Hur orkar man?

I flera är har jag känt att jag närmar mig bristningsgränsen. För varje farväl av en nära släkting eller vän blir orken mindre och hjärtat tyngre. Den ilande saknaden som plötsligt uppstår när personen fladdrar förbi i minnet blir outhärdlig. Fram tills nyligen fick jag hjälp av min fina häst att orka bära all sorg. Nu finns inte han heller kvar mer än i hjärtat och jag vet inte alls hur jag ska bete mig för att orka. Jag kämpar så gott jag kan men gråter mig genom nätterna med ett krampaktigt tag om hans grimma. Jag vet att saknaden inte försvinner men att jag så småningom hittar ett sätt att hantera den akuta sorgen. Men just nu känns allt övermäktigt. Efter alla andra farväl har jag kunnat gråta i hans man, men nu är det bara tomt. Det känns som att det enda jag gör är att säga farväl.

Jag vet inte alls vad jag vill med detta, kanske bara att få ur mig tankar som jag inte delar med de runt mig.

 

[Luff]

Ja det är tungt. Och vissa dagar så är det svart. Men någonstans lär en sig att minnas det fina. Och då blir det lite lättare.