. Vecka 24+ 5 var SF-mått 29, MVC slog larm och glukosbelastning gjordes. Den visade negativt så vi blev skickade till TUL. Bebisen växte normalt, men de reagerade på den extrema mängden fostervatten. Misstänkt sväljningsproblematik ledde till grundlig VUL på Östra sjukhuset i Göteborg. Undersökningen visade negativt, och vi skickades tillbaka till vårt sjukhus i Skaraborg. Vi kopplades in under specialistläkaren på vårt sjukhus, och TUL gjordes varann vecka fram till vecka 38+6. Varann vecka var vi på MVC, så i 3 månaders tid hade vi läkarundersökningar varje vecka någonstans för att hålla koll på bebisen. Det hittades ständigt nya misstänkta fel på min bebis så det planerades in att min vaginala förlossning skulle ha en egen läkare och egna barnmorskor som inte fick lämna mitt rum. Stor risk för bebisen var svaret vi fick om varför.

I vecka 38+6 på vårt inbokade TUL-besök så fick läkarna bråttom. Vi blev inkallade på extra samtal med psykolog och vår läkare där de säger att - imorgon bitti är ni inbokade på kejsarsnitt, och läkarteam kommer finnas utanför salen för att direkt ta barnet till mer noggranna undersökningar. Vårt barn skulle vi få träffa först dagen efter snitt. Först när jag bröt ihop och vägrade lämna rummet förrän de förklarat varför så fick vi förklaringen att de inte trodde att min bebis skulle överleva en vaginal förlossning, och eventuellt inte ens kejsarsnittet. Väl på plats för kejsarsnittet så gavs ingen information om vad som skulle hända, allt läkarna visste var att jag var förstföderska. Nånstans tackade vi ja till en barnmorske-student, som senare visade sig vara en doula (!). Än idag minns jag min panik på kejsarsnittet, att på vänstra sidan tickade tiden långsamt fram. Sekund för sekund, på högra sidan bakom glaset fanns en kuvös och läkarteam. Där och då ville jag stanna klockan, min bebis mådde bra i magen och jag ville inte att han skulle komma ut. Panik, kräkningar av oro , tårar och ångest är mina minnen av kejsarsnittet. Bebisen föddes med illskrik, jag fick en supersnabb titt på honom och orden -du får se mer imorgon när alla undersökningar är klara. Pappan till barnet följde med ut till undersökningsrummet. Personalen gratulerade till min son medan jag syddes igen. Ingen brydde sig om hur jag mådde, och när jag ser pappan komma in i salen med vår bebis igen så kunde jag inte sluta gråta. Sonen mådde bättre än vad de trodde, så han fick vara med oss på rummet. I 3 dagar vägrade de skriva ut barnet då det skulle inväntas en undersökning på hjärnan. I 3 dagar var det täta barnmorskebesök på rummet, säkert varann timme dygnet runt. Ständiga frågor om de skulle ha honom inne på sitt kontor. 6 dagar gammal blev han friskförklarad, 3 veckor gammal fick vi samtal av huvudläkaren där vi fick information om att hon begärt extra kontroll av barnmorskorna då de misstänkte förlossningspsykos, och grava problem att knyta bebisen till sig. Delvis därför vi inte heller fick åka hem visade det sig. Läkaren bad om ursäkt för allt.

I 9 år vägrade jag skaffa fler barn, men 2013 blev jag planerat gravid. Återigen extremt graviditetsillamående som denna gång avlöstes av foglossning. Den lille parvel visade sig väga 62 procent över medelvikten, så han föddes med pl. kejsarsnitt. Underbar personal som efter mina önskemål berättade ALLT de gjorde, och en enda barnmorska bakom rutan. Jag undrade vart alla andra var, fick skrattande svar tillbaka att det ska bara vara en barnmorska där om kejsarsnittet anses vara okomplicerad. Tänk att man kan bli så lycklig för den lilla meningen! Han lyckades dock svälja för mycket fostervatten, så 12 timmar gammal hamnade han på neontalen med kopplad cpap-maskin. Barnmorskor och läkare reagerade på att han skrek för lågt samt rosslade. Ingen visste varför, eller när han skulle bli bättre. 3 dagar gammal gjordes lungröntgen då han inte reagerade som önskat på cpap-maskinen. Vätska i lungorna, och hål i lungsäcken blev resultatet. Först då fick vi eget rum på neontalen, innan dess låg jag i en 2-sal på BB (där min rumskompis barn skrek konstant) och sonen på neontalens övervakningsrum. 6 dagar gammal hade vätskan och hålet minskat såpass att vi kunde få lov att åka hem. 2 månader gammal reagerade läkaren på BVC att han andades för tungt, svårt att få ut luften och rosslade. Pang, inlagda en helg för undersökningar som alla visade negativt. 6 månader gammal visade det sig att han har svårt att pressa ut luften, 12 månader gammal gjordes bronkoskopi som visade inflammation i luftvägarna därav svårt att få ut luften då det är mycket slem i vägen. Nu är han 15 månader och ännu inte friskförklarad.

