Jag hade fått tag på en extra ridlektion, och det kändes faktiskt ganska snöpligt att jag stod uppskriven på stallets ilsknaste och motsträvigaste rodeohäst.
Det finns EN häst på ridskolan som jag bara inte rider, och det är just han. Vilken häst som helst är bättre. Jag har faktiskt vänt och åkt hem flera gånger tidigare när jag stått uppskriven på honom. Det är ca 3% chans/risk att jag ska få just honom av alla hästar, och nästan dom flesta elever på ridskolan har åtminstone någon eller några hästar som dom aldrig har suttit på. Så varför ska jag ha sån otur att behöva rida just honom?
Jag förstår ärligt talat inte varför han är kvar på ridskolan. Jag förstår det inte alls. Golden är en nu 17-årig ordinär brun, inte så hög, med kraftigt framparti. Och Golden hatar hela världen. Han hatar människor, han hatar att bli riden, han hatar andra hästar.
Men den här gången bestämde jag mig för att rida ändå. Nu rider jag ju bara för motionens skull, och det kändes som att jag lika gärna kunde ge det ett försök.
Inne i boxen försökte jag illa kvickt klara av det nödvändigaste och få på utrustningen på hästen, medans hovar och klapprande tänder ven runt omkring mig och sparkar tjongade i betongväggen. Jag kom ihåg hur dålig stämningen hade blivit när jag tappade humöret sist jag gjorde iordning Vera, så även om jag kokade inombords så bet jag ihop och låtsades inte om hästen. Jag var ändå fascinerad över att jag inte någon gång var i närheten av att bli träffad, så hårt som han ändå verkade jobba för att protestera. Uppenbarligen ville han förmodligen inte träffa mig, även fast man lätt kunde tro det med all energi han la ner. Och det var absolut inga problem att bli insläppt i boxen eller fånga honom. Så helt genomond är han väl kanske inte.
Sist Golden var med på min ordinarie lektionstid för några veckor sedan (med annan ryttare) så var det rena rama rodeon. Han protesterar nämligen hej vilt mot allt ryttaren gör. Han kickar mot skänkeln, och om man framhärdar så sparkar han bakut, stannar, backar, hoppar, sparkar... Jag hade tidigare på dagen känt av spänningar och extra värk i ryggen, och när jag satt upp så insåg jag att det var nog inte den bästa dagen att sitta på en bakutsparkande häst. Och rädslan över att få en knyck i min onda rygg blev faktiskt ganska snabbt helt tongivande. Så jag meddelade ridläraren om problemet, och sen så bestämde jag mig för att överhuvudtaget inte ta i hästen.
Så jag satt faktiskt bara och åkte, hela lektionen.
Det blev trots allt intressantare än jag trodde.
Jag tog en lätt kontakt med tygeln, inget mer. Jag använde inte skänkeln mer än yttepyttelite. Jag lät honom gå helt som han ville, inga krav alls. Ren nybörjaråkning. Koncentrerade mig på att försöka sitta snyggt istället. Och det intressanta var hans reaktion. Golden minns jag annars som en väldigt lat och motsträvig häst (- han kickar ju mot allt vad skänkel heter), men nu tuffade han på, ibland till och med nästan sprang. Jag var förvånad över vilken fart han hade. Jag behövde inte använda skänkeln överhuvudtaget för att han skulle hänga med alla andra. Jag sket i hörnpasseringar och ställning på volten. Jag sket i allt. Saktade han av fick han göra det en stund, sen kom han igång igen. När dom andra galopperade skrittade vi på en volt.
Lektionens övning var skänkelvikning på hörnlinjen, och visst svängde jag väl in på linjen men sen sket jag väl i resten. Men se det gjorde inte Golden! Döm om min förvåning när farbror motsträvig gjorde superfina skänkelvikningar på linjen!! Utan att jag gjorde nånting alls (mer än möjligtvis ”satt till i skänkelvikningsläge” med sätet)! Det var snyggare skänkelvikningar än vad jag har fått till ibland när jag suttit på andra motvilliga springare och kämpat mig blå.
Det gjorde mig oerhört förvånad.
Om nu Golden är så avig och motvillig och hatar hela världen som standard, så borde han inte alls ha lagt ner någon möda på skänkelvikningar. Visst lär sig hästar vad dom ska göra, men dom lär sig också hur man kan komma undan, och med tanke på att jag inte tog i Golden alls så borde han ha konstaterat att han hade kunnat komma undan utan att anstränga sig ett skit – han som är motsträvighetens mästare. Ändå la han ner möda på skänkelvikningarna. Uppenbarligen finns det någon slags god vilja hos honom ändå???
Men om man trodde att Golden skulle bli på något slags gott humör av att jag inte krävde nånting av honom överhuvudtaget, så kan man glömma det. Han grinade illa mot andra hästar, och han grinade illa mot mig när jag satt av och ledde in honom i stallet. Så kul var det inte, sa han. Men jag klarade mig åtminstone igenom en hel lektion utan en enda spark eller protest!! (kors i taket) (Och i avtravningen så kunde jag faktiskt inte låta bli utan tog lite mer kontakt med tygeln och försökte lirka lite, och då fick farbror Golden till och med en rundning på halsen)
Det fick mig att fundera. Vem är farbror Golden egentligen? Innerst inne? Finns det nånting han tycker är roligt i livet? Vad skulle han vilja göra? Hur skulle han agera om han fick slippa ridskolan och slippa andra hästar, utan bara gå och skrota med någon skogsmulleägare. Skulle han kunna släppa all sin ilska då? Finns det nånting som skulle kunna göra honom glad? Vill han överhuvudtaget vara glad?...
Frågorna hopar sig, och jag inser att jag förmodligen aldrig kommer att få svar på dom. Står jag uppskriven på Golden fler gånger är sannolikheten fortfarande stor att jag vänder och åker hem.
