Hur sluta vara rädd efter olycka??

[mjossan]

Jag är 25 år gammal och har haft ett stort hästintresse hela livet.Började rida på ridskola i 6-årsåldern och red en gång i veckan tills jag var med om en olycka i yngre tonåren. Jag skadades så pass att det tog flera år innan jag kunde ens gå ordentlig och till slut sätta mig i sadeln igen. Men då hade jag hunnit bli så pass rädd att jag aldrig vågar mig upp igen. Längtan att börja rida igen har varit stor under alla år (men tyvärr har rädslan varit större), tills NU! För ungefär ett halvår sedan tog jag steget och började rida på ridskola igen. Det var det LÄSKIGASTE jag någonsin gjort, mycket tårar och panikångest i bilen påväg till stallet varje vecka i början… men jag börjar sakta men säkert få mer självförtroende, jag klarar nu av att rida i både skritt och trav utan att ha en klump i magen.

Är inte längre livrädd för att hoppa upp i sadeln, men fortfarande väldigt nervös och osäker – och jag tror att jag skulle behöva vara i stallet, pyssla om hästarna och gärna även rida, oftare än en gång i veckan, eftersom jag upplever lite att jag ”hinner bli rädd igen” mellan gångerna för att det är så många dagar emellan. Därför har jag gått i tankar att vara ”medryttare” eller liknande, men alla annonser jag ser söker ryttare som är säkra och erfarna. Jag är ju verkligen inte varken erfaren eller säker – utan vill bara ”utsättas” för ridningen och hästarna mer så jag kommer ifrån min osäkerhet och blir mer självsäker.

Jag har kollat vad det skulle finnas för möjlighet att rida på ridskolan på gånger i veckan men har tyvärr inte råd i nuläget.

Så nu undrar jag om jag är alldeles för naiv som tänker att jag skulle vilja hitta någon där jag kan hjälpa till med stallsysslor, kanske rida lite på en trygg häst som inte kräver en nåerfaren ryttare, för att utvecklas och lära mig mer? Finns det ens någon som skulle låta en 25-årig tjej som fortfarande är rädd och osäker rida på deras häst? Känns bara som att jag är ”i vägen” och borde ”skärpa mig och sluta vara så fånig”. Vill sågarna utvecklas, lära mig mer och bli säkrare och mindre rädd runt och på hästen – men vet inte hur när jag nästan som sagt hinner bli rädd igen emellan ridlektionerna när det ”bara” är en gång i veckan.

Mvh, en ledsen tjej som så gärna vill uppfylla drömmen om ridningen men får inte bukt på rädslan..

 

[Scata]

Jag tror absolut att det finns de som skulle uppskatta att ha en sådan medryttare. Jag skulle gärna ha haft det när jag hade hästar.
Nu vet inte jag var du bor eller hur hästigt ditt område är, men ett tips kan jag komma med och det är att inte bara titta var det finns lämpliga ridhästar (även om det är intressantast för dig just nu).
Titta var det finns stall med t.ex travhästar, brukshästar eller "bara hästar" i största allmänhet och försök få vara där och hjälpa till med allt som hör hästeriet till.
Du kommer att utvecklas massor bara att vara med hästar, leda, borsta mm - lär dig hur hästar fungerar. Då kommer även ridningen att bli lättare för dig.

Från min egna erfarenhet: Min make som var livrädd för hästar när vi träffades, lärde sig umgås med hästar och även att rida på hästar, via den oinridna utrangerade travhäst vi hade som sällskap till min ridhäst när vi köpte gård. Dom var lika rädda båda två i början och skapade ett band tillsammans som var gripande att se

 

[villhöver]

Jag är 25 år gammal och har haft ett stort hästintresse hela livet.Började rida på ridskola i 6-årsåldern och red en gång i veckan tills jag var med om en olycka i yngre tonåren. Jag skadades så pass att det tog flera år innan jag kunde ens gå ordentlig och till slut sätta mig i sadeln igen. Men då hade jag hunnit bli så pass rädd att jag aldrig vågar mig upp igen. Längtan att börja rida igen har varit stor under alla år (men tyvärr har rädslan varit större), tills NU! För ungefär ett halvår sedan tog jag steget och började rida på ridskola igen. Det var det LÄSKIGASTE jag någonsin gjort, mycket tårar och panikångest i bilen påväg till stallet varje vecka i början… men jag börjar sakta men säkert få mer självförtroende, jag klarar nu av att rida i både skritt och trav utan att ha en klump i magen.