Jag vet att de finns de som har det värre, genomgått värre. Men för mig är det jobbigt att båda mina pojkar varit i riskzonen.

 

[Sar]

Jag hade länge jobbigt med bearbetningen efter första förlossningen (akutsnitt tvillingar efter att ha legat 10 cm öppen under lång tid, ett av barnen låg fel väg) då det tog över 4h innan jag fick se dem på riktigt. Vi låg inlagda i sammanlagt en månad och jag fick PUPPP efter förslossningen som de inte förstod vad det var så första tiden var lite "disig". Jag kände mig berövad på de första timmarna, sambon fick tvätta och sköta om dem och själv låg jag ensam på en sal och bara väntade. Det var kaos på neo där jag födde och det tog en vecka innan vi förflyttades till vårt hemmasjukhus och sista dagen fick vi det samtal och vägledning som vi skulle ha fått direkt ang. barnens skötsel etc.
Jag tror att det som upprörde mig mest var att det fanns så många faktorer som faktiskt hade kunnat skada anknytningen, nu gjorde det inte det, snarare tvärtom men risken var onödig (ingen tillgång första timmarna, sjuk mamma, igångsättning med bröstpump och otroligt mycket jobb för att få dubbelamningen att fungera, inläggning en månad och oro över bebisarna).

Med åren kändes det bättre men slog till med full kraft då jag blev gravid igen. Det som hjälpte mig där var att prata med förlossningsläkaren på hemmasjukhuset. Det jag egentligen ville veta var om jag kunde föda vaginalt, jag ville absolut inte ha ett akutsnitt igen utan hellre ett planerat om det inte skulle gå. Han gjorde att jag kände mig säker på att verkligen få tillgång till bebin efter förlossningen och hela mitt förlossningsbrev handlade om detta. Jag gjorde också klart för sambon om hur viktigt det var för mig att få tillgång, han fick helt enkelt vänta på sin tur. När vi åkte upp till förlossningen blev jag mottagen av en sköterska som sa att hon hade läst mitt brev och de skulle ta extra god hand om mig.

Just den här förlossningen läkte faktiskt tidigare sår, inte heller här blev det okomplicerat eftersom moderkakan vägrade släppa efter den vaginala förlossningen men jag fick hela tiden ha bebisen på bröstet vilket var min enda prio. Amningen fungerade super och barnet var friskt.

I ditt fall tänker jag mig att det borde finnas en kurator kopplat till förlossningen och barnavdelningen som kan vara en första kontakt och som kanske kan remittera dig vidare. Du har ju fått riktiga resor båda gångerna... Skickar en stor kram från en mamma till en annan!

 

[Mirtai]

Jag förstår precis vad du menar!

Sonen föddes med akutsnitt eftersom han låg i säte och vattnet gick. Så långt inga problem och allt såg så bra ut. Fick vänta länge på förlossningen innan det blev vår tur men kändes helt ok eftersom allt såg så bra ut.

Men så nere på operationssalen fick jag se en snabb glimt av ett litet knyte innan han togs ut till undersökningsrummet. där upptänktes att han hade svårt med andningen och en syresättning på 60% så blev kuvös och illfart till neo. Fick en snabb fråga om pappan skulle följa med bebis eller stanna hos mig. Följ med bebis såklart!

Syddes ihop och kördes upp till förlossnignen och grät hysteriskt. Blev lämnad själv på rummet, jätteledsen och ingen visste vad som hände med sonen.

Efter ca 1,5 timma fick jag en bm att ringa till neo och kolla vad som hände. Då kom mannen tillbaka och visade lite kort på en bebis med cpap och massor med slangar.

På gund av att det var tvärfullt på förlossningen just den dagen tog det 7 timmar innan jag fick se min son och ytterligare 2 innan jag fick hålla honom.

Har inte heller tänkt att det egentligen inte gör något eftersom det ändå blev bra i slutändan men det var precis det här jag var rädd för inför förlossningen och så hände det. Om det blir något mer barn så kommer jag göra som Sar och verkligen understryka vikten av kontakt! Nu hade vi gjort det redan den här gången men det fanns ingen som kunde köra oss från förlossningen till neo de första 7 timmarna...

Finns det ingen kurator som du kan prata med? Någon som är kopplad till förlossningen tänker jag som kan hjälpa dig att bearbeta och bena ut vad som hände och varför och hur du ska hantera det?

 

[Girasol]

Jag tänker inte diskutera mina förlossningar i den här tråden såvida intets frågar, mer än konstatera att även jag fått min beskärda del och det är långt ifrån över.

