Casteloro
Trådstartare
Läs Gärna, dock långt:
För 6 ½ år sedan var jag med om en svår ridolycka. Det har satt sina spår, och värre blir det ju äldre jag blir. Jag har stor dödsångest, dagligen. Jag fick min första häst precis innan jag fyllde 13 år och några månader senare fick jag även min andra. Den andra hästen i mitt liv har varit tryggheten själv. Gjorde aldrig några hyss, lugn som en filbunke och var helt enkelt underbar!
Jag sålde henne av olika skäl för ca 4 månader sedan. Och började rida lite smått på min skola efter 2 månaders uppehåll. Allt flöt på bra, tills den dagen då en av hästarna blev alldeles på tårna. I den situationen blev jag helt paralyserad, jag visste inte vad jag skulle ta mig till trots att min ridlärare sa till mig flera gånger att jag skulle sitta av.
Efter många om och men har jag äntligen hittat mig en medryttarpålle. Jätte mysig att träna med, fin att rida ut på. MEN, hon reagerar på minsta lilla ljud och hoppar verkligen till rejält och i de situationerna blir jag så himla rädd. Även om hon ändå känns relativt stabil och säker att sitta på jämfört med många andra hästar med liknande beteenden… Så blir jag rädd och osäker.
I början har det gått jättebra, men nu känner jag att jag inte är riktigt säker på OM jag vågar rida ut på henne. På någon annan häst överhuvudtaget egentligen… Bara det att jag har funderat på situationen, det är väl det som gör mig osäker!
I dressyren har jag verkligen utvecklats sedan jag sålde min häst. Även om det är en lång väg att vandra innan jag är riktigt bra så har jag ju verkligen kommit framåt, vilket är helt otroligt skönt. Att veta att även jag kan rida liksom. Jag älskar den ridningen, jag är inte lika säker på uteritterna. Det ultimata skulle vara att bara träna dressyr, men blir tråkigt för både mig och hästen i längden. Det är mysigt att rida ut ibland. Men samtidigt är det dressyren jag vill komma framåt med, jag vill tävla. (Ev. hoppning men mer om det längre ned) Den enda sporten jag skulle kunna bli bra på som det ser ut just nu…
I början gällde hoppningen och jag var det, trott eller ej rätt så lovande inom den grenen. Men efter olyckan klarade jag inte av det på samma sätt, och min annars så lugna och trofasta häst nitade i stort sätt varenda gång vi hoppade lite högre höjder och det gjorde mig ännu mer skraj. Jag har fått höra när jag var yngre av ett par stycken relativt duktiga hoppmänniskor att ”Den där tjejen har en framtid inom den här sporten!” – sporten hoppning.
Hoppning som jag egentligen älskar, men nu när jag lärt mig att rida dressyr och förstår vad det går ut på så tycker jag det är väldigt roligt! Min moder har dock frågat mig många gånger vad jag egentligen vill, dressyren eller hoppningen. Hon menar på att även om jag har varit så himla rädd för att hoppa så har jag kunnat anmäla mig på olika okända hästar på stallet som jag rider för efter att inte ha hoppat alls på ett par år. Där jag en gång vann KM för ponny. Men nu har jag inte hoppat på ett par år igen och är lite räddare än vanligt för att hoppa.
Som sagt, jag tycker der är riktigt roligt att rida dressyr nu när jag förstår. Men jag älskar hoppningen, när jag vågar.
Den stora funderingen gäller att jag allvarligt funderar på att sluta. Sluta med hästar och min ridning, egentligen en stor del i mitt liv. Sluta därför att jag är så himla rädd. Det känns ju som min rädsla hindrar mig att utvecklas. Det är ju liksom inte så att jag har obegränsat med pengar heller, och det är ju faktiskt så, med få undantag att ridning är en rikemanssport. Till dess att man hittar sponsorer som kan hjälpa med det ekonomiska.
Någon med ungefär samma känsla? Någon som kan komma med idéer och förslag? Sponsorer från lokala företag, någon som har erfarenhet av det? Hjälp mig, snälla!