Är inte längre livrädd för att hoppa upp i sadeln, men fortfarande väldigt nervös och osäker – och jag tror att jag skulle behöva vara i stallet, pyssla om hästarna och gärna även rida, oftare än en gång i veckan, eftersom jag upplever lite att jag ”hinner bli rädd igen” mellan gångerna för att det är så många dagar emellan. Därför har jag gått i tankar att vara ”medryttare” eller liknande, men alla annonser jag ser söker ryttare som är säkra och erfarna. Jag är ju verkligen inte varken erfaren eller säker – utan vill bara ”utsättas” för ridningen och hästarna mer så jag kommer ifrån min osäkerhet och blir mer självsäker.

Jag har kollat vad det skulle finnas för möjlighet att rida på ridskolan på gånger i veckan men har tyvärr inte råd i nuläget.

Så nu undrar jag om jag är alldeles för naiv som tänker att jag skulle vilja hitta någon där jag kan hjälpa till med stallsysslor, kanske rida lite på en trygg häst som inte kräver en nåerfaren ryttare, för att utvecklas och lära mig mer? Finns det ens någon som skulle låta en 25-årig tjej som fortfarande är rädd och osäker rida på deras häst? Känns bara som att jag är ”i vägen” och borde ”skärpa mig och sluta vara så fånig”. Vill sågarna utvecklas, lära mig mer och bli säkrare och mindre rädd runt och på hästen – men vet inte hur när jag nästan som sagt hinner bli rädd igen emellan ridlektionerna när det ”bara” är en gång i veckan.

Mvh, en ledsen tjej som så gärna vill uppfylla drömmen om ridningen men får inte bukt på rädslan..

Modigt av dig att komma tillbaka alls efter sådan rädsla! Är du rädd från marken med eller är det bara vid ridning?
Jag tycker att du ska lägga ut en egen annons - där du beskriver, typ ditt sista stycke ovan; Att du har en rädsla i botten pga allvarlig olycka men är på gång tillbaka. Att du ridit på ridskola igen men att det blir för långt mellan gångerna och att du vill vara i stall, umgås med häst och med tiden rida på en schysst och trygg häst.
Tänker att det absolut finns hästägare som hade blivit jätteglad för den hjälp du faktiskt kan erbjuda dem och att ni kan få ett bra utbyte.

 

[Islandshästryttare]

@mjossan känner igen mig helt i din historia. Jag har också varit livrädd efter en olycka. för mig tog det ett år av rehabilitering och jag fick lära mig gå igen.

Jag hittade en bra ridskola där jag också kan hyra häst ibland. Så har jag fått underbar stöttning från ridläraren också. För mig är det tryggt att kunna hyra hästen jag rider mest i ridskolan. Jag har försökt att skaffa medryttarhäst men inte riktigt pallat mentalt. Jag har varit mest rädd för uteritter och har haft svårt att hitta någon som bara vill ha sin häst tränad. Så för mig blev det en bra väg att hitta en ridskola där jag kunde hyra häst. Så det är ett tips från mig.

 

[ameo]

Jag är 25 år gammal och har haft ett stort hästintresse hela livet.Började rida på ridskola i 6-årsåldern och red en gång i veckan tills jag var med om en olycka i yngre tonåren. Jag skadades så pass att det tog flera år innan jag kunde ens gå ordentlig och till slut sätta mig i sadeln igen. Men då hade jag hunnit bli så pass rädd att jag aldrig vågar mig upp igen. Längtan att börja rida igen har varit stor under alla år (men tyvärr har rädslan varit större), tills NU! För ungefär ett halvår sedan tog jag steget och började rida på ridskola igen. Det var det LÄSKIGASTE jag någonsin gjort, mycket tårar och panikångest i bilen påväg till stallet varje vecka i början… men jag börjar sakta men säkert få mer självförtroende, jag klarar nu av att rida i både skritt och trav utan att ha en klump i magen.

