Internationellt avelsläge. Hur mycket skiljer sig raserna mellan olika länder?

[Krumben]

I avelsdiskussioner kommer det ofta upp att man inom vissa raser behöver vara särskilt noga med linjer. Ibland behöver man vara särskilt noga med att undersöka mentaliteten, ibland extra observant för vissa sjukdomar och allergier etcetera. Kort sagt sådant som ofta uppmärksammas i rasklubbens RAS.

Jag är dock nyfiken på vilka kunskaper det finns på forumet om avelsläget för olika raser i olika länder. Finns det raser där det länge varit problem med aveln i Sverige, men där man har en riktigt sund och eftersträvansvärd avelsbas i andra länder, eller vice versa? Hur vanligt är det att man reser långt inom Europa för att få till en bra parning, och hur mycket kontakt håller uppfödare med varandra?

Är lite seg i skallen just nu och jag tycker inte att det är helt enkelt att formulera mig, men jag hoppas att min fråga är någorlunda begriplig.

 

[Krumben]

Dubbelpostade. Sorry.

 

[Red_Chili]

För min ras (saluki) så är det absolut olika läge i olika delar av världen.

I Sverige, Finland, Norge och till viss del Danmark så är "alla släkt med alla". Det är ofta finska hundar i svenska stamtavlor och tvärt om, mycket i Norge kommer från början från Sverige eller möjligen Finland och likadant har Danmark importerat mycket från Sverige. Här har rasen varit ganska populär, men med ett fåtal mycket populära uppfödare, därav att "alla är släkt med alla". Det finns ett fåtal hundar som förekommer i så gott som alla svenska stamtavlor. Dessutom, när salukin först kom till västvärlden från ursprungsområdena i Mellanöstern så startade allt i England. De engelska hundarna har därför varit väldigt populära här.

På grund av det så behöver man ofta importera eller åtminstone använda hund i annat land om man ska ha något helt obesläktat. Och tja, det är inte direkt bra för någon ras att konstant öka inavelsgraden så...

Nu går det fortfarande att importera salukis från ursprungsländerna och få dem inmönstrade här, ett fantastiskt sätt att bredda den genetiska inavelsgraden. När man tittat på renrasiga hundar (alla raser) och istället för att räkna inavelsökning på några få generationer, kollat på den genetiska inavelsgraden så långt man kunnat, då hamnar många raser runt 20-25%, eftersom det i grund och botten varit ett fåtal hundar som skapat en ras. Korsar man inte in fler hundar, då blir det samma grund även om det gått många generationer från de första hundarna.

Där vill jag verkligen inte hamna med salukin, men eftersom många salukis häromkring är med enbart engelska salukis i grunden så skulle jag inte bli förvånad om det ser ganska tråkigt ut när man tittar på den genetiska inavelsgraden. Tittar man på min nu äldsta tik, då ligger inavelsgraden på över 10% när man kollar på 10 generationer, och det är inte ovanligt. Tittar man istället på min yngsta tik, då är det svårt att avgöra på just 10 generationer då hon bara har 4 kompletta led i stamtavlan, därefter börjar det dyka upp fler och fler inmönstrade hundar. Tittar man på det man kan se, så ligger hon på 0%. Hon är dock DNA-testad, och det visar att hon ligger på 3% inavelsgrad. Fortfarande extremt mycket lägre än många andra. Vilket var en bidragande orsak till att jag ville ha henne.

Rent generellt, genom hela världen, så är salukin en frisk ras. Det finns såklart sjukdomar i rasen och man bör absolut prata med uppfödare kring hur de ser på saken, men det finns ingen anledning att tex importera för att få bättre mentalitet eller bättre hälsa. Det kan man få i vilket land som helst med rätt efterforskningar.

Däremot varierar de i exteriör typ, och i mentalitet. Det finns små salukis som är nätta i kroppen, små som är väldigt grova, stora som är nätta, stora som är grova och alla varianter som finns på det. Det finns olika halsansättningar, olika former på bröstkorg, alla tänkbara färger och olika hårlag. Vissa har lång päls på svans och öron, andra bara på svansen, vissa bara på öronen, andra är helt släthåriga... Det kan födas alla möjliga varianter i en och samma kull.

Annars exteriört så ska de vara måttliga i vinklar, ha djup bröstkorg, bred rygg och absolut inte sluttande rygg. De ska vara kraftfulla, men uthålliga. Det är inte "kraftfull sprinter" som en greyhound tex. Men ja, rasstandarden säger "ungefär 58-72cm i mankhöjd, hanar oftast större än tikarna" så det kan verkligen variera.

Det jag och flera andra med COO-salukis (country of origin) är överens om, samt de jag pratat med som bor tex i de delar av USA där man fortfarande kan jaga med saluki, är att våra salukis är "extra allt" mentalt. Snabbare reaktioner och mer explosiva, mer påhittiga, mer egna idéer, mer uppmärksamma på allt. I fel hem kan det nog bli tokigt, men för egen del så känns det som att det bara är mer av allt jag älskar med salukin, och just att de är så kvicktänkta och uppmärksamma gör dem också ofta lättare att träna med, så länge man själv hänger med och inte bara går och såsar Därmed inte sagt att en icke COO-saluki är någon segpropp, absolut inte, och jagar gör de definitivt om de får chansen.

