Jag är inte så smart

[Fru_Tuvstarr]

Jag tror att jag kan upplevas som smart. Jag läser mycket, har en akademisk utbildning och är bra på mitt jobb. Men jag har också läst att personer med hög EQ ibland kan uppfattas som personer med hög IQ och jag tror att så är fallet för mig. Min sociala kompetens och stora intresse för mitt yrke har tagit mig ganska långt, så det går ingen nöd. Men sanningen är att jag har ett hemskt resultat på högskoleprovet i bagaget, och jag gör inte alls bra ifrån mig på logiktester i rekryteringsprocesser. Jag har inte reflekterat så mycket över det här eftersom det inte varit ett problem, men nu när jag väl börjat tänka på det så kan jag inte låta bli att fundera på om man inte kan träna upp detta.

I morse när vi stod och borstade tänderna så sa jag det till min man. "Jag tror att jag har låg IQ!" och han höll på att sätta tandborsten i halsen. Men efter att jag förklarat vad jag menar, och ett skämt om att jag borde berättat detta innan vi skaffade barn, så sa han tillslut "Jag tror du har rätt". Min man är ingenjör och våra hjärnor fungerar markant olika. Jag lägger verkligen ingen värdering i det här, vill jag vara tydlig med, och inte han heller. Jag är mer konstnärligt och socialt lagd. Han kan siffror och logik.

Men eftersom jag är en vetgirig person som gillar att lära mig nya saker, och en del av mitt yrke ändå är analys och siffror, så skulle jag gärna bli bättre. Kan man träna upp sin IQ och sitt logiska tänkande, och i så fall hur?

(Ta rubriken med en nypa salt, vi marknadsförare gillar click-baits).

Man kan inte träna upp sin iq men du kan träna dig att prestera bättre på logiktest om du redan har en högre iq.
Av det du säger tror jag inte alls du har en låg iq utan säker som de flesta människor mellan 90-110.
Hade du haft lågt iq hade du knappt insett att du hade det.

Jag är tvärtom, hög iq och hade nog kunnat utveckla min eq.

 

[strawberrysylt]

Jag känner igen mig. Jag tror vissa tror att jag är smart, typ mina lärare. Jag kan plugga till prov och få höga betyg.
Men därmed är det inte säkert att jag kan omsätta det i praktiken sen. Då kanske nån med lägre betyg egentligen gör det bättre.

 

[Midsommarblomster]

Sen är det ju frågan vad det spelar för roll? Just den där "rena" IQn som mäts av IQ-tester använder i alla fall jag ytterst sällan (om ens någonsin) i andra sammanhang. Matematisk problemlösning använder jag ibland, har även jobbat med annan typ av logik i form av programmering/mjukvaruutveckling och den ser jag mig som mycket bättre på än geometriska figurer...

Jag tänker att ett högt resultat på ett IQ test inte betyder så mycket i sig. Men som jag svarade @stjarnhimmel så är det ju ändå en indikator på problemlösningsförmåga, logiskt tänkande och kognitiv förmåga som rimligtvis bör hjälpa än i livet. Så om förmågan gick att träna upp, hade då exempelvis inte arbetsuppgifter blivit enklare och bättre genomförda? Det finns väl egentligen inget enkelt svar på det, utan det beror på många faktorer. Jag velar också ofta emellan att lära mig det jag inte kan (exempelvis detta) och att lägga min energi på det som jag har naturlig fallenhet för. Men det där kommer nog pendla fram och tillbaks i livet, vilket område man är mest nyfiken på just nu.

 

[nightcrawler]

Jag ska tydligen vara intelligentare än genomsnittet sa dom när jag utreddes för misstänkt asperger. Men jag känner mej inte intelligent. Har svårt att lära in till viss del för jag kan inte hålla fokus (har add). Jag har dyskalkyli och begriper nada av siffror. Jag tänker långsamt men jag tänker rätt. Jag har alltid trott att man även ska vara kvicktänkt om man är smart. Känner mej faktiskt ganska ointelligent och dum. Men det känns ändå skönt att få bekräftelse att jag inte är dum i huvudet som alla mobbare alltid har sagt. Antagligen är jag betydligt intelligentare än dom.