Det finns auroramottagning på mitt sjukhus (kan heta olika i olik län/regioner) detta är knutet till barnmorskemottagning/förlossning/BB. Eftersom jag fick en sjuhelsikes resa nu i januari så slog sjukhuset själva på stortrumman och kopplade in kurator från dag 2 till hemgång ett par veckor senare. De rondade extra varje dag och på neonatalen sa de att de aldrig sett kvinnoklinikens överläkare så ofta korridoren för patientspecifikrond som när jag låg där. Skit samma, det de även ordnade med på utskrivningen var att en aurorabarnmorska skrev ut mig på ett timslångt samtal och hon bestämde att ringa mig under mars månad. et gjorde hon i måndags och bokade in en tid 7 april för samtal. Trots att jag inte bett om det. De är oerhört på tårna för att jag ska klara bearbeta det som hände och efterverkningarna som blir kvarstående. (kan inte få fler barn).
Jag känner fler som gått till auroabm och pratat och det handlar inte bara om rädsla för graviditet och förlossning utan också om vad som hände på förlossningen osv. Så mitt tips, ta kontakt med sjukhuset och fråga efter aurorabarnmorska alt kuratorn de har knuten till mödravård/förlossning/BB/Neonatal.

Kram

 

[Bexzor]

Jag tänker inte diskutera mina förlossningar i den här tråden såvida intets frågar, mer än konstatera att även jag fått min beskärda del och det är långt ifrån över.

Jag vill gärna veta om du orkar berätta, speciellt när du skriver att du fått din beskärda del . Tycker att det är intressant att veta hur eller ens om sjukvården fångar upp de som behöver prata. Ofta får jag höra hur sjukvården plumsar rätt fram och lämnar frågvisa föräldrar.

Jag har läst lite om din senaste graviditet, och tycker att det är toppen att de fångat upp dig. Du gick igenom mycket värre än vad jag gjort. Mår ni bra nu? Men vilken trist efterverkning , iaf jag känner att ett sånt beslut vill jag ta själv och inte beroende på medicinska bekymmer. Varför rondade de extra, för din skull? Måste ha känts tryggt trots att ni var där ?

Numera är jag inte så orolig för kejsarsnitt som tur är. Läkaren klargjorde att det bara blir kejsarsnitt hädanefter, och minst 1 TUL pga tidigare komplicerade graviditeter. Det känns tryggt men oron för flera komplicerade graviditeter finns. Hur har det varit med dina? Har de alla varit komplicerade?

 

[Qbaby]

Jag hade en mycket tuff, långdragen och svår förlossning med min första pojke. Förlossningen tog uppåt 36h med svåra intensiva värkar. Den längsta värken var 10 minuter lång... Ingen smärtlindring hjälpte, EDA höll i 1 1/2h sen släppte den lös helvetet igen. Pauserna mellan värkarna var som längst 1 min oavsett om värken varit i 2 min eller 10 min. Halvvägs igenom så sjunker hjärtljuden drastiskt på pojken och de slår på stora larmet. Nu återhämtade han sig efter 30 min ( fortfarande i magen) och vi fortsatte. Jag fick inga krystvärkar men var så trött på skiten att jag krystade av ren vilja, ingen hjälp av kroppen inte. Efter att ha krystat i 1h utan att något hänt så bestämdes det för sugklocka och yttre press eftersom han började bli påverkad igen.
Nåja, ut kom han efter 7 dragningar och två BM på yttre press.
Helt blå och livlös var han. Gnydde bara lite och de sprang iväg med honom till akutrummet, de tryckte på stora larmet också. Han blev masserad och fick ligga med CPAP. Sambon sprang med.
Det snabba uttaget av bebisen resulterade i en total sfinkterruptur grad 3 och 4, med efterhörande operation.
Jag drabbades också av en förlossningsdepression som släppte först efter ett år.
När jag skrev i vårtråden här på buke så rekommenderade Embe att jag skulle gå och prata med en Aurora.
Det gjorde jag direkt efter (när bebisen var 6 månader, samt när jag fick reda på min nästa graviditet).
Jag blev så glad och faktiskt njöt lite när jag fick mitt snitt beviljat! Å vilken fantastisk upplevelse! Å va bra jag mådde när nr 2 föddes.

 

[Soapbubble]

I snart 10,5 år har jag burit mina känslor inombords, tryckt undan dom med ett leende om att barnet trots allt mådde bra. Men allt bubblade upp till ytan när lillebror föddes. Men vart går man och pratar om sånt här?

Har man förtroende för sin bvc-sköterska, kan man prata med hen. Hen kan slussa en vidare till t.ex. BVC-psykologen. Om minsta barnet är 15-månader, är man inte på BVC så ofta men det går ju alltid att boka en extratid.

