Anonymajag
Trådstartare
Jag känner att jag behöver skriva av mig lite och få andras perspektiv på den här situationen... Tacksam för all input som jag kan få. Ursäkta om texten är osammanhängande, bara att fråga om det är något som är oklart. Jag har haft dessa funderingar länge, men nu blir jag så illa tvungen att ta någon form av beslut.
Igår var jag ute på en pub med min pojkvän och ett antal kollegor. Kan nämna att förhållandet är väldigt nytt (ett par månader). Jag vet inte vad det var som triggade det den här gången, men ganska snart på kvällen så får jag stark ångest. Jag är över lag inte så bra på att hantera mina stress- eller ångestattacker, så jag hade stor lust att dränka det i alkohol och cigaretter. Dom känslorna skrämmer mig bara mer och gör ångesten ännu värre eftersom jag är uppvuxen med alkoholiserade föräldrar. Så igår så slutade jag dricka helt istället, vilket var bra, men för att inte bryta ihop så hanterar jag känslorna genom att bli jättetyst, förgäves röka för att försöka lugna mig och gå iväg tusen gånger till toaletten för att försöka att inte börja gråta i princip. Jag känner mig som ett freak såklart, tror att alla tycker att jag är jättekonstig och otrevlig. Och så går tankarna i cirklar hela tiden.
Min pojkvän märker att jag inte är som jag brukar och frågar hur det är, men jag säger att vi kan ta det imorgon (alltså idag). Jag bestämmer mig sen för att åka hem, han erbjuder sig att följa med men jag säger åt honom att gå med de andra istället. Jag hatar att känna mig som en börda och att jag drar ner stämningen...
I vilket fall så blir jag ju nu så illa tvungen och måste förklara mig på något sätt idag. Ni som har liknande problem, när berättade ni för er partner? Och hur? Berättade ni allt?
Det här är ingenting som jag pratar om med någon och tanken att blotta mig så för någon (som jag dessutom inte har känt så länge) gör mig väldigt nervös. Samtidigt känner jag att jag har någon sorts skyldighet att berätta? Typ att "och du förresten, du har bara sett min normala sida fram tills nu, jag är egentligen psykiskt instabil, så är du inte up for it så borde du gå nu innan du har fäst dig för mycket". Inte riktigt i dom orden kanske, men ni förstår nog hur jag menar.
Är det fel att ta den enkla vägen ut och bara berätta att jag mådde lite dåligt och spara detaljerna till senare?
Igår var jag ute på en pub med min pojkvän och ett antal kollegor. Kan nämna att förhållandet är väldigt nytt (ett par månader). Jag vet inte vad det var som triggade det den här gången, men ganska snart på kvällen så får jag stark ångest. Jag är över lag inte så bra på att hantera mina stress- eller ångestattacker, så jag hade stor lust att dränka det i alkohol och cigaretter. Dom känslorna skrämmer mig bara mer och gör ångesten ännu värre eftersom jag är uppvuxen med alkoholiserade föräldrar. Så igår så slutade jag dricka helt istället, vilket var bra, men för att inte bryta ihop så hanterar jag känslorna genom att bli jättetyst, förgäves röka för att försöka lugna mig och gå iväg tusen gånger till toaletten för att försöka att inte börja gråta i princip. Jag känner mig som ett freak såklart, tror att alla tycker att jag är jättekonstig och otrevlig. Och så går tankarna i cirklar hela tiden.
Min pojkvän märker att jag inte är som jag brukar och frågar hur det är, men jag säger att vi kan ta det imorgon (alltså idag). Jag bestämmer mig sen för att åka hem, han erbjuder sig att följa med men jag säger åt honom att gå med de andra istället. Jag hatar att känna mig som en börda och att jag drar ner stämningen...
I vilket fall så blir jag ju nu så illa tvungen och måste förklara mig på något sätt idag. Ni som har liknande problem, när berättade ni för er partner? Och hur? Berättade ni allt?
Det här är ingenting som jag pratar om med någon och tanken att blotta mig så för någon (som jag dessutom inte har känt så länge) gör mig väldigt nervös. Samtidigt känner jag att jag har någon sorts skyldighet att berätta? Typ att "och du förresten, du har bara sett min normala sida fram tills nu, jag är egentligen psykiskt instabil, så är du inte up for it så borde du gå nu innan du har fäst dig för mycket". Inte riktigt i dom orden kanske, men ni förstår nog hur jag menar.
Är det fel att ta den enkla vägen ut och bara berätta att jag mådde lite dåligt och spara detaljerna till senare?