Jag har bestämt mig

Jag har tänkt väldigt mycket på olika saker typ igår kväll och mycket idag. Och jag har kommit fram till några saker som egentligen så är det väl inte nya saker eller nåt sånt. Utan visste ändå detmesta innan också fast hade inte tänkt genom det så tydligt.
Men iallafall så den första saken är att den Emma som är JAG redan inte finns längre. Och vissa kanske tycker att man bara ut vecklas och ändras när man blir äldre och så. Men det är inte bara det. Utan det är flera saker så tillexempel när äckel händelsen hände så försvann en del av mig. Och när anorexi monstret tog över ALLT så jag blev sådär jätte sjuk i somras så försvann en annan del av mig. Och när C dog så försvann en till del. Och säkert andra saker också men det är liksom att jag kan inte komma till baka till MIG för den personen finns inte längre och kan aldrig komma till baka.
Och det andra är att det inte går att lita på nån typ profesionell eller hur man säger. Men som läkare psykolog sköterska och såna. För jag har försökt jätte många gånger och VARJE gång så har det blivit nåt dåligt. Typ att dom säger saker vidare fast man inte vill eller att dom säger en sak först och sen ändrar det eller olika sånt. Men iallafall att dom inte går att lita på. Så det är ingen mening att försöka lita på den nya psykologen heller för det kommer ju ändå säkert bara bli EN TILL sån jobbig sak. Så det är bättre att inte säga för mycket om jobbiga saker som jag måste lita på nån om jag ska säga nåt om det.
Och det sista är att jag har bestämt mig vad jag ska göra. Och det är att jag ska inte bry mig om jag blir konstig och trött och känner mig sådär som jag är i en bubbla som jag blir av ångest medicinen. Utan ska ändå ta den så mycket jag får. Så spelar det ingen roll ifall jag är typ död i huvudet utan ska ändå bara göra det så jag kan äta som jag ska och inte tappa kontrollen på migsjälv för jobbiga tankar. Och bara INTE tänka på dom jobbigaste sakerna ALLS. Utan ska bara försöka få bort alla tankar och alla svåra känslor som jag typ inte kan hantera. Utan det är mycket bättre att vara tom då istället. Så ska göra det jag kan för att känna sålite som möjligt och tänka sålite som möjligt. Och nej jag kanske inte blir FRISK då men det är ju ändå o möjligt så då är det bättre ifall jag kan vara bara tom och inte tänka inte känna. Även ifall det är bara för medicinerna men sålänge jag får dom då så är det väl bara att vara i den bubblan då. Så jag NÅN gång får komma härifrån. För som jag har skrivit förut också så är det som dethär bara är att allt är pausat och det är typ det värsta som finns att vara i en paus helatiden och INGET händer.
Och jag vet att jag inte kan spola bak tiden och ändra allt som redan har hänt men kan iallafall bestämma att från nu så ska jag inte tänka på dom sakerna och inte prata om dom och ingenting. Utan ska bara göra allting jag ska exakt NU. För jag måste liksom släppa dom tankarna att jag vill bli MIG igen för det kommer ändå ALDRIG hända. Utan den riktiga Emma kommer aldrig finnas igen ändå så lika bra att trycka bort allt som handlar om henne. Och göra allt jag kan så jag kan verka som alla vill iallafall.
För det är ändå att jag måste göra som JAG inte vill om många saker och ingen bryr sig ändå om jag är riktiga jag liksom. Utan det alla andra bryr sig om är bara at jag ska göra rätt och vilja rätt och allt sånt. Och det kommer ju aldrig hända heller men ifall ingen annan bryr sig om den riktiga jag måste jag sluta försöka få nån att fatta också.
Så ja det jag har bestämt mig för då är väl att jag ska göra allt jag kan så jag slutar tänka och prata om vissa saker. Och sluta försöka förklara såna saker som ingen ändå bryr sig om. Och inte lita förmycket för nån för det gör ändå bara allting värre. Och ska inte tänka mer än att bara vara så perfekt jag kan och inte ha nån upp märksam het på jobbiga saker. Och ja det är säkert skit jobbigt för jag brukar ju behöva få ut saker men om inte det hjälper så måste jag göra NÅT annat så det duger så jag får komma härifrån nångång. Så det är mitt enda mål nu att göra allting till räckligt bra och bli ut skriven. Och behöver bli det i år.

 

[Krystalline]

Hjälp vad rädd jag blev. Jag är otroligt tacksam för att du är kvar!

