lady_vip
Trådstartare
Har under hela mitt liv förundrats över vissa jägares hundkontroll och förmåga att samarbeta med sin hund att jag har följt stora delar av läran. Men vad anser ni (objektivt, subjektivt, alla har vi olika erfarenheter) om jägarnas hundkunskap? Värd att förvalta? Något att efterleva??
Jag började min hundbana genom jakthundar i familjen och när jag fick egen hund var brukshundsklubben ett tvång, annars fick jag inte ha någon hund.
Sedan har jag följt dessa två världar och (tycker jag) valt det bästa ur det. Min erfarenhet är kort och gott att brukshundsklubbens filosofi är märkbart mjukare än jägarnas.
Fick en funderare för ett år sedan då jag var uppe hos min uppfödare på läger. Vi åkte på fågelträning för en dag och en äldre man skulle "uppfostra" oss. Hundarna var 7-9 månader gamla. Han såg självklart ner på mig direkt, en liten tjej, två lortar hög som köpt en hund hon inte klarar av. Vi presenterade oss och jag berättade att jag jagar på godsen i Skåne... Dumma frågor och sedan var jag nog en liten tjej som trodde jag va nåt.
Han förklarade att vi skulle börja med lydnaden. "FOT" skulle vara en befallning och om hunden inte gjorde rätt skulle vi bara rycka i stryplänken. Beröm skulle ske lågmält.
Jag vägrade hålla med (säkert högröd i ansiktet ) och förklarade min filosofi, dvs koppeldressyr funkar bara så länge man ha koppel, men en jakthund ska gå lös.
Fick överbevisa honom, och han blev imponerad. Men likväl va koppeldressyr det som gällde för de andra som inte hade så väluppfostrade hundar som jag (självklar ironi).
I år, på årets läger var där en ny jaktgubbe... Koppeldressyr även där, en 13-veckorsvalp förväntades koncentrera sig på fot, och gjorde den inte det så var det ett ryck.
Självklart gjorde jag mig ovän med honom också och i frågasatte allt han sa i stort sett. Efter ett tag gav han med sig och jag också och vi lyckades diskutera apportering på ett vettigt sätt. Han förklarade dock att jag behövde inte berömma min hund så mycket "den fattar när den gör rätt".
På bruks däremot är det tvärtom... Valpar börjar i tidig ålder mäta sig och testa gränser, morrar åt ägarna vid 3 månaders ålder och tar för sig av allting. Kontakt är obefintlig och de lyder bara om korvbiten hålls på lagom avstånd framför nosen...
Var tusan är förnuftet!?!?!?
De flesta jag träffar här nere i jakten är helt vettiga i sin hundsyn, lyssnar gärna på mina bruksideer och börjar sakta med säkert vänja sig av med Hitler-dressyren. Jägarkåren föryngras, men jag tror att mycket hundvett kommer förvinna med den äldre generationen... För säga vad man vill, men de har koll på sina hundar de flesta. Jagar med en tjej som har 14 springer spaniels, tar ut 5 i taget och det är INGEN av dem som ens drar i kopplet, samtliga kommer på visselsignal. Men på bruks ser man ELIThundarna dra runt sina förare utanför banan...
Lyssnar ni på jägarvett?? Eller är det bruks som är det riktiga?? Gör hundraserna någon skillnad??
//E
Jag började min hundbana genom jakthundar i familjen och när jag fick egen hund var brukshundsklubben ett tvång, annars fick jag inte ha någon hund.
Sedan har jag följt dessa två världar och (tycker jag) valt det bästa ur det. Min erfarenhet är kort och gott att brukshundsklubbens filosofi är märkbart mjukare än jägarnas.
Fick en funderare för ett år sedan då jag var uppe hos min uppfödare på läger. Vi åkte på fågelträning för en dag och en äldre man skulle "uppfostra" oss. Hundarna var 7-9 månader gamla. Han såg självklart ner på mig direkt, en liten tjej, två lortar hög som köpt en hund hon inte klarar av. Vi presenterade oss och jag berättade att jag jagar på godsen i Skåne... Dumma frågor och sedan var jag nog en liten tjej som trodde jag va nåt.
Han förklarade att vi skulle börja med lydnaden. "FOT" skulle vara en befallning och om hunden inte gjorde rätt skulle vi bara rycka i stryplänken. Beröm skulle ske lågmält.
Jag vägrade hålla med (säkert högröd i ansiktet ) och förklarade min filosofi, dvs koppeldressyr funkar bara så länge man ha koppel, men en jakthund ska gå lös.
Fick överbevisa honom, och han blev imponerad. Men likväl va koppeldressyr det som gällde för de andra som inte hade så väluppfostrade hundar som jag (självklar ironi).
I år, på årets läger var där en ny jaktgubbe... Koppeldressyr även där, en 13-veckorsvalp förväntades koncentrera sig på fot, och gjorde den inte det så var det ett ryck.
Självklart gjorde jag mig ovän med honom också och i frågasatte allt han sa i stort sett. Efter ett tag gav han med sig och jag också och vi lyckades diskutera apportering på ett vettigt sätt. Han förklarade dock att jag behövde inte berömma min hund så mycket "den fattar när den gör rätt".
På bruks däremot är det tvärtom... Valpar börjar i tidig ålder mäta sig och testa gränser, morrar åt ägarna vid 3 månaders ålder och tar för sig av allting. Kontakt är obefintlig och de lyder bara om korvbiten hålls på lagom avstånd framför nosen...
Var tusan är förnuftet!?!?!?
De flesta jag träffar här nere i jakten är helt vettiga i sin hundsyn, lyssnar gärna på mina bruksideer och börjar sakta med säkert vänja sig av med Hitler-dressyren. Jägarkåren föryngras, men jag tror att mycket hundvett kommer förvinna med den äldre generationen... För säga vad man vill, men de har koll på sina hundar de flesta. Jagar med en tjej som har 14 springer spaniels, tar ut 5 i taget och det är INGEN av dem som ens drar i kopplet, samtliga kommer på visselsignal. Men på bruks ser man ELIThundarna dra runt sina förare utanför banan...
Lyssnar ni på jägarvett?? Eller är det bruks som är det riktiga?? Gör hundraserna någon skillnad??
//E