Är inte längre livrädd för att hoppa upp i sadeln, men fortfarande väldigt nervös och osäker – och jag tror att jag skulle behöva vara i stallet, pyssla om hästarna och gärna även rida, oftare än en gång i veckan, eftersom jag upplever lite att jag ”hinner bli rädd igen” mellan gångerna för att det är så många dagar emellan. Därför har jag gått i tankar att vara ”medryttare” eller liknande, men alla annonser jag ser söker ryttare som är säkra och erfarna. Jag är ju verkligen inte varken erfaren eller säker – utan vill bara ”utsättas” för ridningen och hästarna mer så jag kommer ifrån min osäkerhet och blir mer självsäker.

Jag har kollat vad det skulle finnas för möjlighet att rida på ridskolan på gånger i veckan men har tyvärr inte råd i nuläget.

Så nu undrar jag om jag är alldeles för naiv som tänker att jag skulle vilja hitta någon där jag kan hjälpa till med stallsysslor, kanske rida lite på en trygg häst som inte kräver en nåerfaren ryttare, för att utvecklas och lära mig mer? Finns det ens någon som skulle låta en 25-årig tjej som fortfarande är rädd och osäker rida på deras häst? Känns bara som att jag är ”i vägen” och borde ”skärpa mig och sluta vara så fånig”. Vill sågarna utvecklas, lära mig mer och bli säkrare och mindre rädd runt och på hästen – men vet inte hur när jag nästan som sagt hinner bli rädd igen emellan ridlektionerna när det ”bara” är en gång i veckan.

Mvh, en ledsen tjej som så gärna vill uppfylla drömmen om ridningen men får inte bukt på rädslan..

Lägg ut en annons att du söker en snäll, trygg medryttarhäst för lugn ridning och se om du får några svar. Det är nog inte sällan så att det finns såna hästar här och där, men där ägarna inte tror att det finns något intresse för att rida på såna. Jag har själv haft ett par såna, som jag kunnat tänka mig att låta någon rida lite på, men just känt att det nog inte finns någon som är intresserad...

 

[Lager]

Jag är 25 år gammal och har haft ett stort hästintresse hela livet.Började rida på ridskola i 6-årsåldern och red en gång i veckan tills jag var med om en olycka i yngre tonåren. Jag skadades så pass att det tog flera år innan jag kunde ens gå ordentlig och till slut sätta mig i sadeln igen. Men då hade jag hunnit bli så pass rädd att jag aldrig vågar mig upp igen. Längtan att börja rida igen har varit stor under alla år (men tyvärr har rädslan varit större), tills NU! För ungefär ett halvår sedan tog jag steget och började rida på ridskola igen. Det var det LÄSKIGASTE jag någonsin gjort, mycket tårar och panikångest i bilen påväg till stallet varje vecka i början… men jag börjar sakta men säkert få mer självförtroende, jag klarar nu av att rida i både skritt och trav utan att ha en klump i magen.

Är inte längre livrädd för att hoppa upp i sadeln, men fortfarande väldigt nervös och osäker – och jag tror att jag skulle behöva vara i stallet, pyssla om hästarna och gärna även rida, oftare än en gång i veckan, eftersom jag upplever lite att jag ”hinner bli rädd igen” mellan gångerna för att det är så många dagar emellan. Därför har jag gått i tankar att vara ”medryttare” eller liknande, men alla annonser jag ser söker ryttare som är säkra och erfarna. Jag är ju verkligen inte varken erfaren eller säker – utan vill bara ”utsättas” för ridningen och hästarna mer så jag kommer ifrån min osäkerhet och blir mer självsäker.

Jag har kollat vad det skulle finnas för möjlighet att rida på ridskolan på gånger i veckan men har tyvärr inte råd i nuläget.