 

[LiviaFilippa]

Det bara känns som det inte går. Alltså jag vet ju vad jag måste så jag kan bli ut skriven men jag klarar inte det. Men kan inte må bättre sålänge jag måste vara på bup och allt sån skit. Men såfort jag bestämde att jag bara ska göra allt bra så fick jag skit mycket typ berömm och possitiva kommentarer om det så blev det ännu mera omöjligt att säga nåt om dom dåliga tankarna. Som ändå INGEN bryr sig om eller vill veta nånting om.
Så allt bara bevisade att ingen bryr sig och ingen vill veta. Så när jag var hemma och skulle åka tillbaka så blev det jätte jobbigt och gjorde en jätte dum sak. Men jag är ändå för feg så berättade till pappa. Så nu har jag bara förstört allting ännu mera och kommer ALDRIG slippa bup.

 

[sorbifolia]

Jag tror inte att du har förstört mera. Utan förhoppningsvis förstår de nu att du inte mår bra, trotts att du gör som du blir tillsagd.

Bra att du kunde berätta för pappa. Det är modigt, inte fegt.

 

[Luff]

Jag skulle önska att jag kunde prata med dig. Jag skulle lyssna, tjata (förlåt i förväg) skoja och gråta. Och du skulle tycka jag var totalt kokko. Men precis som dina föräldrar skulle jag inte ge upp om dig. Du är ett ljus i mörkret. Det lyser så starkt om dig. Du ska bara hitta stigen som du ska lysa upp. Nu är inte för alltid.

 

[LiviaFilippa]

Jag tror inte att du har förstört mera. Utan förhoppningsvis förstår de nu att du inte mår bra, trotts att du gör som du blir tillsagd.

Bra att du kunde berätta för pappa. Det är modigt, inte fegt.

Fast jag har ju det för som dom tycker så visade jag ju att jag inte kan ha permison hemma. Så då är det ännu mindre chans att jag får ha det och kommer säkert ta ännu längre tid innan jag kan bli ut skriven. Men egentligen så hade jag ju inte gjort det där dumma ifall det inte var att jag skulle tillbaka till bup. Utan det var ju därför dom tankarna blev så jätte starka och som tog över.
Och det att jag berättade till pappa så var det för jag blev rädd efter jag hade gjort det dåliga. Fast jag ändå vet att det vore det bästa ifall jag inte fanns och det är ju det jag vill men ändå blev jag rädd då. Så därför det var fegt tycker jag.

 

[LiviaFilippa]

Jag svarade på citatet jag klippte ut, inget annat.
Jag hoppas du har vak fortfarande, med min kunskap så är det synnerligen oroande när en anorektiker som inte mår bra bara sådär bestämmer sig att börja äta och ta medicin.

Visst , det är positivt, men det går inte att släppa på vak .

Jag vill bara förklara en sak att det är inte att jag bestämde mig bara sådär att börja äta och ta medicin. Utan jag åt redan och tog medicin. Men tillexempel ångest medicin så hatar jag när jag behöver ta extra för blir så trött och konstig. Så brukar försöka inte ta den men det var typ sånt jag menade nu att jag ska inte vara så mot den liksom. Och att jag inte ska tänka eller känna så mycket utan ska försöka bara äta allt utan problem även ifall det är skit jobbigt men ändå inte försöka und vika vissa saker.
Och sen en annan sak så skulle jag upp skatta att inte kallas för anorektiker.

 

[LiviaFilippa]

Iallafall så är allting bra med hjärtat och syre sättning och sånt nu så behöver inte vara kvar här iallafall utan ska tillbaka till bup snart. Så enligt vad dom har sagt så var det jätte bra att jag berättade så jag kom in snabbt så dom kunde göra vissa saker innan det hade gått för lång tid för annars kanske det hade blivit mycket värre.
Och ja det var väl bra då och jag vet att det var jätte dumt att göra det som jag gjorde. Men orkar bara inte fortsätta såhär så önskar ändå att jag inte hade berättat. Och att jag inte hade skrivit det jag gjorde här för var det första svaret som gjorde så jag började bli rädd liksom så jag berättade. Men ja mamma och pappa är väl glada för det iallafall men jag känner mig bara jävligt dum och pinsam och knäpp och äcklig.