 

[Sar]

Jag hade en mycket tuff, långdragen och svår förlossning med min första pojke. Förlossningen tog uppåt 36h med svåra intensiva värkar. Den längsta värken var 10 minuter lång... Ingen smärtlindring hjälpte, EDA höll i 1 1/2h sen släppte den lös helvetet igen. Pauserna mellan värkarna var som längst 1 min oavsett om värken varit i 2 min eller 10 min. Halvvägs igenom så sjunker hjärtljuden drastiskt på pojken och de slår på stora larmet. Nu återhämtade han sig efter 30 min ( fortfarande i magen) och vi fortsatte. Jag fick inga krystvärkar men var så trött på skiten att jag krystade av ren vilja, ingen hjälp av kroppen inte. Efter att ha krystat i 1h utan att något hänt så bestämdes det för sugklocka och yttre press eftersom han började bli påverkad igen.
Nåja, ut kom han efter 7 dragningar och två BM på yttre press.
Helt blå och livlös var han. Gnydde bara lite och de sprang iväg med honom till akutrummet, de tryckte på stora larmet också. Han blev masserad och fick ligga med CPAP. Sambon sprang med.
Det snabba uttaget av bebisen resulterade i en total sfinkterruptur grad 3 och 4, med efterhörande operation.
Jag drabbades också av en förlossningsdepression som släppte först efter ett år.
När jag skrev i vårtråden här på buke så rekommenderade Embe att jag skulle gå och prata med en Aurora.
Det gjorde jag direkt efter (när bebisen var 6 månader, samt när jag fick reda på min nästa graviditet).
Jag blev så glad och faktiskt njöt lite när jag fick mitt snitt beviljat! Å vilken fantastisk upplevelse! Å va bra jag mådde när nr 2 föddes.

Sådana här gånger önskar man ju att du fått ett akut snitt nr hjärtfrekvensen sjönk på bebisen. Tycker att jag hör om sfinkterrupturer mer som regel än undantag vid sugklocka och yttre press

 

[vix]

Båda mina graviditeter har varit hemska. Gått på spec mödravård pga mycket fostervatten. Vattnet gick i v. 24 men förstod inte att det var vatten som läckte förrän i v 28. Sängläge till v.34 på sjukhus med tre dagars igångssättningsförsök som misslyckades, slutade med kejsarsnitt några dagar senare. Hann inte mer än få en glimt av barnet innan pappan följde med till neo. Hjärtfel och problem med andning och övre magmunnen, fick sondmatas. Under alla ultraljud hittades det fler avvikande saker som senare visade sig inte vara några större problem.

Med syskonet upptäckte man att jag hade extremt mycket fostervatten relativt tidigt och det blev strikt sängläge i drygt tre månader. Planerat snitt där de stack ca 10 gånger i ryggen för att lägga bedövningen. Under snittet inser både jag och narkosläkaren att något är fel, väldigt fel. Bedövningen hade inte tagit så jag kände när de skar. Akut sövning och sjukt snabbt fick de ut bebisen. Låg på uppvaket utan bebis, även den här gången.När bebis var två dagar upptäcktes det blåsljud på hjärtat. Vi var egentligen på väg hem men då ville de ultraljuda hjärtat och överläkaren ville inte skicka hem oss för att bebis var inte i skick a åka hem. Till neo åter igen och personalen hälsade glatt då vi känd igen många sedan första bebisen.

Jag har inte en gång blivit tillfrågad hur jag mår eller blivit erbjuden samtalskontakt. Jo, min spec läkare kom efter andra snittet och förklarade lite vad som hade hänt. Jag har faktiskt klarat allt kaos hyffsat bra. Utom sista barnets hjärtfel, det var jobbigt men tack vare när och kära har vi klarat även det. Båda våra barn är nu friskförklarade från hjärtfel. Men det dyker ständigt upp nya motgångar som vi själva måste hantera, ingen frågar hur vi mår. Samtidigt så har vi ju inte heller frågat eller bett om samtalshjälp. Men ibland har man inte ork/energi till att ens be om det.
Nu blir det absolut inte några fler barn, skulle nog inte fixa det en tredje gång.

 

[Kattennizze]

Min första förlossning blev väldigt dramatisk där sonen hamnade på neo och jag fick opereras i flera timmar och jag såg först pojken åtta timmar efter jag fött honom. Men jag fick jättebra hjälp att hantera det! En urgullig barnmorska och flera månader efteråt fick vi komma till en erfaren förlossningsläkare som gick igenom förloppet igen och förklarade vad som hade hänt och varför. Jag fick inga men alls efter den händelsen faktiskt, just för att personalen hjälpte mig på ett så bra sätt. Andra förlossningen var utan några komplikationer och helt underbar.

 

[Mabuse]

I snart 10,5 år har jag burit mina känslor inombords, tryckt undan dom med ett leende om att barnet trots allt mådde bra. Men allt bubblade upp till ytan när lillebror föddes. Men vart går man och pratar om sånt här?

