Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

[anonymaNilsson]

med min son och mig själv (och hela familjen i övrigt...)

Använder ett anonymt nick, naturligtvis...

I vår familj består vi av mamma M (heltidsjobb), Pappa P (studerar) STorebror S (6 år i nov), lillasyster L (3 år i sommar)

Problemet är att jag blir så arg på (främst) min pojke S.

Han är en aktiv pojke, är försenad i tal och språkförståelse. Det har dock blivit mycket bättre det senaste året. Han har tidigare haft mycket vredesutbrott, men de har minskat ner, även om han kan bli fruktansvärt arg för en sak som jag (vi) inte förstår.

Han lyssnar inte det minsta på mig (eller P), säger jag att han ska stå stilla med cykeln för det kommer en bil så rullar han jäääättesakta, ska han borsta tänderna och gå och lägga sig kan det ta en timme av tjat innan han går in (om jag inte tar honom fysiskt och bär/drar in honom).

Han har tex fått kissa på sig på natten eftersom han vägrat kissa när jag burit upp honom för kvällskissen innan jag lägger mig.

Det kan ta en timme för honom att ta på sig kläderna, om jag inte hotar med att "nu går vi", men då blir det gråt och skrik. Med L säger jag bara "nu ska vi ta på oss kläderna, säg till om du vill ha hjälp"

Ett av de saker jag blir argast på honom är att han inte accepterar ett nej. Allt från att vara på lillasyster och bråka, att inte röra elvispen när vi bakar (när vi inte ska vispa utan tex jag sätter på ugnen)., att han skriker och springer omkring, att han inte håller sig intill mig i affärer utan handla med honom är att "jaga efter och hugga varor på vägen, typ).

Han slåss och skriker "jävla unge" (har ALDRIG kallat honom det), "bajsunge" , bajskorv etc etc.


Allt blir bara ännu värre pga att jag är stressad över pengar (pappan är snart klar med sina studier och har inte sökt ett enda jobb, för "jag tjatar ju bara på honom". Vår relation knakar också för att jag anser att pappan är fruktansvärt lat, som inte gör ett dugg om det inte intresserar honom eller gagnar honom. Han kan tex bre mackor åt sig och sitta och pilla med mobilen när vi kommer hem och ungarna är hungriga. Häller upp mjölk åt sig, men frågar inte ens om barnen vill ha.

Vi har också 2 hundar som min sambo motionerar ca 1 gång/månad. Och när jag tar upp att kanske ge ut dem på foder (jag orkar inte fixa dem själv jämt) så blir han typ vansinning.

Pappan tål heller inte sprit, men det skulle han aldrig erkänna. Han kan aldrig bara ta 1 glas vin om det finns mer hemma, och när hanlir berusad blir han jättekonstig, ungefär som en annan person.

Sist vi hade besök hemma blev han askalas, och satte på hög musik kl 12, när barnen höll på att somna och jag också skulle lägga mig, för "det betyder så mkt för honom".

Jag blir så frustrerad och tar ut det på att vara med brysk mot barnen, och pojken speciellt.

Och naturligtvis i allt så är lillasyster ett "perfekt" barn, enda gången hon är arg är när man inte lägger var sak på sin plats, typ....

Jag tycker att jag är en hemsk förälder.

Jag skriker åt barnen (barnet), jag tjatar (fattar inte att öronen inte trillat av än), jag tar tag i pojken hårdare än vad som jag tycker är ok, jag och min sambo bråkar inför barnen.

Eller rättare sagt, när jag blir tillräckligt frustrerad av att göra det mesta själv så blir jag förbannad på honom. Och enligt honom så gör HAN det mesta här hemma.

Att separera, ja... jag vill det, men inte min sambo "för alla förhållanden är så här". Han säger också att isf kommer han inte att finnas för barnen. Jag vet inte vad som är värst, för jag skulle inte lita på att han tog väl hand om barnen om han hade dem själv varannan vecka heller...

Så hjälp, vad ska jag göra?

 

[Mirre]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Ta barnen och flytta.

Du vill separera, gör då det. Han kan inte bestämma över dig.
Hans spritproblem låter inte trevliga alls, flytta innan det eskalerar ännu mer.