Tyvärr finns det dock de som vill ha salukin till en tjusig utställningshund eller något i den stilen. Dessa personer finns utspridda över hela världen, men är väldigt vanliga i Sverige vilket nog delvis kan ha och göra med hur vissa som varit med länge avskyr COO-salukis. "De ser ut som blandraser!" sägs det. Tittar man i tex Finland och Tyskland är det betydligt vanligare med COO-salukis än vad det är här i Sverige, men en vän i Finland, hon fick t.o.m. mordhot(!) när hon importerade sina första COO-salukis, för att hon "förstörde rasen" eller vad det nu var Salukin ska variera i typ, men den typ som oftast vinner på utställningar i vår del av världen är ofta av en typ som man inte alls ser i ursprungsländerna. De är längre, tyngre, har sluttande rygg och "showig" trav istället för energibesparande. Vissa har också smala skallar och rakare/öppnare vinklar fram än bak vilket får dem att se övervinklade ut i bakstället. Det är dock väldigt olika mellan olika domare, även om den "showiga" såklart är populär, framförallt om domaren inte har speciellt mycket kunskap om hur salukin ska fungera i jakt.

Och, allt det här som jag nämner om exteriör osv beskrivs i det domarkompendium som rasklubben tagit fram till utställningsdomarna på uppdrag från SKK. Tyvärr illustrerar inte bilderna alltid det som beskrivs i texten.

 

[LaMagia]

Rent exteriört så är de toppvinnande chowarna runt om i världen av ungefär samma typ. En toppvinnande chow chow i USA skulle vinna även här och vice versa. Den typ som vinner i utställningsringarna är en sund och rastypisk chow chow. De tunga och övertypade hundarna föredras av de som inte är roade av utställning, eftersom den typen inte vinner i ringarna. Tack och lov ser vi inte den typen i någon större utsträckning i Sverige, men den finns i t ex södra Europa och framför allt hos den klick uppfödare i t ex England som specialiserat sig på avel av icke standardenliga färger (choklad, lila, merle i alla möjliga former). Här kan man alltså säga att de som avlar för att vinna i utställningsringarna har en sundare typ av hund, än de som bara avlar på så tungt, grovt och övertypat de kan.

Det skiljer sig lite mellan olika länder hur man ser på detta med hälsotester. De stora problemen inom rasen är HD, ED och entropion (även korsbandsskador är vanligt men går inte att testa för). I en del länder, t ex Finland så är de jätteduktiga på att hälsotesta, medan man i t ex Danmark inte gör några hälsotester alls. I Sverige röntgas i stort sett bara höfter, eftersom det är det enda som SKK kräver. Nu har dessutom SKKs avelskommitté beslutat att sätta sista spiken i kistan för armbågsröntgen av chow chow genom att från och med nästa år förbjuda avel på hundar med sämre än ED 1 och även ED 1 ska bara i undantagsfall användas i avel (detta gäller alltså alla raser). Chow chow har stora problem emd armbågar och 60-70% av alla chow chow har anmärkning på sina armbågar. Kliniska problem är också vanliga, men eftersom SKK inte sätter hälsoprogram på en ras utan att rasklubben ansöker om det, så blir dessa skärpningar på vad man får lov att avla på helt verkningslösa och gör bara att folk helt slutar att röntga. Jag är i dagsläget den enda uppfödare som inte kan tänka mig att avla på oröntgat så jag får söka avelshanar utomlands. För mig personligen påverkar inte SKK/AKs nya regler, så jag ändå helst avlar på ED-fritt men accepterar ED 1 på ena parten i en avelskombination. Jag kan dock se att ED 2 kan vara nödvändigt att använda i en del fall (även om jag själv inte vill göra det), om det är med en ED-fri hund och att ambitionen är att avla för att förbättra statistiken. Dit kommer man inte med förbud som man enkelt tar sig förbi genom att helt enkelt inte röntga.

 

[Linda_A]

För boxer pratar man om tre ungefärliga typer (fast i stort sett samma rasstandard, med något ords skillnad här och där): amerikansk, brittisk och europeisk/kontinental. I Sverige har vi framförallt brittiska och kontinentala linjer.

Jag har dålig koll på de amerikanska linjerna men de brittiska uppfödarna har linjeavlat väldigt mycket. Det gör man även i vissa europeiska länder.

I USA gentestar man mycket, men finns inga tester som är godkända här. Bland annat är man väldigt fokuserade på hjärtproblem där och testar både genetiskt och på andra sätt. Även DM och sköldkörtelproblem testas för. Man rekommenderar höftröntgen och armbågsröntgen men inte röntgen av knän och rygg.

Tittar man på den brittiska boxerklubben så uppmärksammar de bara hjärtsjukdom och njursjukdom, de ger inga direktiv om höfter, knän och rygg.

I Europa är det väldigt blandat. En del har börjat med de amerikanska gentesterna för vissa hjärtproblem och DM och oftast så finns det resultat på höfter och rygg. Om de går att lita på är en annan sak. Vill man ha riktigt bra statistik är det Tyskland som gäller och tyska hanar är nog de utländska hanar som används mest i Sverige.

Arbetsmässigt är det europeiska linjer som gäller, de brittiska och amerikanska linjerna är rena familje- och utställningshundar. I Europa vill man i flertalet länder se åtminstone en IGP I, men å andra sidan finns den bara på papper i vissa länder.