Mars 2004 fick jag oplanerat plus på stickan, hade börjat kräkas i vecka 3 eftersom jag plussade i vecka 4. Extremt graviditetsillamående fram till 5e månaden ungefär. DET kan jag hantera, men den jobbiga biten började sen. Vecka 24+ 5 var SF-mått 29, MVC slog larm och glukosbelastning gjordes. Den visade negativt så vi blev skickade till TUL. Bebisen växte normalt, men de reagerade på den extrema mängden fostervatten. Misstänkt sväljningsproblematik ledde till grundlig VUL på Östra sjukhuset i Göteborg. Undersökningen visade negativt, och vi skickades tillbaka till vårt sjukhus i Skaraborg. Vi kopplades in under specialistläkaren på vårt sjukhus, och TUL gjordes varann vecka fram till vecka 38+6. Varann vecka var vi på MVC, så i 3 månaders tid hade vi läkarundersökningar varje vecka någonstans för att hålla koll på bebisen. Det hittades ständigt nya misstänkta fel på min bebis så det planerades in att min vaginala förlossning skulle ha en egen läkare och egna barnmorskor som inte fick lämna mitt rum. Stor risk för bebisen var svaret vi fick om varför.

I vecka 38+6 på vårt inbokade TUL-besök så fick läkarna bråttom. Vi blev inkallade på extra samtal med psykolog och vår läkare där de säger att - imorgon bitti är ni inbokade på kejsarsnitt, och läkarteam kommer finnas utanför salen för att direkt ta barnet till mer noggranna undersökningar. Vårt barn skulle vi få träffa först dagen efter snitt. Först när jag bröt ihop och vägrade lämna rummet förrän de förklarat varför så fick vi förklaringen att de inte trodde att min bebis skulle överleva en vaginal förlossning, och eventuellt inte ens kejsarsnittet. Väl på plats för kejsarsnittet så gavs ingen information om vad som skulle hända, allt läkarna visste var att jag var förstföderska. Nånstans tackade vi ja till en barnmorske-student, som senare visade sig vara en doula (!). Än idag minns jag min panik på kejsarsnittet, att på vänstra sidan tickade tiden långsamt fram. Sekund för sekund, på högra sidan bakom glaset fanns en kuvös och läkarteam. Där och då ville jag stanna klockan, min bebis mådde bra i magen och jag ville inte att han skulle komma ut. Panik, kräkningar av oro , tårar och ångest är mina minnen av kejsarsnittet. Bebisen föddes med illskrik, jag fick en supersnabb titt på honom och orden -du får se mer imorgon när alla undersökningar är klara. Pappan till barnet följde med ut till undersökningsrummet. Personalen gratulerade till min son medan jag syddes igen. Ingen brydde sig om hur jag mådde, och när jag ser pappan komma in i salen med vår bebis igen så kunde jag inte sluta gråta. Sonen mådde bättre än vad de trodde, så han fick vara med oss på rummet. I 3 dagar vägrade de skriva ut barnet då det skulle inväntas en undersökning på hjärnan. I 3 dagar var det täta barnmorskebesök på rummet, säkert varann timme dygnet runt. Ständiga frågor om de skulle ha honom inne på sitt kontor. 6 dagar gammal blev han friskförklarad, 3 veckor gammal fick vi samtal av huvudläkaren där vi fick information om att hon begärt extra kontroll av barnmorskorna då de misstänkte förlossningspsykos, och grava problem att knyta bebisen till sig. Delvis därför vi inte heller fick åka hem visade det sig. Läkaren bad om ursäkt för allt.

I 9 år vägrade jag skaffa fler barn, men 2013 blev jag planerat gravid. Återigen extremt graviditetsillamående som denna gång avlöstes av foglossning. Den lille parvel visade sig väga 62 procent över medelvikten, så han föddes med pl. kejsarsnitt. Underbar personal som efter mina önskemål berättade ALLT de gjorde, och en enda barnmorska bakom rutan. Jag undrade vart alla andra var, fick skrattande svar tillbaka att det ska bara vara en barnmorska där om kejsarsnittet anses vara okomplicerad. Tänk att man kan bli så lycklig för den lilla meningen! Han lyckades dock svälja för mycket fostervatten, så 12 timmar gammal hamnade han på neontalen med kopplad cpap-maskin. Barnmorskor och läkare reagerade på att han skrek för lågt samt rosslade. Ingen visste varför, eller när han skulle bli bättre. 3 dagar gammal gjordes lungröntgen då han inte reagerade som önskat på cpap-maskinen. Vätska i lungorna, och hål i lungsäcken blev resultatet. Först då fick vi eget rum på neontalen, innan dess låg jag i en 2-sal på BB (där min rumskompis barn skrek konstant) och sonen på neontalens övervakningsrum. 6 dagar gammal hade vätskan och hålet minskat såpass att vi kunde få lov att åka hem. 2 månader gammal reagerade läkaren på BVC att han andades för tungt, svårt att få ut luften och rosslade. Pang, inlagda en helg för undersökningar som alla visade negativt. 6 månader gammal visade det sig att han har svårt att pressa ut luften, 12 månader gammal gjordes bronkoskopi som visade inflammation i luftvägarna därav svårt att få ut luften då det är mycket slem i vägen. Nu är han 15 månader och ännu inte friskförklarad.

Jag vet att de finns de som har det värre, genomgått värre. Men för mig är det jobbigt att båda mina pojkar varit i riskzonen.