 

[animalasia]

Jag vill bara förklara en sak att det är inte att jag bestämde mig bara sådär att börja äta och ta medicin. Utan jag åt redan och tog medicin. Men tillexempel ångest medicin så hatar jag när jag behöver ta extra för blir så trött och konstig. Så brukar försöka inte ta den men det var typ sånt jag menade nu att jag ska inte vara så mot den liksom. Och att jag inte ska tänka eller känna så mycket utan ska försöka bara äta allt utan problem även ifall det är skit jobbigt men ändå inte försöka und vika vissa saker.
Och sen en annan sak så skulle jag upp skatta att inte kallas för anorektiker.

Jag förstår att du gjorde en plan för det är ett sätt att ta tillbaka lite av kontrollen över ditt liv. Sen som någon skrev så kan planer revideras och anpassas. Jag tänker inte att det som hände var ett misslyckande utan det var mycket modigt gjort av dig att berätta.

Jag förstår att du känner dig ensam och att ingen lyssnar, jag förstår också att du vill bestämma över ditt liv. Men just nu behöver nog både bup och dina föräldrar ingå i din plan för att ni skall kunna arbeta mot ett gemensamt mål tillsammans. Vi är också gärna med på ett hörn, om du vill.

 

[animalasia]

Iallafall så är allting bra med hjärtat och syre sättning och sånt nu så behöver inte vara kvar här iallafall utan ska tillbaka till bup snart. Så enligt vad dom har sagt så var det jätte bra att jag berättade så jag kom in snabbt så dom kunde göra vissa saker innan det hade gått för lång tid för annars kanske det hade blivit mycket värre.
Och ja det var väl bra då och jag vet att det var jätte dumt att göra det som jag gjorde. Men orkar bara inte fortsätta såhär så önskar ändå att jag inte hade berättat. Och att jag inte hade skrivit det jag gjorde här för var det första svaret som gjorde så jag började bli rädd liksom så jag berättade. Men ja mamma och pappa är väl glada för det iallafall men jag känner mig bara jävligt dum och pinsam och knäpp och äcklig.

Det var bra att du berättade, du är inte dum utan du är sjuk. Vägen till att bli frisk från den sjukdomen är inte spikrak uppåt utan det går lite fram och tillbaka.

 

[sorbifolia]

Fast jag har ju det för som dom tycker så visade jag ju att jag inte kan ha permison hemma. Så då är det ännu mindre chans att jag får ha det och kommer säkert ta ännu längre tid innan jag kan bli ut skriven. Men egentligen så hade jag ju inte gjort det där dumma ifall det inte var att jag skulle tillbaka till bup. Utan det var ju därför dom tankarna blev så jätte starka och som tog över.
Och det att jag berättade till pappa så var det för jag blev rädd efter jag hade gjort det dåliga. Fast jag ändå vet att det vore det bästa ifall jag inte fanns och det är ju det jag vill men ändå blev jag rädd då. Så därför det var fegt tycker jag.

Har du berättat att du gjorde det pga att du skulle tillbaka till BUP? Gick det bra hemma innan dess?

Jag tror inte någon annan håller med dig i att det vore bäst om du inte fanns. Det bästa vore om du fick bli frisk och börja leva som normalt igen. Och det går, även om det inte känns så just nu.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att du gjorde en plan för det är ett sätt att ta tillbaka lite av kontrollen över ditt liv. Sen som någon skrev så kan planer revideras och anpassas. Jag tänker inte att det som hände var ett misslyckande utan det var mycket modigt gjort av dig att berätta.

Jag förstår att du känner dig ensam och att ingen lyssnar, jag förstår också att du vill bestämma över ditt liv. Men just nu behöver nog både bup och dina föräldrar ingå i din plan för att ni skall kunna arbeta mot ett gemensamt mål tillsammans. Vi är också gärna med på ett hörn, om du vill.

Jag vet men det bara känns som att det inte spelar nån roll vad jag vill så är det fel. Och att jag inte kan säga allt för då kommer alla ändå bara klaga på mig.

 

[LiviaFilippa]

Har du berättat att du gjorde det pga att du skulle tillbaka till BUP? Gick det bra hemma innan dess?

Jag tror inte någon annan håller med dig i att det vore bäst om du inte fanns. Det bästa vore om du fick bli frisk och börja leva som normalt igen. Och det går, även om det inte känns så just nu.

Ja det gick okej innan det. Jag bara var med hundarna och så och hade ju tagit medicin innan också så jag redan var lite typ seg i huvudet men ändå okej. Så det var inte förräns jag skulle tillbaka som det blev jätte jobbigt och då gick allt så fort.
Och ja jag har berättat att det var därför också. Och pratat ganska mycket med pappa om det och vad han och mamma tycker och så men både läkaren och psykologen som jag har jobbar inte på helgerna så kan inte prata med dom om det nu.

