Hur visste ni vad ni ville bli? Valde ni reserv-linjer istället?

[Osthyvel]

Jag lägger en egen tråd istället för att skriva i tråden "vi som pluggar" då jag märkt att flera bukefalister har samma tankar som jag. Idag arbetar jag som undersköterska, en tillsvidaretjänst. Jag är givetvis glad över min tjänst men jag hade aldrig planer på att arbeta men det flöt bara på genom timvik och sedan inlasad.

Jag vet att jag inte vill tillbaka till mitt arbete efter föräldraledigheten, utan planen är att studera från hösten 2017. Med mitt nuvarande slutbetyg så kan jag söka utbildning 1, men den finns bara på distans i Stockholm, Malmö, Varberg eller Umeå. Själv bor jag i Skaraborg, vilket gör att det lutar åt Stockholm isåfall eftersom de har få, men längre träffar. Men vad gör man om man inte kommer in på utbildningen, söker annat? Jag har just nu 0,6 i HP , något som är svårt att konkurrera med så givetvis blir det högskoleprovet på nytt i höst för att kunna förbättra

Hur gjorde ni som inte kom in direkt, väntade ni tills ni kom in eller valde ni andra alternativ? Jag har andra reserv-idéer men behöver då komplettera mitt slutbetyg och utbildningarna är då något helt annat. Det är så mycket jag vill studera, så hur ska man kunna välja

Samtidigt så känner jag att jag fyller 32 i sommar och har flera år på mig att studera så rent kasst kan jag studera till pensionen men ja det går ju inte

 

[Araminta]

Nu kom jag in på mitt första hands val men jag sökte bara ett program, dock på olika orter. Hade jag inte kommit in alls så hade jag nog väntat, gjort HP igen och hoppats på bättre tur året efter.

 

[Wysiwyg]

Jag visste inte vad jag ville göra när jag gick ut gymnasiet. Jobbade och reste runt ett par tre år. Började därefter få något slags sug att plugga medicin men tänkte att det var för krångligt då jag hade för dåliga gymnasiebetyg och dessutom ingen behörighet. Påbörjade sjuksköterskeprogrammet men kände väldigt snabbt att jag inte skulle vara nöjd med det. Hoppade av, läste upp behörigheten och jobbade inom vården tills jag skrev ett högskoleprov nog bra och kunde komma in på läkarprogrammet

Är så himla nöjd att jag inte "gav mig" utan att jag kämpade på. Hade nog inte varit riktigt nöjd med något annat och det hade förmodligen skavt i mig hela livet om jag inte gjort det jag verkligen ville.

 

[Ramona]

Jag hade släppt tanken på att du är gammal och att du inte har tid att plugga. Är du 40 år när du är klar med utbildningen har du i absolut bästa fall 25 år kvar att jobba innan pensionen.

Vad gäller utbildningen hade jag valt en utbildning jag verkligen kände för, ingenting annat. Sen om det innebar att plugga upp betyg och gå en lite längre väg så hade jag gjort det. Livet är för kort för att inte göra det man verkligen vill göra.

 

[Petruska]

Jag har uteslutande valt att läsa det som verkat roligast. Sen fick det bli som det ville med jobb. Det har gått bra hittills.

 

[Osthyvel]

Jag hade släppt tanken på att du är gammal och att du inte har tid att plugga. Är du 40 år när du är klar med utbildningen har du i absolut bästa fall 25 år kvar att jobba innan pensionen.
.

Nu blir jag nyfiken på vem du skriver till , det bör vara mig du svarar eftersom du inte citerar någon men inget stämmer från min text. Har citerat texten ifråga som gör mig förvirrad

Jag känner mig inte gammal, även om jag kanske borde ? Tid har jag att plugga fram till pension som sagt, eller ja först efter föräldraledigheten då minstingen är 1 månad.

 

[fryckan]

Jag funderare på allt mellan himmel och jord under mitt sabbatsår mellan gymnasiet och universitetet men sen blev valet ganska självklart Kom in på betyg i första urvalet.
Jag hade inte valt en reserv-linje om det nu inte var så att det var något jag också väldigt gärna hade velat bli. Livet är för kort för att jobba med något som inte är roligt!

 

[MiniLi]

Jag skulle jobba med hästar, och någonstans på vägen började jag ändra mig sådär lite i taget. Det tog nog flera år innan jag bestämde mig för att jag ville bli psykolog. Dock hade jag inte haft psykolog (och betygen som krävs) i bakhuvudet under gymnasiet så jag kom inte in när jag sökte första gången. Valde att hoppa på ett andrahandsval (personalvetare). Läste en termin innan jag insåg att det inte var något för mig, flyttade hem igen och började läsa upp mina betyg. Det var först då när jag hoppade av personalvetarstudierna som jag var helt säker på vad jag ville, och sedan dess har jag inte tvekat alls. Nu har jag jobbat som psykolog i nästan 2 år och trivs jättebra

Jag tänker att man kan behöva prova sig fram lite. Det gör inget att hoppa på något som sen visar sig vara fel, och det gör heller inget att vänta ett tag medans man kämpar för att få till det som krävs i betygsväg.
Satsa på det som känns rätt för dig, men fundera också ut några alternativ som du kan ha ifall du inte kommer in. Sen är det bara att testa och se hur det verkar!