Min första graviditet och förlossning var eländig, så jag var rätt illa däran psykiskt efteråt. Jag tycker de var duktiga på att fånga upp det på BB, det första jag sa när jag kom dit var att jag behövde prata med nån, och dagen därpå fick jag träffa en kurator från kvinnoklinikens psykosociala avdelning, specialist på förlossningstrauman och superduktig. Jag fick vara kvar på BB en vecka tills det värsta lagt sig efter förlossningen, och utöver kuratorn fick jag också träffa en psykiatriker. Så när jag åkte hem från BB var det med en tid bokat på psyk, en kuratorkontakt och möte bokat på psykosociala enheten, och ett återbesök hos en barnmorska på BB. Psyk visade sig inte veta hur man behandlade trauman, men kuratorn var jättebra, och jag blev väldigt mycket bättre av att gå till henne. Tror jag träffade henne kanske åtta-tio gånger, efter det var jag hyfsat besvärsfri i vardagen.

 

[Girasol]

Jag ska skriva det i etapper, annars blir det en hel roman...

Jag råkade ut för en ridolycka som tonåring med 7 veckor på sjukhus och 18årsdagen firades i horisontalläge. Förskjutning av bäckenet, vilket medfört att kotpelaren i sin tur ser ut som en ringlande orm dvs 3 böjar (likt skolios fast det är sen olyckan) varav böjen i nacken inte rätar ut sig, så oftast sitter jag med huvudet lite på sned. Kotkompressioner i nacken samt samtliga diskar i ryggen i kläm och buktar. Kotor i ländryggen har kanat framåt. Ryggmärgsinflammation och partiella pareser, förlamningar som följd, ett år i rullstol men desto fler med kryckor. Vad vi inte visste då är att jag även har en medfödd bindvävssjukdom Läkarna sa att barn inte var något att fundera över helst. Som den trotsiga, envisa humörfulla rödhätta jag är så blev det barn några år senare.

Då kom diskussionen upp tidigt kring förlossningssätt. Min bm sa att det löser sig, inga problem. Å andra sidan s hon att jag fick äta mina mediciner också, vilket jag var tveksam till och dubbelcheckade och insåg enligt fass, att det fick jag inte. Nåväl gossen är född i början av augusti och bm pep iväg på semester hela juli, utan att man ännu ens diskuterat förlossning. Så fick tjata mig till en tid och fick således komma till en ny doktor. Tyvärr var det vissa språkförbistringar men både jag och mannen var helt på det klara med att det bestämdes ett snitt av säkerhetsskäl och att vi skulle få datum vid nästa besök. Då blev jag inte desto mindre förvånad då det ringer en sekreterare dagen därpå för hon vill ha in alla journaler på läkarens order så de kan ta ställning till om ett snitt verkligen behövs eller ej. Min åsikt var att jag föder gärna vaginalt om ni kan garantera att mitt bäcken håller för det (höger bäckenhalva är roterad framåt och jag är ganska sned -så sned att sitter jag till häst så går stackaren på tvären för att balansera mig). Jag blir då totalt galen och ringer bm-mottagningen (som är specialistmvc) och kräver en annan läkare vilket jag får följande dag. Denna gamla och garvade överläkare har ett samtal och undersöker och beslutar på stående fot om snitt samt datum bara en vecka senare. (så nära bf var vi alltså)

Väl på operationsdagen så går allt enligt rutin tills vi kommer ned till operation, ansvarig för ryggbedövning är narkosöverläkaren som vi träffade på inskrivningen på fredagen (nu är det alltså måndag) han kommer då in i förrummet till op-salen och säger att han kollat mina journaler och vågar inte ta risken att sticka mig i ryggen utan beslutar om narkos. (Detta dels pga ryggmärgsinflammation men också att pga mina kotor inte ligger helt som de ska och man har vid lumbalpunktioner stuckit fel samtliga gånger och gått emot nervbanor). Resultatet blir att mannen körs ut från rummet att byta om till vanliga kläder igen och hänvisas till väntrummet.

Operationen går bra, mannen får gossen och de går upp till förlossningen där de får vänta tills jag rullas dit från uppvaket några timmar senare.

Direkt jag rullas in på förlossningssalen så får jag sonen på bröstet och jag är märkbart groggy men säger ganska omgående -han andas inte som han ska. Mannen ringer på klockan och en barnmorska kommer som säger emot mig. Jag står på mig och hon hämtar chefsbarnmorskan och jag säger återigen att han andas inte som han ska och han är lila om läpparna. Då säger tanten nere vid fotgaveln: nervös förstagångsmamma, det är inget fel med pojken Jag blir totalt vansinnig och ryter: Jag har stuteri och föder upp hästar och de föds med päls på! Den här ungen andas inte som han ska, hämta doktorn. Varpå de gör detta. Läkaren lyssnar och tar sen honom under armen och springer iväg.

Mycket riktigt så andades han inte som han skulle. De tvingades slemsuga honom för han var full med slem, syresatte sig väldigt dåligt och han lades i kuvös. Trots detta fortsatte han syresätta sig dåligt och man upptäckte efter hjärtultraljud att han föddes med öppen ductus. Han föddes även med sepsis så det blev intravenös antibiotika, sondning osv.

