- Svar: 26
- Visningar: 4 658
Jag började ett nytt jobb i en ny stad, min älskade hund dog, jag skilde mig, sålde mitt hem, hade lite problem med boendet, köpte mig tillslut ett hus i ett område jag inte kände alls utan bara hade sett ut på kartan och besökt ett par gånger.
Jag lämnade alltså staden där jag hade bott i 44 år och där alla mina vänner fanns, för att flytta till en stad/kommun flera timmar bort som jag inte hade någon anknytning till överhuvudtaget. Jag hade faktiskt aldrig besökt stadens centrum när jag flyttade dit. Visste inte ens hur det såg ut där. Jag skilde mig från min man efter 18 års förhållande. Min hund som jag haft sedan valp dog strax innan han skulle fylla 13. Huset vid havet som jag alltid kallat för “paradiset” och som vi bott i i 11 år såldes. Allting inom loppet av 2020.
Och mitt i alltihop kommer en jävla pandemi också.
Jag sitter här med ett nytt jobb, ny stad, nytt område, nytt hus, utan man och hund (och barn har jag inga), och så kommer det en pandemi och alla ska jobba hemifrån och man ska inte träffa familj eller vänner.
Jag vet inte om jag riktigt har fattat vad som hände, men nu börjar jag inse att det plötsligt blev påtagligt ensamt. Väldigt närgånget gigantiskt underhuden ensamt.
Jag sitter helt ensam i mitt nya hus på landet i ett nytt område med ett ganska nytt jobb, jobbar hemifrån och försöker undvika att åka och handla. Det är jag och mitt hus. Jag försöker att gå ut på lunchpromenad varje dag, och då säger jag hej till hjortarna och korparna som bor i området. Det är den IRL-sociala kontakt jag får om dagarna. Hej hjortarna och hej korparna.
Visserligen är jag helt utmattad efter allt som har hänt och sitter mest bara och stirrar in i väggen och tycker att det är ganska skönt, orkar inget mer. Och visserligen är jag ganska imponerad av min förmåga att finna mig tillrätta på ett nytt ställe och socialisera digitalt så gott det nu går. Men jag inser att om det här isoleringsläget inte bryts snart så tror jag att jag riskerar att bli ganska tilltufsad.
Det är svårt nog att skiljas. Svårt nog att försöka ställa om sig från att i nästan två decennier ha levt ihop med någon till att inte vara en del av en tvåsamhet längre. Det är ett trauma i sig. Och det är svårt nog att börja ett helt nytt jobb i en helt ny okänd stad där man inte känner en kotte. Men att dessutom ovanpå det bli utslängd i total isolering, det är att skruva åt svårighetsgraden några snäpp för mycket kan jag tycka.
Samtidigt vågar jag knappt klaga. Jag vågar inte låtsas om att jag tycker att det är jobbigt. Herregud - det ligger folk på sjukhus med slangar inkörda både här och där och kämpar för sina liv, och folk förlorar sina nära och kära på de mest traumatiska sätt. Plus att jag känner skuld för att det var jag som tog initiativet till skilsmässan. Det känns lite som att det här är straffet jag får “ta” för det.
Och jag har ett jobb. Och ett eget hus. Och än så länge känner jag mig rätt OK. Än så länge tillåter jag mig att vila, vila, vila, och försöker njuta av det.
Men jag kan inte låta bli att vara lite orolig. Hur länge klarar en människa att befinna sig i en sån ofrivillig ensamhet utan att ta stryk psykiskt?
Hur länge kommer jag att orka vara käck och hurtig och intala mig att “lite ensamhet har inte dödat någon”?... När kommer min reptilhjärna börja få för sig att jag har blivit utesluten ur flocken och är lämnad att dö? Jag har börjat känna mig orolig till mods, på ett sätt jag inte varit förut. Hjärnan börjar hitta på saker att oroa mig för och problematisera på ett sätt jag inte är van vid. Jag försöker tänka bort det, men det dyker upp om och om igen hela tiden.
Jag funderar en hel del på att kontakta nån för professionella samtal, men samtidigt vet jag inte om jag kvalificerar för att behöva hjälp. Jag kontaktade en lite tidigare i år, men hon sa bara typ att jag var en stark kvinna och bara behövde unna mig att vila lite så skulle det nog bli bra. Och kanske är det så. Men känslorna av att jag tycker att det här är jävligt jobbigt har inte gett med sig än i alla fall...