 

[Enya]

Hahaha, vilken jobbig tråd när man bara är medelmåtta i precis allting. Jag har visserligen lättare för språk och ord än för matte så att säga, och EQ ligger högre än IQ, men jag är verkligen en medelmåtta som aldrig sticker ut.

Det har alltid varit jobbigt, jag har alltid fått kämpa i skolan, roligt har det varit, vetgirig är jag, men lätt för mig har jag inte haft tyvärr. Men det är inte förrän på senare år jag faktiskt accepterat att det är ok att vara medelmåtta, att man inte behöver vara bättre på något och sträva bland de högre resultaten. Det gör en inte till en bättre människa. Kanske har den insikten kommit till mig lite av att jag har sett intelligenta människor som saknar basic förmåga att förstå andras känslor och därmed beter sig rätt illa?

 

[Roheryn]

Jag tänker att ett högt resultat på ett IQ test inte betyder så mycket i sig. Men som jag svarade @stjarnhimmel så är det ju ändå en indikator på problemlösningsförmåga, logiskt tänkande och kognitiv förmåga som rimligtvis bör hjälpa än i livet. Så om förmågan gick att träna upp, hade då exempelvis inte arbetsuppgifter blivit enklare och bättre genomförda? Det finns väl egentligen inget enkelt svar på det, utan det beror på många faktorer. Jag velar också ofta emellan att lära mig det jag inte kan (exempelvis detta) och att lägga min energi på det som jag har naturlig fallenhet för. Men det där kommer nog pendla fram och tillbaks i livet, vilket område man är mest nyfiken på just nu.

Jo, det är väl som någon sorts indikator som man får tänka sig IQ-test. Men jag tror inte att det är omvänt, dvs att man skulle få bättre problemlösningsförmåga, logiskt tänkande eller allmänt bättre kognitiva förmågor för att man tränar sig på IQ-test. Utan jag tror sambandet går åt andra hållet - om du generellt tränar ditt intellekt med att lösa problem, applicera logik, lära dig nya saker osv så kommer du sannolikt att få bättre resultat på IQ-test. Men det är att träna på allt det där andra som hjälper dig i livet, inte att kunna förutse nästa geometriska figur i en serie

Om man på något sätt ska "maximera sig själv" så tror jag att man ska satsa på två saker - dels det man har naturlig fallenhet för och dels det man är intresserad av. Ibland är det samma saker, ibland är det olika (och väldigt ofta flera saker i båda kategorierna). Men att kämpa för att bli som bäst medelmåttig på något man har svårt för (om man inte absolut måste) tar så mycket mer än det ger, jämfört med att lägga samma ansträngning på något som man tycker är lätt - då kommer man ju jättelångt med samma nivå på ansträngning!

 

[skiesabove]

Man kan inte träna upp sin iq men du kan träna dig att prestera bättre på logiktest om du redan har en högre iq.
Av det du säger tror jag inte alls du har en låg iq utan säker som de flesta människor mellan 90-110.
Hade du haft lågt iq hade du knappt insett att du hade det.

Jag är tvärtom, hög iq och hade nog kunnat utveckla min eq.

Visa bifogad fil 164762

Hahaha precis, vad ska jag med mina 125-135 i IQ (fått olika poäng beroende på dagsform på mensas test) till när det svåraste som finns är att navigera sociala situationer . Det har tagit mig 38 år att komma till en punkt där jag intellektuellt förstår det mesta och kan reagera "rätt" på rutin, men jag blir så jävla trött av att maskera så nu får folk bara stå ut med mitt vetenskapsbabbel, rättframma sätt, och problem med ögonkontakt .

 

[Luff]

Jag är allmänbildad. Jag är en problemlösare. Jag kan brainstorma huvudet av folk. Jag ser samband. Jag har erfarenhet av så många olika saker.
Men jag har dåligt minne . Jag lär mig få saker utantill. Det gör att jag uppfattas som inte så smart alla gånger.
IQtest skulle nog visa helt ok på normalbegåvningskalan.
Själv anser jag att jag nog är smartare än många med hög IQ inom min närmsta omgivning. Det är ju inte samma sak.