 

[Björk]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Har tyvärr inget bra svar, men vill ge dig lite respons här på nattkvisten och säga att jag förstår att du har det tungt och jag blir ledsen när jag läser om hur jobbigt det är för dig och er (främst din son).

Du har ju faktiskt redan nu ändå GJORT något; du har skrivit här; beskrivit för dig själv och andra vad du upplever och vad du tror är problemet. Det är förhoppningsvis ett första steg mot förändring. Du verkar ha ganska god insikt i vad som är problemen; det är en bra grund.

Förmodligen hänger problemen nära samman. Om sonen har vissa problem med att uttrycka sig så blir du/ni kanske lättare frustrerade på just honom. Och sonen tar kanske delvis på sig rollen som "svarta fåret" för att han märker att familjen i stort inte mår bra. Med en man som inte bryr sig så lär ju din frustrationsnivå knappast minska heller.

Hoppas du kan få några goda tips på vägen här i din tråd. *kram* på dig! (Det kan du behöva just nu kanske?)

 

[MidnightSoul]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Tycker din sambo låter lat och egoistisk om jag ska vara ärlig. Jag tycker du ska sätta dig ner i lugn och ro och ta en ordentlig funderare på om du vill spendera resten av ditt liv med din sambo. Vill du ha det så här resten av livet? Skulle det vara enklare om det bara var jag och barnen? När du sedan kommit fram till svaren på frågan så kolla om någon kan sitta barnvakt så att du och sambon kan prata igenom det hela i lugn och ro, utan skrik och bråk.

Angående sonen, blöja medans han sover skulle det vara något? Tänker om han inser att han måste ha blöja på sig när han sover om han inte kissar innan han går och lägger sig, så kanske han inser att det kan nog vara en bra ide att kissa innan han går och lägger sig.
Vad blir konsekvenserna om han inte lyssnar på vad du säger? Time out/ta bort favoritleksak/ta bort tv program som han tycker om?

 

[anonymaNilsson]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Hade det varit så enkelt att bara flytta hade jag gjort det för länge sedan....

Problem också är att vi bor i hus, som jag äger. Hur i hela friden får man någon att flytta? Ek är det inga bekymmer för mig, och om det blir har jag kontakter som lovat hjälpa mig...

Men hitintills har jag vägrat att lämna barnen hos honom ensam, för jag tycker inte att han tar hand om dem på ett bra sätt. Typ håller koll på dem, ger dem ordentlig mat etc etc. Alltså inte typ "jag tycker inte att han tar på dem tillräckligt fina kläder"

Och ang alkoholen har det blivit mycket bättre (fattar inte ens att jag accepterade det från början) tro't eller ej.

 

[Björk]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Men hitintills har jag vägrat att lämna barnen hos honom ensam, för jag tycker inte att han tar hand om dem på ett bra sätt. Typ håller koll på dem, ger dem ordentlig mat etc etc. Alltså inte typ "jag tycker inte att han tar på dem tillräckligt fina kläder"

Men du, det där låter ju inte klokt? Han är barnens pappa och du vägrar låta barnen vara med honom ensamma? Att du inte har separerat redan för många år sedan ?? Inte konstigt om du är på dåligt humör. Med två barn och en förälder som du inte ens litar på kan ta hand om barnen ensam och som super för mycket...

Hur man får någon att flytta? Säg till honom att det är slut mellan er och be honom flytta ut - har du provat?

Jag förstår inte heller; om ekonomi inte är något problem och du skriver ändå att du är stressad över pengar och att din respektive inte skaffar något jobb.

 

[anonymaNilsson]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Tycker din sambo låter lat och egoistisk om jag ska vara ärlig. Jag tycker du ska sätta dig ner i lugn och ro och ta en ordentlig funderare på om du vill spendera resten av ditt liv med din sambo. Vill du ha det så här resten av livet? Skulle det vara enklare om det bara var jag och barnen? När du sedan kommit fram till svaren på frågan så kolla om någon kan sitta barnvakt så att du och sambon kan prata igenom det hela i lugn och ro, utan skrik och bråk.

Nej, DET har jag redan funderat ut. Jag vill inte leva resten av mitt liv med honom. Men som jag ser det så vill jag göra det bästa av situationen tills barnen är såpass stora att de i någon mån kan ta hand om sig själva (om inte annat ringa mig). Jag har nog hoppats att det kanske ska bli bättre om/när sambon får ett riktigt jobb...

