I den stora sorgens famn (om skam och sorg)

Det finns vissa människor som framkallar mina sämre sidor. Människor som får mig att bli någon jag inte vill vara. Jag skulle så oerhört gärna vilja lära mig att hantera såna situationer, så att jag inte bara helt plötsligt märker att jag agerar på ett sätt som jag inte vill! För jag misstänker att det i grund och botten handlar om mina egna känslor och tillkortakommanden.

I helgen så slog det över för mig, och jag skäms jättemycket. Det handlar om min mamma. Jag har verkligen under lång tid försökt jobba stenhårt för att lära mig hantera relationen till henne, men det är svårt, så svårt...
Hon är min mamma och jag tycker jättemycket om henne, och jag har ju efter alla år sett den person som hon är innerst inne, bakom allt trassel. Hon vill så väl och har så mycket kärlek i sitt hjärta, men hon klarar inte riktigt av att uttrycka det. Jag upplever det som att hon inte riktigt klarar av att förstå hur världen fungerar eller hur socialt samspel fungerar, samtidigt som hon är depressiv och lider väldigt mycket av extremt låg självkänsla. Så har det varit mer eller mindre så länge jag kan minnas, och jag har själv jobbat en hel del med att försöka trassla mig loss från den världsbild som jag fått från henne.

Jag försöker konstatera och acceptera att hon är som hon är, och jag vill verkligen frambringa allt tålamod, all medkänsla och all kärlek jag kan, men ibland tappar jag greppet och blixtrar till och blir otrevlig. Det är vissa känslor som är extra svåra för mig att hantera, som fungerar lite som ”röda skynken” för mig. En av de sakerna är gnäll och hjälplöshet/osjälvständighet, en annan är gränslöshet, dvs känslan av att hon ”väller över” mig. Hon vill väl men kan bara inte förstå gränser, det spelar ingen roll på hur många olika sätt jag har försökt förklara för henne att hon inte kan hålla på och trampa över mina gränser – hon är oförmögen att förstå vad det innebär i praktiken. Det handlar inte om att hon inte vill, hon har bara inte förmågan. Hon är väldigt intensiv, jag är den enda person hon har i sitt liv och hon hänger upp hela sitt liv på mig, och jag brukar skämtsamt kalla henne för min enda sanna stalker...

Det här att jag känner att jag hela tiden måste kämpa för att hålla henne på minst en armlängds avstånd från mig och att hon klamrar sig fast vid mig som en sjunkande vid en livboj, är något som jag har väldigt svårt att hantera, och det frestar på mitt tålamod.
Sen hur mycket av problemet som ligger i min egen känsla och hur mycket som ligger i hennes beteende är förstås svårt att säga – det finns ju inget rätt eller fel. Hon är en intensiv människa som vill att man är tillsammans, och jag är en självständig och frihetstörstande person som behöver få vara för mig själv och ha stort eget utrymme, och att mecka ihop dessa två personligheter är ju extremt svårt bara det!...

I helgen var hon på besök och efter en dag tillsammans skulle hon äta middag hos oss, och vi hade jobbat någon timme med att fixa till maten och jag hade ställt fram maten på bordet. Hon skulle tända ljusen i takkronan, men istället för att använda tändaren så tog hon ett stearinljus som hon lutade på sidan och tände de andra ljusen med. För mig är det så självklart att ett ljus som man lutar åt sidan droppar det stearin om, men hon fungerar inte så – jag upplever det som att hon inte har någon förmåga till praktiskt konsekvenstänkande. När jag såg att hon stod och hällde stearin över maten vi skulle äta så klarade inte mitt tillkämpade tålamod av att hålla tillbaks den ilska som bara blixtrade till. Jag kände att jag tänkte ”MEN NU FÅR DU VÄL FÖR I HELVETE SLUTA VARA SÅ JÄVLA DUM!!!” och började skrika och gorma, ryckte åt mig maten och sprang ut i köket och slängde de delar som hade stearindroppar på sig. Hon blev så rädd och ledsen och tyst, som ett barn som skäms, och till och med min man reagerade på att jag farit ut hårt och blivit för arg.