 

[starcraft]

Det här med att uppfattas eller känna sig smart är ju helt beroende på vad man mäter på. Känner mig rätt korkad i jämförelse med min sambo när det gäller matematiska problem, komplexa frågeställningar och "logiskt tänkande". Han å andra sidan tycker jag är smart för jag är allmänbildad och kunnig, snabblärd och är bra på praktisk problemlösning bland annat.

 

[Midsommarblomster]

Hahaha, vilken jobbig tråd när man bara är medelmåtta i precis allting. Jag har visserligen lättare för språk och ord än för matte så att säga, och EQ ligger högre än IQ, men jag är verkligen en medelmåtta som aldrig sticker ut.

Det har alltid varit jobbigt, jag har alltid fått kämpa i skolan, roligt har det varit, vetgirig är jag, men lätt för mig har jag inte haft tyvärr. Men det är inte förrän på senare år jag faktiskt accepterat att det är ok att vara medelmåtta, att man inte behöver vara bättre på något och sträva bland de högre resultaten. Det gör en inte till en bättre människa. Kanske har den insikten kommit till mig lite av att jag har sett intelligenta människor som saknar basic förmåga att förstå andras känslor och därmed beter sig rätt illa?

När jag var ung var det viktigt att "bli någonting". Så är det väl för de flesta ungdomar, man ska ut i världen och hitta sin plats. Många är nog av uppfattningen att man ska göra någon form av stordåd. Jag insåg ganska tidigt att jag verkligen är en medelmåtta. De flesta utav oss är ju det per definition, konstigt vore det annars. Det var ganska jobbigt då, någon hade ju skrivit i min studentmössa att jag kommer "gå långt" och allt det där. Men jag tror att det blir mindre viktigt ju äldre man blir, och man jämför sig också mindre med andra. Jag är fullt införstådd i min medelmåttighet och känner inte heller att jag behöver kompensera för det med något annat. Att det finns folk som är bättre, på diverse områden eller helt enkelt allt, är ju inget annat än bra.

 

[Tantan]

Du har helt rätt, och det är nog mest ett försök till skämtsam tonalitet från min sida. I begreppet smart ingår mycket. Men visst är IQ också ett beprövat sätt att mäta saker som problemlösningsförmåga, logiskt tänkande och kognitiv förmåga. Så det är ju inte irrelevant, tänker jag, även om jag kommit ganska långt på andra egenskaper.

Jag är USEL på logiktester. De är tråkiga och omotiverande och jag får nästan bättre av att chansa än att försöka.
Jag har också jobbat med avancerade jobb där just logiskt tänkande är avgörande, och jag är svinbra på det. Min chef brukade skoja om att jag var ett påskris bland blåsippor med hänvisning till de tradiga färgtesterna man fick genomlida ibland.
Man kan öva upp, men vad är poängen? Vi har olika begåvningsprofiler. Din man kanske är en bordercollie med spetskompetens medan du är en käck allroundretriver. Dina barn behöver din eq och jag gissar att det är en bidragande faktor till din framgång, oavsett logiktester.

 

[Tantan]

Jag är USEL på logiktester. De är tråkiga och omotiverande och jag får nästan bättre av att chansa än att försöka.
Jag har också jobbat med avancerade jobb där just logiskt tänkande är avgörande, och jag är svinbra på det. Min chef brukade skoja om att jag var ett påskris bland blåsippor med hänvisning till de tradiga färgtesterna man fick genomlida ibland.
Man kan öva upp, men vad är poängen? Vi har olika begåvningsprofiler. Din man kanske är en bordercollie med spetskompetens medan du är en käck allroundretriver. Dina barn behöver din eq och jag gissar att det är en bidragande faktor till din framgång, oavsett logiktester.

Förövrigt är du inte medelmåttig, vi kallar det generalister. Vi kan kan lite om allt. Oavsett om det är rymdskepp eller knyppling. Funkar i alla sammanhang.

 

[Badger]

Jag ska tydligen vara intelligentare än genomsnittet sa dom när jag utreddes för misstänkt asperger. Men jag känner mej inte intelligent. Har svårt att lära in till viss del för jag kan inte hålla fokus (har add). Jag har dyskalkyli och begriper nada av siffror. Jag tänker långsamt men jag tänker rätt. Jag har alltid trott att man även ska vara kvicktänkt om man är smart. Känner mej faktiskt ganska ointelligent och dum. Men det känns ändå skönt att få bekräftelse att jag inte är dum i huvudet som alla mobbare alltid har sagt. Antagligen är jag betydligt intelligentare än dom.