Jag lämnade alltså staden där jag hade bott i 44 år och där alla mina vänner fanns, för att flytta till en stad/kommun flera timmar bort som jag inte hade någon anknytning till överhuvudtaget. Jag hade faktiskt aldrig besökt stadens centrum när jag flyttade dit. Visste inte ens hur det såg ut där. Jag skilde mig från min man efter 18 års förhållande. Min hund som jag haft sedan valp dog strax innan han skulle fylla 13. Huset vid havet som jag alltid kallat för “paradiset” och som vi bott i i 11 år såldes. Allting inom loppet av 2020.
Och mitt i alltihop kommer en jävla pandemi också.
Jag sitter här med ett nytt jobb, ny stad, nytt område, nytt hus, utan man och hund (och barn har jag inga), och så kommer det en pandemi och alla ska jobba hemifrån och man ska inte träffa familj eller vänner.
Jag vet inte om jag riktigt har fattat vad som hände, men nu börjar jag inse att det plötsligt blev påtagligt ensamt. Väldigt närgånget gigantiskt underhuden ensamt.
Jag sitter helt ensam i mitt nya hus på landet i ett nytt område med ett ganska nytt jobb, jobbar hemifrån och försöker undvika att åka och handla. Det är jag och mitt hus. Jag försöker att gå ut på lunchpromenad varje dag, och då säger jag hej till hjortarna och korparna som bor i området. Det är den IRL-sociala kontakt jag får om dagarna. Hej hjortarna och hej korparna.
Visserligen är jag helt utmattad efter allt som har hänt och sitter mest bara och stirrar in i väggen och tycker att det är ganska skönt, orkar inget mer. Och visserligen är jag ganska imponerad av min förmåga att finna mig tillrätta på ett nytt ställe och socialisera digitalt så gott det nu går. Men jag inser att om det här isoleringsläget inte bryts snart så tror jag att jag riskerar att bli ganska tilltufsad.
Det är svårt nog att skiljas. Svårt nog att försöka ställa om sig från att i nästan två decennier ha levt ihop med någon till att inte vara en del av en tvåsamhet längre. Det är ett trauma i sig. Och det är svårt nog att börja ett helt nytt jobb i en helt ny okänd stad där man inte känner en kotte. Men att dessutom ovanpå det bli utslängd i total isolering, det är att skruva åt svårighetsgraden några snäpp för mycket kan jag tycka.
Samtidigt vågar jag knappt klaga. Jag vågar inte låtsas om att jag tycker att det är jobbigt. Herregud - det ligger folk på sjukhus med slangar inkörda både här och där och kämpar för sina liv, och folk förlorar sina nära och kära på de mest traumatiska sätt. Plus att jag känner skuld för att det var jag som tog initiativet till skilsmässan. Det känns lite som att det här är straffet jag får “ta” för det.
Och jag har ett jobb. Och ett eget hus. Och än så länge känner jag mig rätt OK. Än så länge tillåter jag mig att vila, vila, vila, och försöker njuta av det.
Men jag kan inte låta bli att vara lite orolig. Hur länge klarar en människa att befinna sig i en sån ofrivillig ensamhet utan att ta stryk psykiskt?
Hur länge kommer jag att orka vara käck och hurtig och intala mig att “lite ensamhet har inte dödat någon”?... När kommer min reptilhjärna börja få för sig att jag har blivit utesluten ur flocken och är lämnad att dö? Jag har börjat känna mig orolig till mods, på ett sätt jag inte varit förut. Hjärnan börjar hitta på saker att oroa mig för och problematisera på ett sätt jag inte är van vid. Jag försöker tänka bort det, men det dyker upp om och om igen hela tiden.
Jag funderar en hel del på att kontakta nån för professionella samtal, men samtidigt vet jag inte om jag kvalificerar för att behöva hjälp. Jag kontaktade en lite tidigare i år, men hon sa bara typ att jag var en stark kvinna och bara behövde unna mig att vila lite så skulle det nog bli bra. Och kanske är det så. Men känslorna av att jag tycker att det här är jävligt jobbigt har inte gett med sig än i alla fall...
!