För 6 ½ år sedan var jag med om en svår ridolycka. Det har satt sina spår, och värre blir det ju äldre jag blir. Jag har stor dödsångest, dagligen. Jag fick min första häst precis innan jag fyllde 13 år och några månader senare fick jag även min andra. Den andra hästen i mitt liv har varit tryggheten själv. Gjorde aldrig några hyss, lugn som en filbunke och var helt enkelt underbar!
Jag sålde henne av olika skäl för ca 4 månader sedan. Och började rida lite smått på min skola efter 2 månaders uppehåll. Allt flöt på bra, tills den dagen då en av hästarna blev alldeles på tårna. I den situationen blev jag helt paralyserad, jag visste inte vad jag skulle ta mig till trots att min ridlärare sa till mig flera gånger att jag skulle sitta av.
Efter många om och men har jag äntligen hittat mig en medryttarpålle. Jätte mysig att träna med, fin att rida ut på. MEN, hon reagerar på minsta lilla ljud och hoppar verkligen till rejält och i de situationerna blir jag så himla rädd. Även om hon ändå känns relativt stabil och säker att sitta på jämfört med många andra hästar med liknande beteenden… Så blir jag rädd och osäker.
I början har det gått jättebra, men nu känner jag att jag inte är riktigt säker på OM jag vågar rida ut på henne. På någon annan häst överhuvudtaget egentligen… Bara det att jag har funderat på situationen, det är väl det som gör mig osäker!
I dressyren har jag verkligen utvecklats sedan jag sålde min häst. Även om det är en lång väg att vandra innan jag är riktigt bra så har jag ju verkligen kommit framåt, vilket är helt otroligt skönt. Att veta att även jag kan rida liksom. Jag älskar den ridningen, jag är inte lika säker på uteritterna. Det ultimata skulle vara att bara träna dressyr, men blir tråkigt för både mig och hästen i längden. Det är mysigt att rida ut ibland. Men samtidigt är det dressyren jag vill komma framåt med, jag vill tävla. (Ev. hoppning men mer om det längre ned) Den enda sporten jag skulle kunna bli bra på som det ser ut just nu…
I början gällde hoppningen och jag var det, trott eller ej rätt så lovande inom den grenen. Men efter olyckan klarade jag inte av det på samma sätt, och min annars så lugna och trofasta häst nitade i stort sätt varenda gång vi hoppade lite högre höjder och det gjorde mig ännu mer skraj. Jag har fått höra när jag var yngre av ett par stycken relativt duktiga hoppmänniskor att ”Den där tjejen har en framtid inom den här sporten!” – sporten hoppning.
Hoppning som jag egentligen älskar, men nu när jag lärt mig att rida dressyr och förstår vad det går ut på så tycker jag det är väldigt roligt! Min moder har dock frågat mig många gånger vad jag egentligen vill, dressyren eller hoppningen. Hon menar på att även om jag har varit så himla rädd för att hoppa så har jag kunnat anmäla mig på olika okända hästar på stallet som jag rider för efter att inte ha hoppat alls på ett par år. Där jag en gång vann KM för ponny. Men nu har jag inte hoppat på ett par år igen och är lite räddare än vanligt för att hoppa.
Som sagt, jag tycker der är riktigt roligt att rida dressyr nu när jag förstår. Men jag älskar hoppningen, när jag vågar.
Den stora funderingen gäller att jag allvarligt funderar på att sluta. Sluta med hästar och min ridning, egentligen en stor del i mitt liv. Sluta därför att jag är så himla rädd. Det känns ju som min rädsla hindrar mig att utvecklas. Det är ju liksom inte så att jag har obegränsat med pengar heller, och det är ju faktiskt så, med få undantag att ridning är en rikemanssport. Till dess att man hittar sponsorer som kan hjälpa med det ekonomiska.
Någon med ungefär samma känsla? Någon som kan komma med idéer och förslag? Sponsorer från lokala företag, någon som har erfarenhet av det? Hjälp mig, snälla!
