Casteloro
Trådstartare
Vad gör jag?
Jag har ett halvblod som är 8 år gammal, han är full av potential för att kunna utvecklas. Långt ifrån någon elithäst, men skulle väl kunna bli en stabil allroundhäst för den som inte har så stora ambitioner. Det vill säga någon som mig. I dagsläget är han ouppfostrad och har dålig kondition, båda punkterna är dock något bättre än när jag köpte honom i december -08. När jag köpte honom så tänkte jag mig att med hårt arbete så skulle vi kunna bli ett riktigt bra ekipage.
En månad senare var jag inte lika säker och jag ville bara sälja honom då det kändes som om att han var alldeles för mycket häst för mig. Det gick dock framåt och vi har kommit riktigt bra överrens, har inte pressat honom alls för jag har bara velat ha roligt tillsammans med honom. Vilket vi har haft! Vi har lite enkla dressyrövningar men inte mer. Men så nu har vi kommit in i en sämre period igen, jag har väldigt mycket att tänka på och blir en fruktansvärt dålig hästägare. Åtminstone känner jag mig som sådan.. Lättirriterad, arg, ledsen.
Min häst är verkligen en humörhäst och är riktigt riktigt påverkad av mig när jag kommer och är på dåligt humör. Ofta brukar jag bara klappa honom då och ge honom mat, mer finns det inte tålamod till. Tycker inte att det är rättvist mot honom att göra så, samtidigt som jag finner det fruktansvärt jobbigt att ta in honom när jag vet att hela jag är spänd och upprörd, för han blir också spänd och upprörd. Står vi då inne på gången så kan jag inte säga ifrån på riktigt eller ta det med en nypa salt, min tillsägelse blir "skrikig" och irriterande. Min häst blir ännu värre än vad han redan var..
Ibland funderar jag i banorna om att jag nog skall nöja mig med att rida lektionshästarna ett par gånger i veckan. Jag känner mig ganska instabil psykiskt och med en häst som den jag har känns det bara sorgligt att vara hästägare ibland. Jag verkligen älskar hästen, en otroligt härlig individ som måste uppfostras på rätt sätt. Jag känner att jag inte har den möjligheten att uppfostra på ett rättvist sätt.
Vad gör jag?
Har en granne som är duktig på uppfostran och tillridning, jag kommer att få mycket hjälp av henne. Fantastisk människa i mitt tycke, hård men rättvis. Och då vill jag påtala att med hård menar jag inte fysiskt hård. Jag har fått hjälp av henne nu i veckan som varit med goda resultat, och hon säger: "Rom byggdes inte på en dag!" "Du kommer inte att vilja sälja hästen då jag är klar med er!"
Nej, egentligen vill jag inte det. Men för hästens bästa kanske det vore det ultimata?
Jag har ett halvblod som är 8 år gammal, han är full av potential för att kunna utvecklas. Långt ifrån någon elithäst, men skulle väl kunna bli en stabil allroundhäst för den som inte har så stora ambitioner. Det vill säga någon som mig. I dagsläget är han ouppfostrad och har dålig kondition, båda punkterna är dock något bättre än när jag köpte honom i december -08. När jag köpte honom så tänkte jag mig att med hårt arbete så skulle vi kunna bli ett riktigt bra ekipage.
En månad senare var jag inte lika säker och jag ville bara sälja honom då det kändes som om att han var alldeles för mycket häst för mig. Det gick dock framåt och vi har kommit riktigt bra överrens, har inte pressat honom alls för jag har bara velat ha roligt tillsammans med honom. Vilket vi har haft! Vi har lite enkla dressyrövningar men inte mer. Men så nu har vi kommit in i en sämre period igen, jag har väldigt mycket att tänka på och blir en fruktansvärt dålig hästägare. Åtminstone känner jag mig som sådan.. Lättirriterad, arg, ledsen.
Min häst är verkligen en humörhäst och är riktigt riktigt påverkad av mig när jag kommer och är på dåligt humör. Ofta brukar jag bara klappa honom då och ge honom mat, mer finns det inte tålamod till. Tycker inte att det är rättvist mot honom att göra så, samtidigt som jag finner det fruktansvärt jobbigt att ta in honom när jag vet att hela jag är spänd och upprörd, för han blir också spänd och upprörd. Står vi då inne på gången så kan jag inte säga ifrån på riktigt eller ta det med en nypa salt, min tillsägelse blir "skrikig" och irriterande. Min häst blir ännu värre än vad han redan var..
Ibland funderar jag i banorna om att jag nog skall nöja mig med att rida lektionshästarna ett par gånger i veckan. Jag känner mig ganska instabil psykiskt och med en häst som den jag har känns det bara sorgligt att vara hästägare ibland. Jag verkligen älskar hästen, en otroligt härlig individ som måste uppfostras på rätt sätt. Jag känner att jag inte har den möjligheten att uppfostra på ett rättvist sätt.
Vad gör jag?
Har en granne som är duktig på uppfostran och tillridning, jag kommer att få mycket hjälp av henne. Fantastisk människa i mitt tycke, hård men rättvis. Och då vill jag påtala att med hård menar jag inte fysiskt hård. Jag har fått hjälp av henne nu i veckan som varit med goda resultat, och hon säger: "Rom byggdes inte på en dag!" "Du kommer inte att vilja sälja hästen då jag är klar med er!"
Nej, egentligen vill jag inte det. Men för hästens bästa kanske det vore det ultimata?