Hörde sägas om en gammal professor i fysik en gång att han var så intelligent och speciellt bra för att han tänkte långsamt och räknade långsamt (jag hade också definitivt kopplingar mellan bra på matte och liknande och tänka snabbt.)

(själv har jag varken speciellt bra IQ eller EQ misstänker jag, inte testat någondera (militärens tester var jag riktigt hygglig på däremot), men gillar att plugga ändå (och har univ examen som var för mig precis lagom ansträngande och har fått typ ok på högskoleprovet ett par gånger.))

 

[Fru_Tuvstarr]

Hahaha precis, vad ska jag med mina 125-135 i IQ (fått olika poäng beroende på dagsform på mensas test) till när det svåraste som finns är att navigera sociala situationer . Det har tagit mig 38 år att komma till en punkt där jag intellektuellt förstår det mesta och kan reagera "rätt" på rutin, men jag blir så jävla trött av att maskera så nu får folk bara stå ut med mitt vetenskapsbabbel, rättframma sätt, och problem med ögonkontakt .

Samma här. Alltså jag KAN föra mig i alla sammanhang men det är pga att jag läser av situationen och analyserar den och inte för att jag har någon sorts fallenhet för det där.

Jag är absolut ointresserad av människor och har svårt att dölja det.

 

[MiniLi]

Jag tror många missar att IQ (och IQ test) inte bara handlar om den typen av matristest som man tex gör inom Mensa. Det finns visserligen en ganska hög korrelation mellan perceptuell förmåga (tex att vara bra på matristester) och generell IQ, men IQ inkluderar även tex hur snabbt man kan bearbeta saker kognitivt, minne, och språklig funktion.

Man måste alltså inte vara bra på logik och matriser för att ha hög IQ.

 

[Badger]

Förövrigt är du inte medelmåttig, vi kallar det generalister. Vi kan kan lite om allt. Oavsett om det är rymdskepp eller knyppling. Funkar i alla sammanhang.

Ah Ja! jag gillar också begreppet generalist. Satsar på det.

 

[Badger]

Samma här. Alltså jag KAN föra mig i alla sammanhang men det är pga att jag läser av situationen och analyserar den och inte för att jag har någon sorts fallenhet för det där.

Jag är absolut ointresserad av människor och har svårt att dölja det.

Jag är väluppfostrad eh? ( vad kallar man det skiljer på alla bestick och hälsar i rätt ordning) men läser inte av sociala situationer och är helt i det blå inför ev intriger som folk gör runtomkring mig, pratar gärna väder och vind, fritidsintressen eller händelser, och historia, men helst inte jobb, känslor, TV-serier och intriger. Och om någon är sur tror jag det är på mig, när det lika gärna kan vara en dålig dag.

 

[Enya]

När jag var ung var det viktigt att "bli någonting". Så är det väl för de flesta ungdomar, man ska ut i världen och hitta sin plats. Många är nog av uppfattningen att man ska göra någon form av stordåd. Jag insåg ganska tidigt att jag verkligen är en medelmåtta. De flesta utav oss är ju det per definition, konstigt vore det annars. Det var ganska jobbigt då, någon hade ju skrivit i min studentmössa att jag kommer "gå långt" och allt det där. Men jag tror att det blir mindre viktigt ju äldre man blir, och man jämför sig också mindre med andra. Jag är fullt införstådd i min medelmåttighet och känner inte heller att jag behöver kompensera för det med något annat. Att det finns folk som är bättre, på diverse områden eller helt enkelt allt, är ju inget annat än bra.

Jag insåg tidigt att det aldrig skulle bli något av mig-bara att titta på mina betyg. G i det mesta, fyra VG och två MVG. Och IG i matte B och idrott B (bara för att jag inte orienterade en gång (vågade inte orientera ensam, orientera kan jag, och låg hela tiden på gränsen när jag sprang, hoppade osv-"du försöker alltid, men dina resultat räcker inte riktigt till=IG, nästan komiskt ju). alla mina klasskamrater viftade med sina betyg och sina planer och jag bara "jahapp, jag har drömmar, men det blir inget av dem." Och så var det ju. Det har alltid varit en otrolig sorg för mig, skulle vilja ha en utbildning och ett jobb jag vill ha, men betygen räckte inte och jag visste att jag skulle aldrig nå dit, hårt arbete räckte inte, jag lärde mig läsa när jag var 10 år först, läste matte b 7 gånger med IG varje gång. Hårt arbete var inte lösningen.

