Jag skulle nog vilja påstå att den situation jag har försatt mig i nu har sin grund i kursen jag började för ett drygt år sedan. Då deltog jag i en kurs om att hitta sin grej i livet, följa sitt hjärta och leva mer i harmoni med det man verkligen vill göra. Det var då jag kom fram till att det här med kemikalier och miljögifter är något jag tycker är väldigt väldigt viktigt, en såndär magkänsla och drivkraft som kan driva en till att göra en massa saker som man kanske till och med själv blir förvånad över. Det känns bara helt enkelt för viktigt för att vara passiv.
Jag gick då en högskolekurs i ämnet, lyckades få ett jobb inom ämnesområdet och fick sedan erbjudande om att gå ytterligare en kurs - mot att jag skulle jobba aktivt ideellt i frågan och ut och föreläsa om ämnet. Och det erbjudandet hoppade jag på. Jag vill ju GÖRA något, och det här med att sprida ordet och kunskapen om detta i mitt tycke viktiga ämne låg ju helt i linje med det jag lärt mig på kursen om att agera på det hjärtat tycker är viktigt.
För ca 10 år sedan så jobbade jag på ett ställe där jag höll kortkurser och föreläsningar, och jag tyckte att det var roligt och att jag var bra på det. Sen kom det några livshändelser och sjukdom i vägen, och jag har fått ett lite annat utgångsläge i livet. På högskolekursen förra våren så skulle vi redovisa vårt projektarbete vilket innebar att stå framför klasen och visa en presentation. När jag väl stod där var jag jättenervös, skakade, visste knappt vad jag sa och tyckte inte alls att jag gjorde något bra ifrån mig. Vad hände? Jag var ju bra på det här en gång i tiden!?!
Så nu när det började bli dags för ”payback-time” för den kurs som jag gick i höstas och som alltså innebär att jag måste ut och hålla minst ett antal föreläsningar, så kändes idén inte alls lika rolig längre... Jag var tvärtom väldigt tveksam till varför jag hade gett mig in på det hela.
Men men – man ska ju regelbundet göra saker som man är rädd för och våga sig utanför sin bekvämlighetszon emellanåt för att utvecklas som människa sägs det. Så det var väl bara att stå mitt kast. Jag blev tillslut bokad på att hålla en första föreläsning om kemikalier och miljögifter, och det är den föreläsningen som rubriken syftar på: jag klarade det faktiskt. Visst var jag lite nervös, men det var hanterbart, och jag gjorde inte bort mig totalt (tror jag). Tyvärr var förutsättningarna inte dom bästa, för jag visste knappt nånting i förväg om föreläsningen – varken målgrupp, förväntningar, lokalens förutsättningar eller nånting, och det kändes faktiskt inte som om min insats var helt meningsfull om jag ska vara ärlig (det är ju svårt att ”träffa rätt” med information under såna förutsättningar). Men trots det gick jag igenom händelsen utan att klandra mig själv alldeles för mycket, utan jag klappade faktiskt mig själv på axeln efteråt och berömde mig för att jag hade gjort vad jag kunnat av situationen. (Bara det är helt strålande gjort av en självförebråelsernas mästare som jag)
Men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på orsaken till allt, dvs det här med att jag vill GÖRA nåt och bidra med nån insats... Att man kanske inte bara ska utgå från att viljan och ämneskunskapen finns, utan se om man faktiskt är bra på det man gör också. Föreläsa kanske inte är riktigt min grej, om vi ska vara ärliga. Man måste vara en jävla performer och ha en gigantisk energi och utstrålning för att göra sig bra på en scen. Och det kanske inte riktigt är JAG... Om jag nu vill bidra med nånting, så kanske jag inte gör mest nytta på en scen trots allt. Det handlar ju dessutom så himla mycket om KOMMUNIKATION – något som jag just nu är inne i en självförtroendesvacka kring, eftersom jag lite har fastnat på det här med att jag är så annorlunda och tänker tycker och pratar annorlunda jämfört med ”alla andra” människor.
