Acses
Trådstartare
Hur uppmuntrar och motiverar man en väldigt osjälvständig hund?
Pappa har ju fått en 10 månaders Grandis, världens raraste "lilla" tjej
. Då pappa jobbar om dagarna och jag är hemma och ruttnar så har lotten som dagmatte fallit på mig. Tanken är att hon skall följa med på jobb framöver men just nu jobbar han för långt bort och det skulle bli för långa dagar för henne till att börja med. Hon är en gudagåva, världens snällaste, socialaste och mysigaste vovvsing! Hon tror hon är stor som en Tax och försöker gärna ligga i knät och mysa. Lugn, foglig och förvånadsvärt lätt att ha att göra med. Jag har bara träffat en handfull Grandisar och har fått för mig att det är mycket livliga hundar - den här damen påminner dock mer om en lat gammal gubbe som inte vill röra sig mer än nödvändigt.
Hur som helst, vi är lite förbryllade över hur undergiven och osjälvständig hon är. Hon följer en vart man än går... och inte som en svans, mer som ett par skor eller strumpor. Hon vill gärna vara precis under fötterna hela tiden (ganska jobbigt på promenaderna), fick hon välja så skulle hon hellst bli buren. Hon verkar vara jätteobekväm med att vistas utomhus. Hemma hos pappa har hon möjlighet att gå in och ut precis som hon vill, men väljer att stanna inne så länge ingen följer med henne ut. När hon är hos oss finns inte den möjligheten tyvärr då vi bor i lägenhet. När det är dags för promenad så jamsar hon väldigt och vill inte följa med ut. Väl ute är det mest en "kamp" om vem som ska gå på vems fötter, möter vi andra hundar blir hon osäker och undergiven och lägger sig ned redan när de är 30 meter ifrån henne, där ligger hon och blottar halsen tills hunden passerat.
Råkar man höjja rösten i hennes närvaro så blir hon också osäker, samma sak då, hon kryper ihop och blir stor som en tennisboll, svansen mellan benen och blottad strupe. Det känns lite jobbigt att hon tar så illa vid sig, då hon till och med reagerar på rösterna från radio och tv.
Vi jamsar inte med henne, utan försöker istället uppmuntra henne, t.ex genom lek (boll och pinnkastning går dock bort, hon viker inte från vår sida ens för att hämta ett saftigt tuggben).
När vi är innomhus är hon hur lugn och ball som hellst. Då kan hon gå och lägga sig medans vi donar med annat, gärna ligger hon i samma rum som vi vistas men har inga problem med att ligga ensam om vi lämnar rummet - är vi ute så blir hon panikslagen om vi går åt ett annat håll än hon. Hon verkar även väldigt bekväm med människor, och har stor tillit för alla hon träffar innomhus.
Vi skulle behöva lite tips och råd, personligen är jag van vid hundar som har ett temperament som är helt tvärt om mot hennes. Pappa har bokat upp sig på kurser tillsammans med Solis i höst och det kommer ju inte funka om hon är så rädd för andra hundar och utomhusmiljöer som hon är.
Alla tips på motivering är varmt välkommna.
Pappa har ju fått en 10 månaders Grandis, världens raraste "lilla" tjej
. Då pappa jobbar om dagarna och jag är hemma och ruttnar så har lotten som dagmatte fallit på mig. Tanken är att hon skall följa med på jobb framöver men just nu jobbar han för långt bort och det skulle bli för långa dagar för henne till att börja med. Hon är en gudagåva, världens snällaste, socialaste och mysigaste vovvsing! Hon tror hon är stor som en Tax och försöker gärna ligga i knät och mysa. Lugn, foglig och förvånadsvärt lätt att ha att göra med. Jag har bara träffat en handfull Grandisar och har fått för mig att det är mycket livliga hundar - den här damen påminner dock mer om en lat gammal gubbe som inte vill röra sig mer än nödvändigt.Hur som helst, vi är lite förbryllade över hur undergiven och osjälvständig hon är. Hon följer en vart man än går... och inte som en svans, mer som ett par skor eller strumpor. Hon vill gärna vara precis under fötterna hela tiden (ganska jobbigt på promenaderna), fick hon välja så skulle hon hellst bli buren. Hon verkar vara jätteobekväm med att vistas utomhus. Hemma hos pappa har hon möjlighet att gå in och ut precis som hon vill, men väljer att stanna inne så länge ingen följer med henne ut. När hon är hos oss finns inte den möjligheten tyvärr då vi bor i lägenhet. När det är dags för promenad så jamsar hon väldigt och vill inte följa med ut. Väl ute är det mest en "kamp" om vem som ska gå på vems fötter, möter vi andra hundar blir hon osäker och undergiven och lägger sig ned redan när de är 30 meter ifrån henne, där ligger hon och blottar halsen tills hunden passerat.
Råkar man höjja rösten i hennes närvaro så blir hon också osäker, samma sak då, hon kryper ihop och blir stor som en tennisboll, svansen mellan benen och blottad strupe. Det känns lite jobbigt att hon tar så illa vid sig, då hon till och med reagerar på rösterna från radio och tv.
Vi jamsar inte med henne, utan försöker istället uppmuntra henne, t.ex genom lek (boll och pinnkastning går dock bort, hon viker inte från vår sida ens för att hämta ett saftigt tuggben).
När vi är innomhus är hon hur lugn och ball som hellst. Då kan hon gå och lägga sig medans vi donar med annat, gärna ligger hon i samma rum som vi vistas men har inga problem med att ligga ensam om vi lämnar rummet - är vi ute så blir hon panikslagen om vi går åt ett annat håll än hon. Hon verkar även väldigt bekväm med människor, och har stor tillit för alla hon träffar innomhus.
Vi skulle behöva lite tips och råd, personligen är jag van vid hundar som har ett temperament som är helt tvärt om mot hennes. Pappa har bokat upp sig på kurser tillsammans med Solis i höst och det kommer ju inte funka om hon är så rädd för andra hundar och utomhusmiljöer som hon är.
Alla tips på motivering är varmt välkommna.