Så långt allt ok.

På lördagen då jag och mannen satt vid kuvösen kom ronden och läkaren undersökte honom, kollade papperna och sa: nu är värdena normala igen. Jag direkt: vilka värden??? Märk väl att det var lördag, han föddes på måndagen. Läkaren säger då: Oj, har de inte sagt något? Jag: nej vaddå? Jo på tisdagen hade det blivit stopp i en av venkatetrarna som de då skulle spola ordentligt, vilket man gör med natriumklorid. Bara det att sköterskan tog fel och råkade ta kaliumklorid. Detta är direkt livshotande i viss mängd då det ändrar hjärtrytmen, vilket ju skedde.

Då var jag för ung och ovetandes, men någon Lex maria fanns ju inte då men de gjorde heller ingen anmälan till socialstyrelsen och vi fick heller ingen ursäkt. Jourläkaren hade inte jobbat på neonatalen under veckan och var ej heller vår ansvariga läkare ska tilläggas.


Jag själv kunde knappt gå på en vecka, fruktansvärda smärtor, dåligt sydd, sårinfektion och urinvägsinfektion. ( syddes dessutom med ståltråd så jag såg ut som ett taggtrådsstaket) så länge som ett år efter förlossningen kunde det plötsligt börja klia vansinnigt i ärret och det kika fram trådar jag kunde dra ut med pincett. Jag var sydd för hårt och det är känt att det försvårar läkningen då man har den här bindvävssjukdomen men som sagt, vi visste ju inte att jag hade den då.

Väl ute från sjukhuset har sonen mått hyfsat men förra året gjordes hjärtultraljud eftersom misstanke finns att han ärvt min sjukdom. Berättar då vad som hände under hans första levnadsvecka för hjärtspecialisten varpå hon utbrister: Herregud, var det ni?!!! Hon var ny på sjukhuset det året och man diskuterade flitigt denna händelsen och är fortfarande något som pratas om. Sonen blir 16 år i år, så det säger väl en del....

 

[Girasol]

Förlossning nr 2.

Då vet vi att jag har min bindvävssjukdom.. Snitt under narkos.
Själva operationen gick bra, bara det att efter att de rullat in mig på operation så fick vi vänta på läkaren i 45 minuter, då säger jag lite försynt, har någon meddelat mannen, för han är nog ganska orolig nu eftersom det gick så fort sist (att de kom och hämtade honom för att träffa barnet). nä oj, det hade dom ju glömt. Stackars barnafadern var ganska orolig.
Man rullar mig till uppvaket och jag vaknar väldigt fort av fruktansvärda smärtor. Det är som en brinnande eld i buken och jag kommer ihåg hur jag försöker kontrollera min andning då det gör så ont så hela kroppen skakar. Ringer på klockan och ber om mer smärtstillande men nekas med hänvisning att jag fick nyss inne på op-salen. Jag ligger en stund till men klarar snart inte mer utan ringer på klockan igen. Efter en hel del tjafs så kollar de i journalen och inser att men GLÖMT ge mig smärtstillande. Jag hade alltså inte ens 2 Alvedon i kroppen utan man har opererat mig utan smärtstillande. -vilket aldrig sker. Visar sig att de missat pga att det står att jag inte tål morfin och pethidin och då hade de diskuterat vad man kunde ge istället och sedan missat det helt. Så nu diskuterade det ganska länge innan jag till slut fick Ketogan. Kan säga att detta var värsta tänkbara smärta någonsin.

Man hade även lyckats fördärva min axel under operation eller då de flyttade mig mellan op-bord till säng för armen bara hängde och gjorde så i tre veckor. Kunde inte lyfta sonen själv eller ens ett glas vatten med den armen.

Jag är helt slut, rullas in på ett dubbelrum på BB som jag ska få ha själv. (rutin vid kejsarsnitt på detta sjukhus med eget rum) Mitt i natten slår de upp dörren, tänder i taket och rullar in en nyförlöst mamma. Mannen hade filmat hela förlossningen och de tittade på den i videokameran -med ljud på! De talade ingen svenska och jag var totalt knäckt kan jag säga. Jag åkte hem på dag tre, trots att jag inte kunde lyfta gossen själv. Smärtstillad hade jag inte så ont i såret och de hade sytt ihop mig på annorlunda vis. Fick urinvägsinfektion dock -standard för mig vid kateter uppenbarligen.

 

[Girasol]

Förlossning nr 3

tja hmm redan på inskrivning på förlossningen, vilket sker dagen innan så blir det lite sisådär. Bm som ska ge mig info om morgondagen är ny och kunde inte rutinerna, inte ens att jag skulle ha deskutan/hibiskrub med mig hem för att duscha på kvällen samt morgonen med.
Väl på förlossningen på själva förlossningsdagen så är det fullt. Rutinen är att även snittade mammor får ett förlossningsrum där man görs i ordning inför op och sedan läggs i efter tills man inte behöver så mycket övervakning och då blir det bb. Jag får ett bbrum direkt och det kändes väl lite sisådär att göras i ordning där med kateter osv.

