T
Tiffanys
Jag vet inte varför jag skriver här, jag har inga vänner på det här forumet, men jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag har alltid varit ganska ensam, jag var mobbad som barn och hade få vänner. De jag har kvar i vuxen ålder är mest ytligt bekanta jag träffar sällan. Jag är nu snart 29 år och har varit med samme man sedan jag var ungefär 16. Det är en kärlek som växt för varje år inte bara av romantiska skäl utan också för att han varit min bästa vän, den enda jag haft.
Så det här kom som en blixt från klar himmel, han sa att han tänkt lite och vill hellre att vi fortsätter som bara vänner, han har träffat någon annan. Sedan lämnade han mig bara, sade att vi hörs någon gång senare när känslorna lagt sig lite. Jag känner så fruktansvärt mycket inom mig, känslor flyger kors och tvärs hela tiden så att jag knappt orkar andas, men det är otroligt svårt att sätta ord på någon av dem.
Bara sådär är han borta ur mitt liv och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det gör fysiskt ont i hela kroppen hela tiden. Jag lever som i en dimma, jag har ingen ork eller lust till någonting. Saker vi brukade göra ihop känns nu meningslösa.
Vad ska jag ta mig till? Jag vet inte hur jag ska fylla upp min tid. Alla våra intressen var delade och de känns liksom förstörda nu, jag mår illa bara av tanken på att göra något vi brukade göra tillsammans.
Jag är så arg, så arg för att han lämnade mig, för att han förstört allt jag brukade tycka om, för att han har lämnat mig helt ensam. Jag känner så innerligt att jag vill prata om det här och gråta ut men det var ju hos honom jag kunde göra det, han var ju min enda vän.
Jag tänker att det måste bli bättre men nu känns det omöjligt. Jag kommer aldrig att älska någon igen, inte på det sättet. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer att vara glad. Jag vet inte vad jag ska göra med tiden. Jag försöker fördriva den genom att titta på TV eller läsa, men så dyker det upp något roligt, något som jag i vanliga fall direkt skulle delat med honom och det hugger i hjärtat. Han vill vara vänner säger han men jag vet inte om jag kan. Jag känner att jag skulle kunna slita av mig armen om det bara betydde att jag inte förlorade honom helt, men samtidigt klarar jag inte av tanken på att se honom gå vidare. Det känns som ett öppet sår som aldrig skulle läka.
Min livssituation i övrigt är redan jobbig. Jag kämpar med sjukdom och övervikt, jag blir snart av med mitt jobb och jag har ingen utbildning. Jag försöker läsa på komvux men det är svårt, jag är snart 30 och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag är stor.. Det känns som att den lilla motivationen jag hade har dött nu, hur ska jag orka allt det här själv? Jag känner att jag bara vill dö, jag orkar inte leva livet utan honom. Varje minut är en plåga, inget ger mig glädje eller ens en lugn stund, jag är konstant ledsen. Jag bara gråter hela tiden och det slutar aldrig.
Hur tar man sig igenom en sån här sorg? Gör man det alls? Förlåt om texten är osammanhängande, jag vill inte ens korrekturläsa den för jag vill inte ens se vad jag skrivit. Jag vet ju att det är över men min hjärna kan inte förstå. Ibland glömmer jag att han är borta och jag väntar på att han ska höra av sig, jag tänker att snart ringer han nog och sedan minns jag, och det känns seriöst som att mitt hjärta slits itu.
Jag har alltid varit ganska ensam, jag var mobbad som barn och hade få vänner. De jag har kvar i vuxen ålder är mest ytligt bekanta jag träffar sällan. Jag är nu snart 29 år och har varit med samme man sedan jag var ungefär 16. Det är en kärlek som växt för varje år inte bara av romantiska skäl utan också för att han varit min bästa vän, den enda jag haft.
Så det här kom som en blixt från klar himmel, han sa att han tänkt lite och vill hellre att vi fortsätter som bara vänner, han har träffat någon annan. Sedan lämnade han mig bara, sade att vi hörs någon gång senare när känslorna lagt sig lite. Jag känner så fruktansvärt mycket inom mig, känslor flyger kors och tvärs hela tiden så att jag knappt orkar andas, men det är otroligt svårt att sätta ord på någon av dem.
Bara sådär är han borta ur mitt liv och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det gör fysiskt ont i hela kroppen hela tiden. Jag lever som i en dimma, jag har ingen ork eller lust till någonting. Saker vi brukade göra ihop känns nu meningslösa.
Vad ska jag ta mig till? Jag vet inte hur jag ska fylla upp min tid. Alla våra intressen var delade och de känns liksom förstörda nu, jag mår illa bara av tanken på att göra något vi brukade göra tillsammans.
Jag är så arg, så arg för att han lämnade mig, för att han förstört allt jag brukade tycka om, för att han har lämnat mig helt ensam. Jag känner så innerligt att jag vill prata om det här och gråta ut men det var ju hos honom jag kunde göra det, han var ju min enda vän.
Jag tänker att det måste bli bättre men nu känns det omöjligt. Jag kommer aldrig att älska någon igen, inte på det sättet. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer att vara glad. Jag vet inte vad jag ska göra med tiden. Jag försöker fördriva den genom att titta på TV eller läsa, men så dyker det upp något roligt, något som jag i vanliga fall direkt skulle delat med honom och det hugger i hjärtat. Han vill vara vänner säger han men jag vet inte om jag kan. Jag känner att jag skulle kunna slita av mig armen om det bara betydde att jag inte förlorade honom helt, men samtidigt klarar jag inte av tanken på att se honom gå vidare. Det känns som ett öppet sår som aldrig skulle läka.
Min livssituation i övrigt är redan jobbig. Jag kämpar med sjukdom och övervikt, jag blir snart av med mitt jobb och jag har ingen utbildning. Jag försöker läsa på komvux men det är svårt, jag är snart 30 och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag är stor.. Det känns som att den lilla motivationen jag hade har dött nu, hur ska jag orka allt det här själv? Jag känner att jag bara vill dö, jag orkar inte leva livet utan honom. Varje minut är en plåga, inget ger mig glädje eller ens en lugn stund, jag är konstant ledsen. Jag bara gråter hela tiden och det slutar aldrig.
Hur tar man sig igenom en sån här sorg? Gör man det alls? Förlåt om texten är osammanhängande, jag vill inte ens korrekturläsa den för jag vill inte ens se vad jag skrivit. Jag vet ju att det är över men min hjärna kan inte förstå. Ibland glömmer jag att han är borta och jag väntar på att han ska höra av sig, jag tänker att snart ringer han nog och sedan minns jag, och det känns seriöst som att mitt hjärta slits itu.