 

[LiviaFilippa]

Vill bara skriva av mig lite och jag fattar om ingen vill eller orkar bry sig.
Men vill bara förklara att jag vet att jag gör massa dåliga saker. Och att det var jätte dumt att göra detdär igår. För det enda som blev var att ingen kan lita på mig alls. Och att det är ju mitt eget fel då att det blir ännu mera omöjligt att slippa bup fast att det var det enda jag ville. Men så jävla dum som gjorde det då.
Och fattar att dom flesta här nog tycker jag är dum i huvudet som gör såna saker och att det borde vara bara skärpa mig och göra som jag ska. Och att alla andra som är äldre vet mer än mig och jag bara har fel och känner fel om allt. Så såklart gör jag fel då också.
Men även fast jag gjorde mamma och pappa jätte ledsna och upp rörda och svek dom och allt sånt. Och att läkaren säkert kommer tycka att jag är jätte dum och alla av personalen säkert är såå jävla trötta på mig. Och dom flesta som läser här och skriver säkert också tycker jag är jobbig och dum. Så är det ändå INGEN som nog ens nästan är så trött på mig som jag är. För alltså jag skulle göra VADSOMHELST för att slippa vara såhär. Men jag kan inte för jag bara miss lyckas med ALLT.
Och det blir att ja okej jag måste prata med andra och allt sånt. Men det går redan inte och det blir ännu mera omöjligt nu när jag typ har bevisat att jag är dum i huvudet och dom inte kan lita på mig. Så då kommer ju ingen lyssna alls.
Men känns som att ifall jag säger nåt possitivt och som alla vill så blir det jätte bra och dom typ stöttar liksom. Men om det är nåt neggativt så vill ingen fatta utan då är det bara att jag har fel. Och om jag gör nåt såntdär jätte dumt så blir det jätte stort men sen är det typ att okej nu är jag på bup så nu kan jag inte göra nåt dumt så nu behöver ingen bry sig igen.
Alltså jag menar inte att nån gör fel eller dom inte gör sitt jobb bra eller nåt sånt. För jag VET att dom säkert gör sitt bästa. Men det blir ändå FÖRMIG som att jag bara räknas ifall jag gör som jag ska och inte försöker få fram nåt dåligt men ändå så MÅSTE jag visa att jag kan hantera dom dåliga tankarna fast jag inte ska prata om dom eller skriva om dom eller tänka på det alls. Och att jag måste prata om det fast om jag gör det så tycker dom flesta att det är jobbigt och om jag säger rätt saker så blir dom glada och nöjda. Så då måste jag typ göra dom miss nöjda och vara jobbig om jag ska göra som alla SÄGER att jag ska och det går ju inte.
Så då känns det inte som jag KAN göra rätt iallafall och spelar ingen roll så blir alla ändå bara besvikna och arga och ledsna och tycker jag är jobbig. För om jag försöker vara som alla vill så miss lyckas jag och är dum i huvudet och det blir ännu sämre.
Så fattar bara inte HUR jag ska göra och hur nånting ska kunna bli bättre då ens ifall jag inte KAN göra rätt vad jag än gör.

 

[LiviaFilippa]

Och dethär låter säkert jätte taskigt men som nån skrev nåt och ungefär kallade mig för en anorektiker. Och menar inte att den som skrev det var dum eller att jag tror den menade nåt elakt eller nåt sånt men tycker ändå det är skit jobbigt för jag ÄR inte det och känns bara aom jag är ännu mera dum och äcklig ifall andra typ ser mig som det.

 

[Sleepy]

Och dethär låter säkert jätte taskigt men som nån skrev nåt och ungefär kallade mig för en anorektiker. Och menar inte att den som skrev det var dum eller att jag tror den menade nåt elakt eller nåt sånt men tycker ändå det är skit jobbigt för jag ÄR inte det och känns bara aom jag är ännu mera dum och äcklig ifall andra typ ser mig som det.

Jag tycker det är bra att du säger ifrån. Du ÄR inte din sjukdom, det definierar dig inte. Du är drabbad av anorexia, det är en annan sak.