Så nu undrar jag om jag är alldeles för naiv som tänker att jag skulle vilja hitta någon där jag kan hjälpa till med stallsysslor, kanske rida lite på en trygg häst som inte kräver en nåerfaren ryttare, för att utvecklas och lära mig mer? Finns det ens någon som skulle låta en 25-årig tjej som fortfarande är rädd och osäker rida på deras häst? Känns bara som att jag är ”i vägen” och borde ”skärpa mig och sluta vara så fånig”. Vill sågarna utvecklas, lära mig mer och bli säkrare och mindre rädd runt och på hästen – men vet inte hur när jag nästan som sagt hinner bli rädd igen emellan ridlektionerna när det ”bara” är en gång i veckan.

Mvh, en ledsen tjej som så gärna vill uppfylla drömmen om ridningen men får inte bukt på rädslan..

Annonsera och fråga? Jag tänker lite som @ameo. Det kan vara nån som ex har en triangelmärkt sällskapshäst eller en äldre häst som inte tål träning - men som gärna vill ha en medis som fixar i stallet och tar ut hästen på lugn motion.

Ingen häst är ju uppstoppad - så blir du paniskt rädd (börjar skrika eller liknande) så ska du inte rida ensam oavsett. Men om det är mer att du behöver ta allt i din egen takt, och hålla dig i lugna tempon så tror jag inte att det borde vara så svårt att hitta någon? Hör med ridskolan också, om de har någon form av hyrsystem.

Det finns även tränare som riktar sig till rädda ryttare, det kan vara värt att titta på. För att få lite extrahjälp med det, bygga nya mentala bilder, etc.

 

[orientalkatten]

Rädslan är jobbig att få bukt med. Men annonsera som de övriga säger. Men du ska inte sitta upp på någon häst förrän du lärt känna den ordentligt. När man känner hästen så är man inte lika rädd. Så börja med prommenader, borsta och bonda ordentligt. Hjälp till med stallsysslor så att du bygger upp självförtroendet. Hästar känner igen en osäker person direkt och blir oftast svårare att hantera / rida. Så ingen ridning förrän du har byggt upp ditt självförtroende. Även vana ryttare kan bli osäkra om dom sitter på någon annans häst, man är ju så van hur ens egen häst reagerar.

 

[TinyWiny]

Sätt ut en annons själv. Jag har en medryttare med liknande förutsättningar som du som rider hos mig. Jag vill inte ha medryttare som rider mina hästar ensamma utan vill rida ihop med och för oss är det här upplägget helt perfekt.

Jag är inte fysiskt frisk och vi tar det helt utefter bådas förutsättningar. Vill hon rida i fem minuter så är det okej och vill hon rida längre så är det lika okej. Är det en alltför dålig dag så tar vi det helt enkelt en annan dag. Ibland har hon hoppat av en stund och lett hästen för att sedan hoppa upp igen. Helt utefter hur hon känner för stunden. Nu känner vi varandra väl sedan innan men det finns säkert fler som känner som jag, att det de vill ha är någon att rida tillsammans med. För att rida tillsammans tror jag är en bra förutsättning för dig, att rida tillsammans med någon som känner hästen och som du kan lita på. Bara det här att få gosa, borsta och vara i stallet kan göra mycket. Att man känner att det är en häst man kan bli kompis med och lita på.

 

[Cattis_E]

Jag är 25 år gammal och har haft ett stort hästintresse hela livet.Började rida på ridskola i 6-årsåldern och red en gång i veckan tills jag var med om en olycka i yngre tonåren. Jag skadades så pass att det tog flera år innan jag kunde ens gå ordentlig och till slut sätta mig i sadeln igen. Men då hade jag hunnit bli så pass rädd att jag aldrig vågar mig upp igen. Längtan att börja rida igen har varit stor under alla år (men tyvärr har rädslan varit större), tills NU! För ungefär ett halvår sedan tog jag steget och började rida på ridskola igen. Det var det LÄSKIGASTE jag någonsin gjort, mycket tårar och panikångest i bilen påväg till stallet varje vecka i början… men jag börjar sakta men säkert få mer självförtroende, jag klarar nu av att rida i både skritt och trav utan att ha en klump i magen.