Efteråt så slog det mig att mitt beteende liknar en hustrumisshandlares... Jag skäms något fruktansvärt! Jag klarade inte av att hålla min ilska under kontroll utan den bara bar iväg med mig och jag blev oproportionerligt otrevlig - helt oprovocerat. Det var ju faktiskt inget illa menat från hennes sida!
Jag ser ilska som ett skarpladdat vapen som kan dödligt såra en relation om man använder den fel, och jag VET ju hur viktigt det är att aldrig låta ilskan ta greppet över en – särskilt inte mot någon som inte menar illa!! Det går ju inte att – om det som i det här fallet var oprovocerat – skylla på att någon annan betedde sig dumt och att det ”var någon annans fel” att de framkallade min ilska, för min ilska är ALLTID! mitt ansvar!!

Efter händelsen lugnade jag ner mig och insåg att jag betett mig dumt, och försökte att vara vänlig, tålmodig och kärleksfull resten av kvällen. Jag skämdes verkligen oerhört mycket sen och tänkte att jag ju MÅSTE göra nånting åt det här. Jag måste lära mig hantera min ilska, måste lära mig förstå vad det är som får mig att så tappa greppet, och se till att jag inte hamnar där fler gånger. Jag frågade min man på kvällen om han hade någon idé för vad jag kan göra för att inte förlora humöret på det där viset, och hans förslag var att bara ge min mamma uppgifter som hon klarar av och där hon inte kan förstöra nånting om hon gör fel. För min mamma vill oerhört gärna hjälpa till hela tiden, och ger jag henne inte konkreta uppgifter börjar hon gå och flytta runt på saker och göra om i vårt hem efter eget huvud (det går inte att be henne låta bli, hon förstår inte det). Och det är ganska ofta som det blir lite fel. Så det är viktigt att jag hittar på bra uppgifter åt henne som hon kan sysselsätta sig med och hjälpa till med. Men det är ju inte alltid jag hinner tänka igenom alla tänkbara utfall... Som t.ex. så tänkte jag inte alls på möjligheten att hon skulle använda ett stearinljus istället för ljuständaren när jag bad henne att tända ljuskronan ovanför matbordet... Men det är förstås verkligen oerhört viktigt att jag tänker igenom de uppgifter jag ger henne, för att minska risken för att det ska bli fel och jag blir arg.

Fast... jag vill ju egentligen komma till det läget att jag inte ska bli irriterad på henne överhuvudtaget!
Anledningen till att jag ens hamnar i de här situationerna ligger ju i att jag på något sätt inte klarar av situationen eller mina egna känslor kring situationen. Hon är ju som hon är. Om jag kunde känna 100% acceptans för det, känna 100% tillit till mig själv att jag alltid gör mitt bästa och 100% tillit till att jag aldrig kommer låta henne trampa över mina gränser, så skulle kanske irritationen kunna försvinna?

Jag tycker dock att det är väldigt komplicerat eftersom hon är så känslosam, och när jag sätter nödvändiga gränser kring mig själv så kan det innebära att hon blir förkrossad. Klart att jag inte vill göra henne ledsen, men det är ju omöjligt för mig att inte göra henne ledsen. Jag menar – enligt henne gör jag henne ledsen bara genom att ha ett eget liv och att inte bo tillsammans med henne...