Angående sonen, blöja medans han sover skulle det vara något? Tänker om han inser att han måste ha blöja på sig när han sover om han inte kissar innan han går och lägger sig, så kanske han inser att det kan nog vara en bra ide att kissa innan han går och lägger sig.

Han klarar sig om han kissar innan han lägger sig samt nattkiss innan jag går och lägger mig. Blöja, tror inte han skulle ta det som ett nederlag faktiskt. Han har varit utan nattblöja i ca 1 år.

Vad blir konsekvenserna om han inte lyssnar på vad du säger? Time out/ta bort favoritleksak/ta bort tv program som han tycker om?

Cykelförbud, mobiltelefonspelförbud, tvförbud... you name it. I stunden betyder det något, men inte när han gör samma fel igen i stundens hetta. Time out fungerar inte, då blir det istället en fight om varför han ska sitta på stol, vara på rummet, etc.

Fast kanske jag som inte varit tillräckligt hård och konsekvent *funderar*

 

[Ramona]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Hur i hela friden får man någon att flytta?

Man ber dem.
Flyttar de inte då så slänger man ut dem och byter lås.

 

[Björk]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Nej, DET har jag redan funderat ut. Jag vill inte leva resten av mitt liv med honom. Men som jag ser det så vill jag göra det bästa av situationen tills barnen är såpass stora att de i någon mån kan ta hand om sig själva (om inte annat ringa mig). Jag har nog hoppats att det kanske ska bli bättre om/när sambon får ett riktigt jobb...[/B]

Du har inte tänkt tanken att din son (och dottern också så småningom i alla fall) faktiskt far sämre av att bo med två föräldrar där relationen är så dålig som er? Vad får han för förebilder i sitt liv av att se en mamma som gör allt och en pappa som skiter i allt? Vad får han för bild av tvåsamhet och kärlek?

Jag tror nog att barn mår bättre av att ha skilda föräldrar som är lyckliga var för sig än sammanboende/gifta som är olyckliga tillsammans.

Om du är orolig för vårdnaden/boendet för barnen så kolla upp den saken; kanske din man inte ens vill ha dem hemma hos sig ifall ni separerar?

 

[anonymaNilsson]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Med två barn och en förälder som du inte ens litar på kan ta hand om barnen ensam och som super för mycket...

Nej, det är NÄR han dricker som det blir knas, ca 1-2 ggr om året (1-2 ggr för mycket för mig)

Hur man får någon att flytta? Säg till honom att det är slut mellan er och be honom flytta ut - har du provat? Ja... Men han tar mig inte på allvar, utan blir bara vansinnigt arg och sticker iväg

Jag förstår inte heller; om ekonomi inte är något problem och du skriver ändå att du är stressad över pengar och att din respektive inte skaffar något jobb.

Nej, SJÄLV med barnen har jag inte ek problem, däremot med en sambo som inte har jobb så blir det problem... 1 lön på 3 pers =ok 1 lön på 4 pers=klarar jag inte...

 

[anonymaNilsson]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Man ber dem.
Flyttar de inte då så slänger man ut dem och byter lås.

Enkelt skrivet, men i praktiken?

Om de inte lyssnar när man ber dem?! Att bara slänga ut en person? Hur då? Fysiskt? Han är en hel del starkare än vad jag är... och som sagt, vi har barn, bilar, hundar etc ihop, vi MÅSTE kunna ha en kommunikation...

 

[Ramona]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Enkelt skrivet, men i praktiken?

Om de inte lyssnar när man ber dem?! Att bara slänga ut en person? Hur då? Fysiskt? Han är en hel del starkare än vad jag är... och som sagt, vi har barn, bilar, hundar etc ihop, vi MÅSTE kunna ha en kommunikation...

Lyssnar han inte får man ju tvinga fram en lösning. Han måste uppenbarligen vakna upp ur sin dvala.

Men med tanke på att:

Men han tar mig inte på allvar, utan blir bara vansinnigt arg och sticker iväg

så är det ju enkelt att vara förberedd och byta lås så att han inte kommer in igen när han kommer tillbaka. Fast förvarna honom om det så att det inte kommer som en chock.



Sen undrar jag hur mycket ni faktiskt pratar med varandra. Kan ni sitta ner och prata med varandra i soffan utan att det blir bråk?