Är inte längre livrädd för att hoppa upp i sadeln, men fortfarande väldigt nervös och osäker – och jag tror att jag skulle behöva vara i stallet, pyssla om hästarna och gärna även rida, oftare än en gång i veckan, eftersom jag upplever lite att jag ”hinner bli rädd igen” mellan gångerna för att det är så många dagar emellan. Därför har jag gått i tankar att vara ”medryttare” eller liknande, men alla annonser jag ser söker ryttare som är säkra och erfarna. Jag är ju verkligen inte varken erfaren eller säker – utan vill bara ”utsättas” för ridningen och hästarna mer så jag kommer ifrån min osäkerhet och blir mer självsäker.

Jag har kollat vad det skulle finnas för möjlighet att rida på ridskolan på gånger i veckan men har tyvärr inte råd i nuläget.

Så nu undrar jag om jag är alldeles för naiv som tänker att jag skulle vilja hitta någon där jag kan hjälpa till med stallsysslor, kanske rida lite på en trygg häst som inte kräver en nåerfaren ryttare, för att utvecklas och lära mig mer? Finns det ens någon som skulle låta en 25-årig tjej som fortfarande är rädd och osäker rida på deras häst? Känns bara som att jag är ”i vägen” och borde ”skärpa mig och sluta vara så fånig”. Vill sågarna utvecklas, lära mig mer och bli säkrare och mindre rädd runt och på hästen – men vet inte hur när jag nästan som sagt hinner bli rädd igen emellan ridlektionerna när det ”bara” är en gång i veckan.

Mvh, en ledsen tjej som så gärna vill uppfylla drömmen om ridningen men får inte bukt på rädslan..

Hade jag haft en häst lämplig för det så hade jag absolut kunnat prova hur det funkade.

 

[Andromedae]

För det första så är det faktiskt fullt naturligt med rädsla. Det är inte heller något man bara kan "skärpa sig" ifrån, i och med att det är en kroppslig reaktion som är både fysisk och psykisk. Det man behöver göra är att under kontrollerade former utöka sin comfort zone, för att på så sätt undvika att hamna i det där mindsettet där allt bara är hemskt och hjärnan skriker panik.

Att "bara vara" i stallet tror jag inte är några som helst problem att hitta någon som välkomnar, speciellt om du ändå känner dig så pass trygg på marken att du inte behöver ha konstant stöttning.

Det kan ju vara lite lurigare att hitta en häst att rida självständigt från dag ett, så att säga, om nu ridningen är något som fortfarande är så jobbigt för dig. Själv skulle jag absolut kunna tänka mig att låta någon som är rädd få extra hästtid med mina hästar, men jag skulle inte vilja ha en medryttare som är panikrädd som ska rida utan att jag är närvarande. Det lämpar sig inte för mina hästar (även om de är snälla) och jag skulle inte vara bekväm med att sätta någon i den situationen heller. Helt enkelt för att är man så rädd, så tycker jag inte att det är sjyst att pusha på rädslan genom att försätta ryttaren i en situation där hen helt ensam behöver hantera eventuella tillbud. Det behöver ju inte vara några dramatiska saker, men hittills har jag nog aldrig träffat en häst som aldrig tar upp huvudet/kan snubbla till/stannar till eller på annat sätt gör oväntade saker som skulle kunna stressa en rädd ryttare.

Men allt är ju en process. Blir du säkrare med att hantera hästarna från marken, så kommer det sannolikt också kännas bättre från ryggen. Jag tror det viktiga för dig i sådana fall är att hitta någon som förstår att du är rädd och som också är okej med att stötta dig på din nivå (för någon som uppskattar hjälp med stallsysslorna/trivs med ditt sällskap kan det ju vara en rätt fair deal).

Utgår här från att du är mycket rädd. Vilket som sagt inte är något konstigt, och inte heller något som kommer att definiera hela ditt hästliv.

 

[Andromedae]

Hästar känner igen en osäker person direkt och blir oftast svårare att hantera / rida.

