Hej. Jag köpte min första egna häst för lite mer än ett och ett halvt år sedan, efter att ha ridit och hållit på med hästar i 15 år. En häst att utvecklas med inom hoppning och ha roligt med på fartfyllda uteritter. Men vi har haft allt annat än tur ihop. Skador har avlöst varandra och perioderna som varit bra har gjort att vi sakta tagit oss framåt i ridningen men också haft de bästa stunderna någonsin när vi tagit oss över nya höjder och klarat av nya utmaningar. Men nu är jag rädd att det är stopp. En röntgenförändring i ena framkotan gör att hon nu står vilandes sedan april (hade inte blivit bättre av 4 veckors vila och kortison, så blev därför ordinerad vila över sommaren). Planerat ÅB i september för att se om inflammationen i leden har gått bort eller ej. Men även om hon inte har ont längre vid återbesöket så kommer jag aldrig vilja rida henne mot ett hinder eller länga galoppen så mycket det bara går. Jag kommer ständigt vara rädd att hon ska bli dålig igen. Och jag själv vill ju ha en häst att hoppa och ha roligt med.
Enda sedan senaste vet-besöket har jag försökt att inte tänka på framtiden. Bara tagit dagarna som de kommer och låtsas som att det regnar. Men nu går det inte längre. Verkligheten har kommit ikapp och jag har börjat tänka på vad som händer sen. Jag saknar ridningen för mycket nu och jag är inte riktigt hel som människa när jag inte kan utöva denna fantastiska sport.
Jag älskar den här hästen mer än något annat, och hon har en personlighet som gör att varje gång jag övertygat mig om att jag ska sälja henne (efter återbesöket såklart), så ändrar jag mig när jag kommer till hagen och ser att hon kommer travandes emot mig med spetsade öron och gnäggar över att matte är här. Jag tror innerst inne att det bästa är att sälja, för jag kommer nog gråta ännu mer över den här hästen om jag behåller henne pga eventuella nya skador och att hon aldrig kommer bli den fina hopphäst hon skulle bli. Men jag vill ju inte sälja iväg min bästa kompis heller.
Hästägandet har kommit till en punkt när det är för jobbigt. Jag klarar av att det är jobbigt med häst, men jag saknar det roliga för mycket nu för att det ska vara värt det. Snart närmar sig installningen och då blir det ännu jobbigare. Jag kan inte se att hon kommer bli helt frisk och hålla för vanlig ridningen igen och hoppet börjar lämna mig, om det inte redan har gjort det...
Usch... jag orkar inte detta. Vad skulle ni gjort i min sits? Är det okej att sälja sin absoluta favorithäst för att hon inte längre duger för det jag vill ha ut av hästägandet?
Enda sedan senaste vet-besöket har jag försökt att inte tänka på framtiden. Bara tagit dagarna som de kommer och låtsas som att det regnar. Men nu går det inte längre. Verkligheten har kommit ikapp och jag har börjat tänka på vad som händer sen. Jag saknar ridningen för mycket nu och jag är inte riktigt hel som människa när jag inte kan utöva denna fantastiska sport.
Jag älskar den här hästen mer än något annat, och hon har en personlighet som gör att varje gång jag övertygat mig om att jag ska sälja henne (efter återbesöket såklart), så ändrar jag mig när jag kommer till hagen och ser att hon kommer travandes emot mig med spetsade öron och gnäggar över att matte är här. Jag tror innerst inne att det bästa är att sälja, för jag kommer nog gråta ännu mer över den här hästen om jag behåller henne pga eventuella nya skador och att hon aldrig kommer bli den fina hopphäst hon skulle bli. Men jag vill ju inte sälja iväg min bästa kompis heller.
Hästägandet har kommit till en punkt när det är för jobbigt. Jag klarar av att det är jobbigt med häst, men jag saknar det roliga för mycket nu för att det ska vara värt det. Snart närmar sig installningen och då blir det ännu jobbigare. Jag kan inte se att hon kommer bli helt frisk och hålla för vanlig ridningen igen och hoppet börjar lämna mig, om det inte redan har gjort det...
Usch... jag orkar inte detta. Vad skulle ni gjort i min sits? Är det okej att sälja sin absoluta favorithäst för att hon inte längre duger för det jag vill ha ut av hästägandet?