Jag tror att man ska vara övertydlig när det gäller vissa saker också. Man får säga det rätt ut som det är.

"Jag vill att vi separerar. Jag vill inte vara tillsammans med dig längre. Jag förtjänar så mycket mer i livet än det vi har tillsammans. Du har en vecka på dig att hitta en ny bostad."

 

[TinyWiny]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Snälla du, för barnens skull, separera.

Din son ska inte behöva ta att hans mamma låter sin frustration gå ut över honom när det är hans pappa som egentligen borde få ta det. Det är enklare att låta sin ilska och frustration gå ut över barnen men det är för den sakens skull inte rätt och det vet du ju.

Med en man som din blir livet en lång räcka av sorg, svikna löften, frustration, ilska och gråt. Så ska inte livet behöva vara. Både du och barnen har rätt till ett liv utan allt tjafs som blir för att din man har valt att inte bli vuxen.

Om han nu väljer att inte finnas för barnen så är det ju så. Det är fruktansvärt tråkigt men inget du kan göra något åt. Frågan är ju om han finns för barnen idag?
Dina barn har en mamma som klarar föräldraskapet alldeles utmärkt själv. Har du klarat att hålla familjen flytande i så många år så ska du se att vara ensamstående med dina barn är enkelt i jämförelse.
Du behöver inte tänka på att barnen ska vara hos honom varannan vecka utan rikta in dig på att du kommer ha huvudansvaret för dem precis som nu. Om han ändrar sig så ta det då.

Visst är det så att idag kan du ha koll på vad han gör och inte gör med barnen och till viss del försvinner det när ni separerar. Det är nog så att antingen skärper han sig och tar hand om sina barn eller så gör han det inte och då kommer han inte heller att träffa dem mer än kanske då och då hemma hos dig.

Jag tror faktiskt att alternativet att stanna i ett förhållande med honom inte ens finns. Du kommer tillslut må så dåligt att du kommer behöva hjälp för att ta dig upp ur det mörka hål han har ordnat åt dig.

Livet har så oerhört mycket mer att ge än det du har idag. Du kan vara glad ihop med dina barn istället för som idag vara frustrerad.
Jag tror att problemen med din son försvinner ett tag efter ni har gått isär för hans beteende är förmodligen ett svar på hur han upplever sin vardag i familjen.

Sätt dig ned och lista för och emot ert förhållande och när du har kommit fram till vad som behöver göras så gör du det.
Förmodligen kommer ni behöva samarbetshjälp med barnen om ni går isär och då ringer du familjerätten och ber om den hjälpen. Kanske skulle också några besök hos familjerådgivning vara givande så att han förstår att nu är det allvar, det är slut på riktigt. De hjälper inte bara till med att medla så att man ska kunna fortsätta tillsammans utan också så att en skiljsmässa blir så bra som möjligt.
Om han väljer att inte följa med till familjerådgivningen så kanske det ändå kan vara skönt för dig att få ösa ur dig och kanske få lite råd och tips om hur du kan gå vidare.

Att bara byta lås när han inte är hemma fungerar ju liksom inte när ni ska kunna samarbeta i 15 år till utan ni måste få hjälp med att få till antingen ett fungerande umgänge för barnen eller att han avsäger sig att träffa dem alls iallafall just nu. Även om han skulle avsäga sig allt nu så kanske han bara behöver ett kortare tag på sig för att inse vad han håller på att förlora och iallafall vill träffa dem och ha dem hos sig varannan helg men varannan vecka skulle jag inte tro på om jag var du.

Om det är så att han inte lyssnar den här gången heller när du förklarar att det är slut så skriv ett brev med ett datum du vill att han har flyttat. Det är ditt hus och du har rätt att göra så även om det känns hårt. Om han tror att det är så i alla förhållanden så kan han ju få tro det för det är ju inte relevant. Det som är relevant är att du inte vill slösa bort ditt liv på att må dåligt. Det är det enda som är viktigt. Du måste se till dina och barnens behov och han får ta hand om sig själv. Du har rätt att leva ett liv fullt med kärlek och lycka så att du får må bra och kan vara en bra förebild så att även dina barn kan få leva lyckliga liv.