 

[Osthyvel]

Jag funderare på allt mellan himmel och jord under mitt sabbatsår mellan gymnasiet och universitetet men sen blev valet ganska självklart Kom in på betyg i första urvalet.
Jag hade inte valt en reserv-linje om det nu inte var så att det var något jag också väldigt gärna hade velat bli. Livet är för kort för att jobba med något som inte är roligt!

Jag vet ännu inte vad jag vill bli som stor men tycker inte att jag har mycket att förlora på att chansa. Jag kan inte stå kvar på min plats som undersköterska inom hemtjänst och äldreboende när jag vill därifrån. Stressen i vården ökar samtidigt som man tappar kontakt med människan man ska vårda, allt ska gå så himla fort att kvalitetstiden minskar. Så jag känner att jag måste chansa, våga något nytt

 

[Cilva]

Jag pluggar bara sådant som jag tycker är roligt. När jag läste lärarprogrammet kompromissade jag på så sätt att jag inte bara läste mina favoritämnen utan valde ett kärnämne också för att öka chanserna till jobb. Efter programmet har jag dock läst till ett annat favoritämne och någon strökurs. Nu läser jag språk.

Jag hade inte kompromissat utan pluggat det jag var intresserad av!

 

[cili]

Jag tror att det helt klart är värt att vänta för att försöka komma in på drömutbildningen (så länge det är rimligt då vill säga). Vad gör ett halvår eller år i längden, känner jag.

Själv hade jag funderingar på mitt program i ungefär fem år innan jag sökte (pluggade lite strökurser och jobbade på några olika ställen först, eftersom jag inte var helt säker på vad jag ville läsa till). När jag väl bestämt mig skrev jag högskoleprovet samt gjorde en prövning i ett ämne jag saknade för att vara behörig. Sökte sedan till den stad där jag helst ville gå, med några andra städer som andrahandsalternativ. Kom dock in på det första och har snart gjort två av tre år, och det känns fortfarande som rätt jobb för mig Jag hade inte nöjt mig med någon annan utbildning, eftersom jag vill jobba med något jag verkligen brinner för.

 

[lil-sis]

Om jag är på smällen nu ska jag komplettera det som fattas i mitt gymnasiebetyg (om rektorn här godtar mina gamla) och sedan göra HP tills jag har så det räcker till min tänkta utbildning.

Ev går jag en YH på distans också, ifall jag inte orkar plugga 5 år när det väl kommer till kritan

Dvs när jag väl söker tänkt utbildning kommer jag inte ha andra alternativ utan se till att ha HP så det räcker.

 

[CillaW]

Lite skoltrött efter gymnasiet (Natur), jobbade ett och ett halvt år som timanställt vårdbiträde på långvården. Sen kollade jag på utbildningar och sökte till det enda jag inte visste vad det var; laboratorieassistent. Pluggade fem terminer och började jobba på kemlab. Jobbade tre år där.

Hade en pojkvän som skulle bli Lääääkare. Han tyckte att jag skulle jobba åt honom sen.
Så jag kollade betyg och poäng och pratade med studievägledaren på KI, sökte själv och kom in. Pojkvännen var då ett ex och han kom inte in.

 

[Teilani]

Jag visste vad jag ville bli när jag gick ut gymnasiet, jag skulle bli ingenjör och bygga rymdraketer som skulle ta folk till Mars! Jag kom in på Rymdteknik i Luleå och var hur lycklig som helst! Sen pluggade jag en stackars termin innan jag gav upp. Det var verkligen ingenting som funkade, varken skola, privat eller mörkret.

Jag var väldigt vilsen och jobbade nåt år, men sitta i kassan ville jag inte göra hela livet.

Så jag satte mig med utbildningskatalogen och kryssade för allting jag kunde tänka mig att plugga/jobba med, sjökapten, bibliotikarie, textil-antikvarie flera andra och så apotekare. Jag gjorde ingen inbördes rangordning utan sökte i bokstavsordning! Kom in på det som blev mitt första handsval dvs apotekare.

Vad hade jag tänkt med det då? Att jag nog skulle gilla att sitta i ett labb och forska fram nya coola grejer. Men när jag var klar var att sitta på ett labb det sista jag ville göra. Det har tagit mig år att komma till en punkt där jag blir lite nostalgisk över cellkulturer och pipetter. Jag ville faktiskt hellre jobba med människor, och det kan man ju göra på apotek. Men även om vi göra mycket olika saker på ett apotek blir det myyycket, "Var det bra så? Vill du ha en påse?" Jobbade i fyra år, och har jobbat på timmar fram till typ nu.