Jag har verkligen försökt fundera över vad det är som gör mig så labil i det här förhållandet, och jag har även landat kring att det kan handla om sorg som jag inte riktigt klarar av att hantera. Hon är min mamma och självklart vill jag henne väl, därför gör det mig så enormt ont att hela tiden matas med hennes besvikelser och depressiva bitterhet som hon aldrig nånsin lyckas komma över. Varje gång hon ringer till mig (vilket det även är en ändlös konflikt kring hur ofta som är OK, då hon helst vill ringa till mig 2-3 gånger per dag men jag anser att det räcker med 1-2 gånger i veckan, och jag dessutom anser att man kan ha korta samtal men hon helst anser att man ska prata i minst en halvtimme varje gång) så väller alla hennes besvikelser, hennes förvridna världsbild av att alla hatar henne, all bitterhet och smärta över mig som en kladdig svart tjära som fullkomligt dränker mig. Hennes smärta över livet tar aldrig slut. Och varje gång blir jag så förtvivlat ledsen över att hon ska behöva ha det så, att hon ska behöva lida så mycket!

Jag har verkligen försökt att hitta på hjälp och lösningar. Jag försöker att ge henne livstips och relationsråd, problemlösningar, verktyg, olika filosofiska vinklar på livet, försöker förklara hur depression fungerar, försöker övertala henne att söka vård, har köpt kurser och annat material för mental träning till henne, har rekommenderat böcker, har skickat iväg henne på olika yogakurser. Jag har även provat att bara vara tyst och lyssna, men såhär ett antal decennier senare och hennes livssmärta kvarstår, så börjar jag känna mig maktlös...

Jag har alltid haft känslan att jag är den som har ”burit” min mamma på mina axlar genom livet, och hon rådfrågar mig om allt. Hon har sagt att jag är den enda person som kan göra henne lycklig, och länge levde jag i tron att det var mitt fel att hon var deprimerad. Jag har verkligen försökt att leva på ett sätt som tar hänsyn till hennes känslor och som inte gör henne ledsen, men hon drivs ju av den snedvridna världsbild som en deprimerad får, så sent omsider insåg jag att det inte spelade någon roll vad jag gjorde. Jag gick igenom en stor sorg när jag insåg att jag inte kunde hjälpa henne, att det inte var mitt fel att hon är deprimerad, och att jag på ett sätt ”släppte taget” om henne då när jag konstaterade att den enda som kan göra något åt hennes situation är hon själv (men det förmår hon inte). Det kändes som att jag svek henne, och det kändes fruktansvärt, verkligen fruktansvärt. Men det var nödvändigt för min egen mentala hälsa.

Men jag är ”den som alltid har varit stabil, klok, stark och förståndig”. Det är alltid jag som har alla svar. Det är jag som vet hur livet funkar, det är jag som förstår andra människor, det är mig man frågar om precis allt, det är jag, jag, jag. Allt hänger på mig. Hela tiden. Och jag har jättesvårt att hantera den känslan, för i själ och hjärta är jag en vildkatt som vill springa fri och självständig åt mitt eget håll, inte en oxe som kan bära runt på andra på mina axlar. Och när en vildkatt ska försöka spela oxe så blir det inte riktigt bra... – Jag har ju för fan till och med valt bort att skaffa barn för att jag inte anser mig tillräckligt stark eller ha tillräckligt mycket omhändertagande förmåga!!

För jag orkar verkligen inte alla gånger. Jag orkar bara inte axla den rollen min mamma vill att jag ska ha, hamnar mest bara i det läget att jag urskillningslöst vill slå ifrån mig ALLT. Och när jag inte orkar så rinner ilskan över. Hur ska jag göra för att orka? Hur kommer jag åt förmågan att ta det ansvar över min egen ilska som jag MÅSTE ta?...

Jag måste komma på hur jag ska hantera relationen, mina gränser, mina känslor och min sorg på ett bra sätt. Jag vill inte vara arg och bete mig illa, jag vill känna kärlek. För min egen sinnesfrids skull.

Och så måste jag bara få avsluta med att citera Beau Taplin:
”It’s the most difficult thing in the world, to see somebody you love lose their way, to watch sadness slowly darken a heart. You want to scream, to kill the hurt, to pull them back up to the light. But it’s hopeless. Depression is a void, and inside they cannot hear you.”