På operationen visar det sig att jag hade så mycket sammanväxningar i snittärret att de inte kunde skära upp mig utan fick klippa upp mig med sax. Förlossningen gick bra men de tvingades "städa buken" så operationen tog en timme längre. På uppvaket var det en grinig kärring som tidigt ville ta värmefilten -för här fick jag inte ligga då jag var vaken. Jag får enorm frossa av narkos och fryser rejält (bindvävsjukdomen har ett finger med i spelet här) Så det blir en kamp om detta, till slut lipar jag av frustration mellan att jag skakar tänder. Nytt är att pappan får komma ned med sonen till uppvaket, så han står på sig om värmen, så jag fick ligga kvar en stund till.

Får enkelrum på BB efter att ha skrivit det i förlossningsbrevet. Blir tjafs om läkemedel istället då de inte är vana att ge Ketogan intravenöst - subkutant är ingen hit i min kropp. Ber även om värmedyna och jag får en som inte fungerar. Hör sedan av en annan mamma några dagar senare att hon hört diskussionen om icke fungerande värmedyna personalen emellan, för jag hade ju ringt på klockan och påpekat att den verkade sönder och det var en annan sköterska som kom då och hon hade sagt detta till den som gett mig den och den andra mamman hade hört henne svara: jag vet att den inte funkade men jag orkade inte leta upp en .

Annars frid och fröjd. -trodde jag.

 

[Girasol]

Förlossning 4

Som inte var planerad. För vid barn nr 3 hade jag beslutat att sterilisera mig, dels pga min rygg men också för att jag inte tål hormoner utan får migrän samt blir deppig och ont i kroppen. Numera vet man att personer med min bindvävssjukdom väldigt sällan tål progesteron vilket förklarar ett och annat värkmässigt (även under graviditeten) Man hade glömt sterilisera mig!!!! Detta kom som en chock, jag var i fjärde månaden. Hade bara varit extremt trött, men stormen Gudrun + spädbarn + arbete + nytt arbete inom loppet av sex månader så tänkte jag inte på att mensen jag hade haft två gånger kanske inte riktigt uppförde sig som väntat, dvs extremt sparsam, men å andra sidan mensen kan ju vara lite sisådär precis då den kommer tillbaka. Och VEM förväntar sig en graviditet då man är steriliserad??? Jag har alltså 14 månader mellan barn nr 3 och 4. Värsta skarpa förlossningsbrevet kördes upp i ansiktet på personalen.

Graviditeten var väl hyfsad, men fick en liten moderkaksavlossning i slutet av graviditeten så jag lades in på sjukan och låg i 2 veckor i horisontalläge -att kissa liggandes på ett bäcken är ingen hit må jag säga, inte bajsa heller, innan det blev ett planerat akutsnitt några dagar innan det planerade snittet skulle varit. Bästa förlossningen, bästa smärtlindringen och första gången vi fick en sk firarbricka med fina smörgåsar, flagga och cider i champagneglas, det hade man glömt bort de andra gångerna eftersom de vill avvakta med ätandet pga narkosen.
Man sydde inte huden denna gången utan bara underliggande lager, huden tejpades efter konstens alla regler och äntligen, för första gången läkte det snabbt, fint ärr och minimalt med smärta. Men man lyckades nocka av en flisa på framtanden vid narkosen.

 

[Girasol]

Ja och femte och sista gången då... skriver jag om en annan dag..

 

[Tramptass]

@Girasol Vad du har gått igenom.
Tack för att du delar med dig!

 

[Bexzor]

@Girasol Tack för att du delar med dig av dina upplevelser! Du har fått gå igenom så mycket onödigt. Men viktigast av allt idag, mår ni alla bra nu?

Jag får ta upp mitt fall med BVC när vi ska dit på 18 månaders kontroll, hon kanske kan hänvisa mig nånstans.

 

[Bexzor]

Tack ni andra som delat med er av era erfarenheter

 

[Lupino]

Min förlossning med första barnet var inte så dramatisk som för flera andra här men var inte helt komplikationsfri.

Vi kom in rätt sent (fick krystvärkar direkt) och de fick på en skalpelektrod som tydligen visade att hon hade det kämpigt. Jag hade diffusa krystvärkar och det framskred väl dåligt. Då fick det bli yttre press och barnmorskan förvarnade om att de skulle kunna behöva springa iväg med dottern direkt. Väl ute mådde hon bra, däremot var jag tilltygad så pass att det behövde opereras.

Efter någon halvtimme lämnade jag dottern och mannen och blev lagad med spinalbedövning. Efter någon timme på uppvaket kom mannen med dottern. Nästa dag kom barnmorskan till bb och vi fick prata igenom upplevelsen vilket kändes jättebra så för oss var det sedan bearbetat.