- Svar: 10
- Visningar: 1 125
Nu har Ariel (mitt sto som fick föl i april) gått ur den höglakterande fasen. Visst krävs det fortfarande mer foder än när hon är ridhäst, men det är ändå en skillnad jämfört med tidigare. Hon har iofs klarat sig bra på bete och 3 hg sojamjöl, men idag när jag var ute och gav henne futtiga 1 hg sojamjöl (som är det hon bör klara sig på fram till installningen) fick jag lätt ångest och började klura på om jag kanske ändå skulle ge henne ett halvt kg lusernhack varje dag, så hon får i sig lite mer protein och växttråd än gräset ger (vi har ganska avgnagt bete såhär i slutet på säsongen).
Kände igenom henne och hon är i gott hull, visst känner jag revbenen men hon har fettkuddar både framför och bakom revbenen. Jag skulle klassa henne som en 6:a, kanske tom 6,5 på tiogradig skala. Vilket gör tillskott av lusern till ett totalt slöseri, både med mina pengar, min tid och givetvis för att det lägger ett fettlager på Ariel som är totalt onödig för henne att släpa på.
Så när jag lämnat henne klurar jag vidare och kommer fram till att jag är en feeder. Jag älskar att ge mina hästar mat, att se dem äta och se nöjda ut. Även om jag på ett förnuftigt plan vet att övervikt riskera att leda till fång så vill min känslomässiga del bara älska ihjäl mina hästar med mat...
Finns det nån bot mot denna känsla? Jag agerar ju inte på den, men jag märker att den påverkar mig lite för mycket. Vem vet, vips en dag kanske den tar överhanden och så blir det övergödning av hästar...
Kände igenom henne och hon är i gott hull, visst känner jag revbenen men hon har fettkuddar både framför och bakom revbenen. Jag skulle klassa henne som en 6:a, kanske tom 6,5 på tiogradig skala. Vilket gör tillskott av lusern till ett totalt slöseri, både med mina pengar, min tid och givetvis för att det lägger ett fettlager på Ariel som är totalt onödig för henne att släpa på.
Så när jag lämnat henne klurar jag vidare och kommer fram till att jag är en feeder. Jag älskar att ge mina hästar mat, att se dem äta och se nöjda ut. Även om jag på ett förnuftigt plan vet att övervikt riskera att leda till fång så vill min känslomässiga del bara älska ihjäl mina hästar med mat...
Finns det nån bot mot denna känsla? Jag agerar ju inte på den, men jag märker att den påverkar mig lite för mycket. Vem vet, vips en dag kanske den tar överhanden och så blir det övergödning av hästar...