Eller är alla mina argument bara undanflykter, för att situationen ligger utanför min bekvämlighetszon? Använder jag argumentet ”nej men jag har nog ingen talang för detta” som en undanflykt, för att komma undan något jobbigt? Eller är det sant?... Hur ska jag kunna veta vad som är självinsikt och vad som är självförsvar?...
Jag gick då en högskolekurs i ämnet, lyckades få ett jobb inom ämnesområdet och fick sedan erbjudande om att gå ytterligare en kurs - mot att jag skulle jobba aktivt ideellt i frågan och ut och föreläsa om ämnet. Och det erbjudandet hoppade jag på. Jag vill ju GÖRA något, och det här med att sprida ordet och kunskapen om detta i mitt tycke viktiga ämne låg ju helt i linje med det jag lärt mig på kursen om att agera på det hjärtat tycker är viktigt.
För ca 10 år sedan så jobbade jag på ett ställe där jag höll kortkurser och föreläsningar, och jag tyckte att det var roligt och att jag var bra på det. Sen kom det några livshändelser och sjukdom i vägen, och jag har fått ett lite annat utgångsläge i livet. På högskolekursen förra våren så skulle vi redovisa vårt projektarbete vilket innebar att stå framför klasen och visa en presentation. När jag väl stod där var jag jättenervös, skakade, visste knappt vad jag sa och tyckte inte alls att jag gjorde något bra ifrån mig. Vad hände? Jag var ju bra på det här en gång i tiden!?!
Så nu när det började bli dags för ”payback-time” för den kurs som jag gick i höstas och som alltså innebär att jag måste ut och hålla minst ett antal föreläsningar, så kändes idén inte alls lika rolig längre... Jag var tvärtom väldigt tveksam till varför jag hade gett mig in på det hela.
Men men – man ska ju regelbundet göra saker som man är rädd för och våga sig utanför sin bekvämlighetszon emellanåt för att utvecklas som människa sägs det. Så det var väl bara att stå mitt kast. Jag blev tillslut bokad på att hålla en första föreläsning om kemikalier och miljögifter, och det är den föreläsningen som rubriken syftar på: jag klarade det faktiskt. Visst var jag lite nervös, men det var hanterbart, och jag gjorde inte bort mig totalt (tror jag). Tyvärr var förutsättningarna inte dom bästa, för jag visste knappt nånting i förväg om föreläsningen – varken målgrupp, förväntningar, lokalens förutsättningar eller nånting, och det kändes faktiskt inte som om min insats var helt meningsfull om jag ska vara ärlig (det är ju svårt att ”träffa rätt” med information under såna förutsättningar). Men trots det gick jag igenom händelsen utan att klandra mig själv alldeles för mycket, utan jag klappade faktiskt mig själv på axeln efteråt och berömde mig för att jag hade gjort vad jag kunnat av situationen. (Bara det är helt strålande gjort av en självförebråelsernas mästare som jag)
Men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på orsaken till allt, dvs det här med att jag vill GÖRA nåt och bidra med nån insats... Att man kanske inte bara ska utgå från att viljan och ämneskunskapen finns, utan se om man faktiskt är bra på det man gör också. Föreläsa kanske inte är riktigt min grej, om vi ska vara ärliga. Man måste vara en jävla performer och ha en gigantisk energi och utstrålning för att göra sig bra på en scen. Och det kanske inte riktigt är JAG... Om jag nu vill bidra med nånting, så kanske jag inte gör mest nytta på en scen trots allt. Det handlar ju dessutom så himla mycket om KOMMUNIKATION – något som jag just nu är inne i en självförtroendesvacka kring, eftersom jag lite har fastnat på det här med att jag är så annorlunda och tänker tycker och pratar annorlunda jämfört med ”alla andra” människor.
Eller är alla mina argument bara undanflykter, för att situationen ligger utanför min bekvämlighetszon? Använder jag argumentet ”nej men jag har nog ingen talang för detta” som en undanflykt, för att komma undan något jobbigt? Eller är det sant?... Hur ska jag kunna veta vad som är självinsikt och vad som är självförsvar?...