Jag önskade mig mer utmaningar och mer spelutrymme i den mänskliga interaktionen, så jag satte mig igen med den där katalogen. Och hur det nu begav sig så fick jag för mig att kanske skulle kunna bli läkare, och att jag kanske tom skulle kunna trivas med det i längden. Jag kände mig nästan dåraktig som sökte, jag kunde inte tro att jag kom in och jag kan inte fatta att jag är klar.

Just nu jobbar jag på vårdcentral, men får erkänna att jag nog inte hittat hem där. Det finns dock många fler vägar att utforska och jag ska göra AT-tjänst också, börjar om 6 veckor!

Lång och omständig berättelse om en förmäten persons egotrippade sätt att använda det svenska skolsystemet. Jag kommer att fylla 40 strax efter jag blir leg läkare, och det hade jag aldrig gissat!

Så visst tycker jag att man ska satsa på det man helst vill göra, men man får inte vara rädd för att ändra sig om det inte känns rätt när man väl är där.

 

[Paddington]

jag vet fortfarande inte vad jag vill bli

Tycker jag halkat omkring på en massa olika bananskal och tillfälligheter i mitt yrkesliv. Jag trivs jättebra i mitt jobb som IT-chef men det jag ville bli när jag gick ut gymnasiet var polis men det slutade med att jag utbildade mig inom turism......

Läste sedan in en ekonomexamen och en halv-systemvetare på distans vid sidan av dåvarande jobb innan jag hamnade där jag är nu. Men skulle jag sadla om idag så skulle jag nog satsa på min stora hobby - fotograferandet.

 

[Araminta]

Så jag satte mig med utbildningskatalogen och kryssade för allting jag kunde tänka mig att plugga/jobba med, sjökapten, bibliotikarie, textil-antikvarie flera andra och så apotekare. Jag gjorde ingen inbördes rangordning utan sökte i bokstavsordning! Kom in på det som blev mitt första handsval dvs apotekare.

Så gjorde jag också. Och jag har nog kommit fram till att det nog är vettigare än vad det låter. Jag hade nog aldrig ens hört talas om min utbildning om jag inte just lusläst hela programutbudet. Det finns en herrans massa utbildningar och yrken där ute, vissa mer bekanta än andra men det säger inte att de obekanta är ointressanta eller oviktiga.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag ville bli arkeolog och utbildade mig till det direkt efter gymnasiet.
Nu jobbar jag i mode/pr-branschen

 

[Youmeoh]

Polis var drömyrket nr 1 så långt tillbaka jag kan minnas, det och arkeolog. Det sistnämnda förstod jag så småningom kunde vara lite knepigt att försörja sig på, därmed återstod polis. Andra drömyrken kom och gick men polis var det enda som envist klängde sig fast, så efter gymnasiet sökte jag ett par gånger. Gjorde uppehåll i sökandet, jobbade med lite olika grejer i några år och försökte komma på vad jag egentligen ville med livet. Sökte igen och föll på målsnöret. Pluggade lite juridik, funderade en vända till, spontansökte till socionomprogrammet och kom in. Hade noll koll på vad det egentligen var, men hade fått för mig att det kunde vara meriterande för polisyrket och att jag lika gärna kunde plugga det tills vidare då jag var ganska less på att timvika.

För att göra en lång historia kort - här sitter jag nu med en socionomexamen, planerar att ta en master, kanske fortsätta inom den akademiska världen och känner mig ganska tacksam att jag inte kom in på polishögskolan. Jag som inte ens hade en reservplan - polis var det enda jag ville bli. Det blev som det blev och jag råkade bara glida in på ett fett bananskal

 

[kladdkaka]

Jag skulle bli polis. Det var inget snack om saken. MEN jag sökte och sökte och kom aldrig in. Jag kände tillslut att jag inte orkade vänta längre och sökte till sjuksköterska. Kom in direkt och ångrar mig inte. Däremot har jag blivit mer intresserad av medicin. Jag är ta mig fasiken sugen på att bli läkare. Det hade jag ALDRIG trott.

 

[Myrten]

Jag visste absolut inget när jag slutade gymnasiet. Det var före Internet, så det var inte lika lätt att se möjligheterna. Speciellt inte från en håla i Småland.

Jag åkte till London ett halvår, jobbade på hotell och restaurang. Kom hem och började plugga, allmänt oplanerat. Efter 2,5 år vågade jag mig på arkeologi, som intresserat mig länge men som jag trott var för naturvetenskapligt. Det var våren 1990. Och jag jobbar fortfarande i den branschen. Jag har gjort det sedan jag blev klar med grundutbildningen våren 1992. Om det kommer att bli så resten av mitt yrkesliv vet jag inte, fast just nu känns det så. För tillfället är det mer kulturmiljöbyråkrati än arkeologi, men det händer ju saker hela tiden.

Det har inte alltid varit lätt men jag ångrar inte mitt val.