Du har en tuff resa framför dig och jag skickar massor av styrka så att du ska orka resa på dig och ta dig igenom den första tuffa tiden. Du ska se att i slutet av tunneln finns det ljus och det är meningen att du ska leva i ljuset.

Kramar i mängder

 

[MidnightSoul]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Angående att du vill att barnen ska klara sig mer själv innan du slänger ut karln, barn uppfattar bra mycket mer än vad man tror. Och ska jag vara ärlig så låter det som att det blir mindre jobb för dig om du får sambon därifrån. Har precis haft samma problem när det gäller att få ut mitt ex ur min lägenhet. Försökt fått honom att förstå ett flertal ggr och han sa hela tiden att han skulle skärpa sig, vägrade flytta osv. Satte mig ner och pratade med honom i lugn och sansat ton tog upp iochmed det här och du har påstått detta i xx antal månader nu, detta tolererar inte jag. Jag vill ha dina nycklar nu. Detta fungerade för mig.

Om du är tillräckligt konsekvent/envis kan jag inte svara på. Och hela hemma situationen påverkar nog en hel del kan jag tänka mig. Vet ju hur jag var när jag var liten Barn är envisa...

Styrkekramar till dig det är inte lät att få bort lata människor när dom har gjort bo.

 

[AgentCarter]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Usch vad jag tycker synd om dig Är verkligen inget lätt situation, men jag tror (som många innan i tråden har varit inne på) att din son kanske beter sig så här pga hur det är mellan dig och din sambo. Vet världens trevligaste lilla tjej (yngre än din son) som när föräldrarna bråkade mycket ett tag blev som en helt annan person med väldigt mycket ilska. Barn förstår väldigt mycket, vet själv att när jag var liten önskade att mina föräldrar bara kunde skilja sig istället för att konstant bråka.

Dessutom en fördel med att separera vore kanske att pappan behöver betala underhåll, vilket kanske innebär mer pengar i månaden åt dig? Sen så funderar jag också på om inte du håller på och gå in i väggen? Att serva en hel familj+jobbigt hemma+jobb+två hundar som du egentligen inte orkar med kan bli för mycket för vem som helst.
Har du försökt med att helt byta riktning med sonen, mutor istället för hot?

 

[lilstar]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Jag tror inte att du kommer orka ta tag i sonens problem förrän du är av med ditt tredje barn - pappan. Han tar all din energi och vad ger han tillbaka? Uppenbarligen är han inte intresserad av att ta hand om barnen om han beter sig som han gör nu och dessutom säger att han inte kommer finnas där för barnen om ni flyttar isär. Jag hade 100 gånger hellre haft skilda föräldrar än föräldrar som bråkar med varandra och tar ut sin frustration på barnen. Och vem säger att du inte kan hitta en ny, bättre pappa till dina barn?

Om jag var du skulle jag lägga all min energi på att slänga ut sambon, konsekvent och med alla medel som finns om det så krävs. Som det är nu far både du och dina barn illa av att ha honom i familjen.

 

[Sorbe]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Problem också är att vi bor i hus, som jag äger.

Bara en fundering... Äger man inte hälften av allt när man är gifta? När ni skiljer er så har han rätt att få halva huset? Eller ni kanske har papper skrivna?

 

[Praefatio]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

TS beskriver pappan som sin sambo, så jag tror inte att de är gifta.

 

[Diplomaten]

Sv: Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Det låter inte som någon sund miljö, för någon av er. Varken vuxen eller barn. Och efter vad du beskrivit så är en stark rekommendation att separera ifrån din sambo. Dels eftersom han beter sig som han gör, men också för att det inte verkar finnas känslor er emellan. Vad finns det att bygga på?

Det måste vara tufft att behöva känna sig så ensamstående som du gör, trots att du faktiskt fortfarande lever i en relation med barnens pappa. Jag tror att du faktiskt skulle få mer energi och glädje inför dina barn, om du fick andrum ifrån barnens pappa. Han behöver bli vuxen och ansvarstagande. Och det utan på din och barnens bekostnad. Bara att denne hotar med att inte finnas där för barnen vid en seperations tycker jag talar ett rätt tydligt språk på mannen mognadsgrad.

Ta mod och fundera ut en bra plan. Sätt mål och ta hjälp av någon utomstående om du känner att du behöver det. Du har bara ett liv, likaså dina barn. Ge er de bästa förutsättningarna!