Det finns EN häst på ridskolan som jag bara inte rider, och det är just han. Vilken häst som helst är bättre. Jag har faktiskt vänt och åkt hem flera gånger tidigare när jag stått uppskriven på honom. Det är ca 3% chans/risk att jag ska få just honom av alla hästar, och nästan dom flesta elever på ridskolan har åtminstone någon eller några hästar som dom aldrig har suttit på. Så varför ska jag ha sån otur att behöva rida just honom?
Jag förstår ärligt talat inte varför han är kvar på ridskolan. Jag förstår det inte alls. Golden är en nu 17-årig ordinär brun, inte så hög, med kraftigt framparti. Och Golden hatar hela världen. Han hatar människor, han hatar att bli riden, han hatar andra hästar.
Men den här gången bestämde jag mig för att rida ändå. Nu rider jag ju bara för motionens skull, och det kändes som att jag lika gärna kunde ge det ett försök.
Inne i boxen försökte jag illa kvickt klara av det nödvändigaste och få på utrustningen på hästen, medans hovar och klapprande tänder ven runt omkring mig och sparkar tjongade i betongväggen. Jag kom ihåg hur dålig stämningen hade blivit när jag tappade humöret sist jag gjorde iordning Vera, så även om jag kokade inombords så bet jag ihop och låtsades inte om hästen. Jag var ändå fascinerad över att jag inte någon gång var i närheten av att bli träffad, så hårt som han ändå verkade jobba för att protestera. Uppenbarligen ville han förmodligen inte träffa mig, även fast man lätt kunde tro det med all energi han la ner. Och det var absolut inga problem att bli insläppt i boxen eller fånga honom. Så helt genomond är han väl kanske inte.
Sist Golden var med på min ordinarie lektionstid för några veckor sedan (med annan ryttare) så var det rena rama rodeon. Han protesterar nämligen hej vilt mot allt ryttaren gör. Han kickar mot skänkeln, och om man framhärdar så sparkar han bakut, stannar, backar, hoppar, sparkar... Jag hade tidigare på dagen känt av spänningar och extra värk i ryggen, och när jag satt upp så insåg jag att det var nog inte den bästa dagen att sitta på en bakutsparkande häst. Och rädslan över att få en knyck i min onda rygg blev faktiskt ganska snabbt helt tongivande. Så jag meddelade ridläraren om problemet, och sen så bestämde jag mig för att överhuvudtaget inte ta i hästen.
Så jag satt faktiskt bara och åkte, hela lektionen.
Det blev trots allt intressantare än jag trodde.
Jag tog en lätt kontakt med tygeln, inget mer. Jag använde inte skänkeln mer än yttepyttelite. Jag lät honom gå helt som han ville, inga krav alls. Ren nybörjaråkning. Koncentrerade mig på att försöka sitta snyggt istället. Och det intressanta var hans reaktion. Golden minns jag annars som en väldigt lat och motsträvig häst (- han kickar ju mot allt vad skänkel heter), men nu tuffade han på, ibland till och med nästan sprang. Jag var förvånad över vilken fart han hade. Jag behövde inte använda skänkeln överhuvudtaget för att han skulle hänga med alla andra. Jag sket i hörnpasseringar och ställning på volten. Jag sket i allt. Saktade han av fick han göra det en stund, sen kom han igång igen. När dom andra galopperade skrittade vi på en volt.
Lektionens övning var skänkelvikning på hörnlinjen, och visst svängde jag väl in på linjen men sen sket jag väl i resten. Men se det gjorde inte Golden! Döm om min förvåning när farbror motsträvig gjorde superfina skänkelvikningar på linjen!! Utan att jag gjorde nånting alls (mer än möjligtvis ”satt till i skänkelvikningsläge” med sätet)! Det var snyggare skänkelvikningar än vad jag har fått till ibland när jag suttit på andra motvilliga springare och kämpat mig blå.
Det gjorde mig oerhört förvånad.
Om nu Golden är så avig och motvillig och hatar hela världen som standard, så borde han inte alls ha lagt ner någon möda på skänkelvikningar. Visst lär sig hästar vad dom ska göra, men dom lär sig också hur man kan komma undan, och med tanke på att jag inte tog i Golden alls så borde han ha konstaterat att han hade kunnat komma undan utan att anstränga sig ett skit – han som är motsträvighetens mästare. Ändå la han ner möda på skänkelvikningarna. Uppenbarligen finns det någon slags god vilja hos honom ändå???
Men om man trodde att Golden skulle bli på något slags gott humör av att jag inte krävde nånting av honom överhuvudtaget, så kan man glömma det. Han grinade illa mot andra hästar, och han grinade illa mot mig när jag satt av och ledde in honom i stallet. Så kul var det inte, sa han. Men jag klarade mig åtminstone igenom en hel lektion utan en enda spark eller protest!! (kors i taket) (Och i avtravningen så kunde jag faktiskt inte låta bli utan tog lite mer kontakt med tygeln och försökte lirka lite, och då fick farbror Golden till och med en rundning på halsen)
Det fick mig att fundera. Vem är farbror Golden egentligen? Innerst inne? Finns det nånting han tycker är roligt i livet? Vad skulle han vilja göra? Hur skulle han agera om han fick slippa ridskolan och slippa andra hästar, utan bara gå och skrota med någon skogsmulleägare. Skulle han kunna släppa all sin ilska då? Finns det nånting som skulle kunna göra honom glad? Vill han överhuvudtaget vara glad?...
Frågorna hopar sig, och jag inser att jag förmodligen aldrig kommer att få svar på dom. Står jag uppskriven på Golden fler gånger är sannolikheten fortfarande stor att jag vänder och åker hem.