Vill understryka detta och lägga till att om man lär sig hur man konsekvent hanterar en häst, både från marken och ryggen, så får man även själv verktyg att ta till om något oväntat skulle hända.

För det är grejen, man kan inte försäkra sig om att hästen aldrig någonsin kommer att göra något oväntat. Men genom att umgås med dem och dels lära sig hur de fungerar mer i allmänhet, dels hur man kan hantera när man behöver stötta eller hantera dem genom olika situationer, då blir det också lättare att känna sig trygg.

 

[Sryoqwe]

Jag gissar att du ridit engelskt? Kan det kännas säkrare om du då byter till exempelvis island eller western? Det är ju ett annat rörelsemönster så det kanske blir lättare?
I övrigt blir jag inte säkrare för att hästen är lugn, men mycket mer när jag vet hur jag ska hantera en stressituation.

 

[Freazer]

Vad kul att du övervinner din rädsla!!!
Jag vill tipsa om mental coach som kanske kan hjälpa dig på vägen. Samt att ameo hade ett bra förslag om att lägga ut vad du söker.

 

[eventingmania]

Jag är 25 år gammal och har haft ett stort hästintresse hela livet.Började rida på ridskola i 6-årsåldern och red en gång i veckan tills jag var med om en olycka i yngre tonåren. Jag skadades så pass att det tog flera år innan jag kunde ens gå ordentlig och till slut sätta mig i sadeln igen. Men då hade jag hunnit bli så pass rädd att jag aldrig vågar mig upp igen. Längtan att börja rida igen har varit stor under alla år (men tyvärr har rädslan varit större), tills NU! För ungefär ett halvår sedan tog jag steget och började rida på ridskola igen. Det var det LÄSKIGASTE jag någonsin gjort, mycket tårar och panikångest i bilen påväg till stallet varje vecka i början… men jag börjar sakta men säkert få mer självförtroende, jag klarar nu av att rida i både skritt och trav utan att ha en klump i magen.

Är inte längre livrädd för att hoppa upp i sadeln, men fortfarande väldigt nervös och osäker – och jag tror att jag skulle behöva vara i stallet, pyssla om hästarna och gärna även rida, oftare än en gång i veckan, eftersom jag upplever lite att jag ”hinner bli rädd igen” mellan gångerna för att det är så många dagar emellan. Därför har jag gått i tankar att vara ”medryttare” eller liknande, men alla annonser jag ser söker ryttare som är säkra och erfarna. Jag är ju verkligen inte varken erfaren eller säker – utan vill bara ”utsättas” för ridningen och hästarna mer så jag kommer ifrån min osäkerhet och blir mer självsäker.

Jag har kollat vad det skulle finnas för möjlighet att rida på ridskolan på gånger i veckan men har tyvärr inte råd i nuläget.

Så nu undrar jag om jag är alldeles för naiv som tänker att jag skulle vilja hitta någon där jag kan hjälpa till med stallsysslor, kanske rida lite på en trygg häst som inte kräver en nåerfaren ryttare, för att utvecklas och lära mig mer? Finns det ens någon som skulle låta en 25-årig tjej som fortfarande är rädd och osäker rida på deras häst? Känns bara som att jag är ”i vägen” och borde ”skärpa mig och sluta vara så fånig”. Vill sågarna utvecklas, lära mig mer och bli säkrare och mindre rädd runt och på hästen – men vet inte hur när jag nästan som sagt hinner bli rädd igen emellan ridlektionerna när det ”bara” är en gång i veckan.

Mvh, en ledsen tjej som så gärna vill uppfylla drömmen om ridningen men får inte bukt på rädslan..

Låter för mig som du skulle försöka hitta ett mindre travstall där du kan få hjälpa till. Travhästar är i de allra flesta fall mer eller mindre bombsäkra att hålla på med.

Dessutom är det kul att köra häst vilket man kanske inte får göra från dag ett. Jag tackar ofta min lyckliga stjärna att jag fick växa upp i travstall och lära mig från de som idag är att betrakta som legender i sporten