 

[sorbifolia]

Vill bara skriva av mig lite och jag fattar om ingen vill eller orkar bry sig.
Men vill bara förklara att jag vet att jag gör massa dåliga saker. Och att det var jätte dumt att göra detdär igår. För det enda som blev var att ingen kan lita på mig alls. Och att det är ju mitt eget fel då att det blir ännu mera omöjligt att slippa bup fast att det var det enda jag ville. Men så jävla dum som gjorde det då.
Och fattar att dom flesta här nog tycker jag är dum i huvudet som gör såna saker och att det borde vara bara skärpa mig och göra som jag ska. Och att alla andra som är äldre vet mer än mig och jag bara har fel och känner fel om allt. Så såklart gör jag fel då också.
Men även fast jag gjorde mamma och pappa jätte ledsna och upp rörda och svek dom och allt sånt. Och att läkaren säkert kommer tycka att jag är jätte dum och alla av personalen säkert är såå jävla trötta på mig. Och dom flesta som läser här och skriver säkert också tycker jag är jobbig och dum. Så är det ändå INGEN som nog ens nästan är så trött på mig som jag är. För alltså jag skulle göra VADSOMHELST för att slippa vara såhär. Men jag kan inte för jag bara miss lyckas med ALLT.
Och det blir att ja okej jag måste prata med andra och allt sånt. Men det går redan inte och det blir ännu mera omöjligt nu när jag typ har bevisat att jag är dum i huvudet och dom inte kan lita på mig. Så då kommer ju ingen lyssna alls.
Men känns som att ifall jag säger nåt possitivt och som alla vill så blir det jätte bra och dom typ stöttar liksom. Men om det är nåt neggativt så vill ingen fatta utan då är det bara att jag har fel. Och om jag gör nåt såntdär jätte dumt så blir det jätte stort men sen är det typ att okej nu är jag på bup så nu kan jag inte göra nåt dumt så nu behöver ingen bry sig igen.
Alltså jag menar inte att nån gör fel eller dom inte gör sitt jobb bra eller nåt sånt. För jag VET att dom säkert gör sitt bästa. Men det blir ändå FÖRMIG som att jag bara räknas ifall jag gör som jag ska och inte försöker få fram nåt dåligt men ändå så MÅSTE jag visa att jag kan hantera dom dåliga tankarna fast jag inte ska prata om dom eller skriva om dom eller tänka på det alls. Och att jag måste prata om det fast om jag gör det så tycker dom flesta att det är jobbigt och om jag säger rätt saker så blir dom glada och nöjda. Så då måste jag typ göra dom miss nöjda och vara jobbig om jag ska göra som alla SÄGER att jag ska och det går ju inte.
Så då känns det inte som jag KAN göra rätt iallafall och spelar ingen roll så blir alla ändå bara besvikna och arga och ledsna och tycker jag är jobbig. För om jag försöker vara som alla vill så miss lyckas jag och är dum i huvudet och det blir ännu sämre.
Så fattar bara inte HUR jag ska göra och hur nånting ska kunna bli bättre då ens ifall jag inte KAN göra rätt vad jag än gör.

Jag förstår att du känner dig dum, men du ÄR inte det. Du försöker ju, men det du skrivit här visar hur himla svårt det är för dig, och att hur frustrerad du blir över att det inte ens känns som det GÅR att göra rätt.

Vem är det som tycker att du är jobbig när du pratar om dina dåliga tankar? Och är du säker på att det är DIG de anser som jobbig - kan det inte vara så att det är dina monster och de dumma tankarna som är jobbiga? I så fall så är det en helt annan sak, och då borde ni kunna kämpa mot dessa tillsammans...
Och - i fall någon faktiskt tycker att du är jobbig, så är vederbörande rent av dum och okänslig. Så då kan du skita i det för då är det hens problem.

Stor kram.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att du känner dig dum, men du ÄR inte det. Du försöker ju, men det du skrivit här visar hur himla svårt det är för dig, och att hur frustrerad du blir över att det inte ens känns som det GÅR att göra rätt.

Vem är det som tycker att du är jobbig när du pratar om dina dåliga tankar? Och är du säker på att det är DIG de anser som jobbig - kan det inte vara så att det är dina monster och de dumma tankarna som är jobbiga? I så fall så är det en helt annan sak, och då borde ni kunna kämpa mot dessa tillsammans...
Och - i fall någon faktiskt tycker att du är jobbig, så är vederbörande rent av dum och okänslig. Så då kan du skita i det för då är det hens problem.

Stor kram.

Nej det är ingen som säger rakt ut att dom tycker jag är jobbig men sånt märks ju ändå. Så det bara märks på att ifall jag säger såkallat rätt saker så reagerar typ alla på ett helt annat sätt mot för om jag försöker säga nåt dåligt så märks vad alla vill att jag ska säga och tänka och vad jag inte ska.