Jadzia
Trådstartare
Igår var jag i kolmården och gjorde ett studiebesök hos vargarna. Det var fyra stycken unga hanar, födda i maj, som jag fick träffa på.
Jag visste ju att vargarna hade blivit socialiserade med människor redan från tidig ålder, men ändå blev jag förvånad över hur sociala och goa de var. När vi kom dit började guiden med att förklara reglerna för att få gå in i hägnet och såg till att alla stoppade undan vantar, mössor och annat löst. Därefter blev vi insläppta i slussen och grinden till hägnet öppnades. Vi möttes av fyra mycket glada vargar som sprang runt fötterna på oss medan vi gick in i hägnet.
De små busarna hoppade och ville hemskt gärna slicka oss i mungiporna. Skötaren var en mycket populär figur som hälsades med all vederbörlig respekt.
Det är dock vilda djur, trots socialiseringen, för alfahanen gjorde snabbt klart för oss besökare att det var skoj att vi var där, men hägnet var hans domän. När det var avklarat rullade han runt så att vi kunde klia honom på magen. Till slut låg alla fyra i en stor hög och ville bli kliade.
För att vi skulle få se lite mer utav kommunikationen vargarna emellan slängde guiden åt dem ett par ben med märg. Det var intressant att se vilka små signaler de hade när de gjorde upp om benen. Alfahanen gick rätt fram och tog det ben han ville ha. Övriga tre hade en lösare rangordning och de gruffade lite. Dock styrde de upp situationen med väldigt lite ljud och ofta räckde det med en svag rynkning av läppen för att den underlägsne skulle ge sig. Alfahanen låg i godan ro och ingen av de övriga vågade ens titta på honom.
Alfa var inte störst, men vilken utstrålning han hade. Snacka om att det är psyket som avgör vem som hamnar längst upp på rangskalan.
En sak lärde jag mig under dagen och det är att våra hundar skriker. I förhållande till vargarna så har våra domesticerade husdjur väldigt grova signaler och det oavsett hur bra de än är på hundspråk. nder tidens gång har de tappat fingertoppkänslan för att kunna umgås med oss människor, som ju också ger väldigt grova signaler.
Och sedan fick vi se lejonen. Då vi lämnat hägnet och skulle åka hem hörde vi ett högt rytande. I hägnet brevid vargarna gick sex lejonhanar och två lejonhonor med ungar.
Vi fick självklart inte gå in till dem, men vilken upplevelse att stå några centimeter från ett stort lejon med bara ett stängsel emellan.
Efter att ha upplevt lejonen på nära håll och fått studera både tänder och klor är jag rätt glad över Sveriges små rovdjur. Det känss rätt töntigt att klaga över varg då många människor får tampas med enorma vilda, lejon.
Hemskt söta var de också.
Jag visste ju att vargarna hade blivit socialiserade med människor redan från tidig ålder, men ändå blev jag förvånad över hur sociala och goa de var. När vi kom dit började guiden med att förklara reglerna för att få gå in i hägnet och såg till att alla stoppade undan vantar, mössor och annat löst. Därefter blev vi insläppta i slussen och grinden till hägnet öppnades. Vi möttes av fyra mycket glada vargar som sprang runt fötterna på oss medan vi gick in i hägnet.
De små busarna hoppade och ville hemskt gärna slicka oss i mungiporna. Skötaren var en mycket populär figur som hälsades med all vederbörlig respekt.
Det är dock vilda djur, trots socialiseringen, för alfahanen gjorde snabbt klart för oss besökare att det var skoj att vi var där, men hägnet var hans domän. När det var avklarat rullade han runt så att vi kunde klia honom på magen. Till slut låg alla fyra i en stor hög och ville bli kliade.
För att vi skulle få se lite mer utav kommunikationen vargarna emellan slängde guiden åt dem ett par ben med märg. Det var intressant att se vilka små signaler de hade när de gjorde upp om benen. Alfahanen gick rätt fram och tog det ben han ville ha. Övriga tre hade en lösare rangordning och de gruffade lite. Dock styrde de upp situationen med väldigt lite ljud och ofta räckde det med en svag rynkning av läppen för att den underlägsne skulle ge sig. Alfahanen låg i godan ro och ingen av de övriga vågade ens titta på honom.
Alfa var inte störst, men vilken utstrålning han hade. Snacka om att det är psyket som avgör vem som hamnar längst upp på rangskalan.
En sak lärde jag mig under dagen och det är att våra hundar skriker. I förhållande till vargarna så har våra domesticerade husdjur väldigt grova signaler och det oavsett hur bra de än är på hundspråk. nder tidens gång har de tappat fingertoppkänslan för att kunna umgås med oss människor, som ju också ger väldigt grova signaler.
Och sedan fick vi se lejonen. Då vi lämnat hägnet och skulle åka hem hörde vi ett högt rytande. I hägnet brevid vargarna gick sex lejonhanar och två lejonhonor med ungar.
Vi fick självklart inte gå in till dem, men vilken upplevelse att stå några centimeter från ett stort lejon med bara ett stängsel emellan.
Efter att ha upplevt lejonen på nära håll och fått studera både tänder och klor är jag rätt glad över Sveriges små rovdjur. Det känss rätt töntigt att klaga över varg då många människor får tampas med enorma vilda, lejon.
Hemskt söta var de också.
