Det är olika. Sorg kan också yttra sig olika för samma person, men vid olika tillfällen i livet. Min första ponny gick bort alldeles för tidigt i cancer sommaren 2008, det gick på tre veckor från fullt frisk (eller ja, i alla fall fullt symptomfri) till död. Jag gråter fortfarande för honom, jag har svårt att prata om honom eller se honom på bild. Det har blivit bättre, absolut har det det, första veckorna kunde jag knappt ta mig ur sängen. Det kanske kan gå flera dagar nu utan att jag ens tänker på det, men när jag kommer på det gör det fortfarande lika ont.
Min andra ponny somnade in på grund av hög ålder och förslitningar i benen till följd av det i september -13. Sista veckan hon levde var bland det värsta jag har upplevt, jag grät dygnet runt, men när hon väl var borta kunde jag hantera det på ett helt annat sätt. Hon hade varit mycket sjuk de sista åren, jag visste att jag egentligen hade henne på övertid, hon hade fått ett långt och lyckligt liv, och det var inte ett sånt "trauma" som när den förste gick bort.
Båda gångerna har jag haft en ponny "kvar" så att säga. Det har hjälpt mig jättemycket att ha en häst kvar, men jag har å andra sidan haft den hästen redan innan det hände. Att skaffa en ny häst i panik för att man inte ska stå hästlös brukar inte sluta så bra. Känner man att det är rätt att skaffa en ny häst ska man givetvis göra det, men inte utan att tänka efter lika mycket före som man skulle gjort om man tittat på häst utan att ha den här sorgen med sig i bagaget.