Med åren har jag träffat på och lärt känna personer som ser sidor av mig som jag själv inte sett. Folk (oberoende av varandra och som inte känner varandra, men mig) beskriver att jag reflekterar mycket, självreflekterar och tänker, kan beskriva saker, känslor och liknande, och ser även andras känslor och komplexa sidor i tvister. Jag nöjer mig med det.

Gjorde något mensatest för många år sedan som visade 115, tror det visade fel.... har gjort sådana där rekryteringstest och inte fattat ett skit. Abstrakta grejer är inte något för mig. Jag tror man kan vara logisk på många sätt.

 

[Fru_Tuvstarr]

Jag tror många missar att IQ (och IQ test) inte bara handlar om den typen av matristest som man tex gör inom Mensa. Det finns visserligen en ganska hög korrelation mellan perceptuell förmåga (tex att vara bra på matristester) och generell IQ, men IQ inkluderar även tex hur snabbt man kan bearbeta saker kognitivt, minne, och språklig funktion.

Man måste alltså inte vara bra på logik och matriser för att ha hög IQ.

Ja så är det ju. Jag har högt på allt utom korttidsminne (men minns allt om jag är intresserad av det). Så det har jag fått och får jobba med varje dag trots iq på över 132.

Kan för allt smör i småland inte minnas hur folk ser ut och vad de heter.

Alla har vi något som utmanar oss.

 

[Midsommarblomster]

Jag insåg tidigt att det aldrig skulle bli något av mig-bara att titta på mina betyg. G i det mesta, fyra VG och två MVG. Och IG i matte B och idrott B (bara för att jag inte orienterade en gång (vågade inte orientera ensam, orientera kan jag, och låg hela tiden på gränsen när jag sprang, hoppade osv-"du försöker alltid, men dina resultat räcker inte riktigt till=IG, nästan komiskt ju). alla mina klasskamrater viftade med sina betyg och sina planer och jag bara "jahapp, jag har drömmar, men det blir inget av dem." Och så var det ju. Det har alltid varit en otrolig sorg för mig, skulle vilja ha en utbildning och ett jobb jag vill ha, men betygen räckte inte och jag visste att jag skulle aldrig nå dit, hårt arbete räckte inte, jag lärde mig läsa när jag var 10 år först, läste matte b 7 gånger med IG varje gång. Hårt arbete var inte lösningen.

Med åren har jag träffat på och lärt känna personer som ser sidor av mig som jag själv inte sett. Folk (oberoende av varandra och som inte känner varandra, men mig) beskriver att jag reflekterar mycket, självreflekterar och tänker, kan beskriva saker, känslor och liknande, och ser även andras känslor och komplexa sidor i tvister. Jag nöjer mig med det.

Gjorde något mensatest för många år sedan som visade 115, tror det visade fel.... har gjort sådana där rekryteringstest och inte fattat ett skit. Abstrakta grejer är inte något för mig. Jag tror man kan vara logisk på många sätt.

En lite stor och filosofisk tanke mitt i allt, men jag tror att en stor del av att leva ett lyckligt liv är att lära sig navigera i de förutsättningar man har och hitta rätt utifrån det. Det kan vara en sorg att behöva släppa det man inte kommer att kunna få av olika skäl, och vad det är ser nog olika ut för olika människor. Men när allting kommer omkring så är det ju det som vi alla strävar emot, lycka, och här har sannolikt intelligens en väldigt liten roll att spela. Jag är rätt driven som person och får tillfredsställelse av mitt arbete. Men den största lyckan finns inom familjen, en promenad i skogen, ett glas vin en tyst sommarnatt. Ibland när jag faller i fällan att jämföra mig med andra eller vara frustrerad över det jag vill ha, men inte har, så brukar jag tänka på det.