Sv: hur kommer det sig...
Ingen lätt fråga att besvara. Val man gör i livet beror ju på så många omständigheter.
Jag har en väldigt lång bakgrund inom hästbranchen. Är utbildad inom området och har sett och gjort en hel del, för att göra historien kort.
Har också tränat för en massa olika tränare (sk BRA tränare inom traditionell ridning). Tävlat en del. Varit inne på typ allt annat än galopp och voltige.
Och ridningen blev bara tråkigare.
Jag hade en häst som var extremt känslig och samarbetsvillig. Om vi galopperade barbacka på grusväg i grimma och grimskaft så stannade han bara jag "satte mig" en aning. Vi startade också en dressyrklass barbacka i grimma och grimskaft och red t ex en pas de deux barbacka i bettlöst huvudlag, där andra "paret" hade standardutrustning. Han funkade som ett underverk.
Så red jag lektion/kurs och fick rådet att "ha mer stöd i ytterhanden" och fick höra att jag var för klen i händerna, borde träna (på gym) etc. Och för att lösa det temporärt så skulle jag ta tag i yttertygeln så långt fram jag nådde, linda den runt ytterhanden och sedan grabba ett fast tag i manen.
Att hästen då tittade utåt skulle man lösa med att såga i innertygeln (även om det uttrycktes på ett finare/mer politiskt korrekt sätt...). Då skulle den böja vackert på nacken och ställa sig inåt.
Överlag var det mycket så att alla tränare hade sin egen logik, sina egna system. Som grundade sig på vad DE tyckte funkade. Jag upplevde att de inte såg till hästen, utan utgångspunkten var att "dethär funkar på alla hästar, för det har funkat för mig". Och sanningen var nåt helt annat. Min häst blev hysterisk av kurserna. Sprang sidledes, svettades, stegrade sig osv. På tävlingsbanan och när vi red på samma bana för oss själva funkade han mycket bättre.
Så jag kände mig oerhört frustrerad och ville göra något HELT annat. Jag ville ha förklaringar istället för "because I say so". Jag ville få redskap att använda mig av istället för "just nu, idag, tycker jag att du ska göra såhär".
Tyvärr finns ju också "gudarna" inom "ridkonstblocket". Dvs att det ofta blir så att man har sin egen tränare som man tycker sitter på alla sanningar, och att alla andra har fel. Jag ser det inte så. Jag ser det som att alla har olika sätt att se samma sanning.
Jag har t ex sett Kyra K:s träningar osv, och tyckte då att hon förklarade bra hur ryttarna skulle göra.
Inom ridkonstblocket är det väl mer att man funderar kring VARFÖR saker funkar. Och försöker att gå djupare, nöjer sig inte med första bästa svar. Kanske det är lite av ett "sökarblock". Typ "visst, det svaret låter väl rätt ok, men kanske det finns nån mer förklaring". Kanske en slags större benägenhet att se komplexiteten i ridningen.
Har även nu senare sett t ex dressyrträningar med ngra av de bästa i landet, och det är varierande kvalitet, som vanligt. Den av de "vanliga" som jag upplever har bäst metodik och bäst resultat, samt faktiskt SER vad som händer (är det ev fråga om att faktiskt VILJA se vad som händer?), är en tränare som är influerad av SRS.
En gång för inte så länge sen såg jag en annan av landets främsta tränare som t ex sa till en ryttare att tvinga hästen att galoppera höger galopp i vänster varv för att få den att gå förvänd galopp... Ryttaren satt snett och vint, hästen hade inte bakdelen med, men den skulle piskas fram i "fel galopp". Det var liksom lösningen. För hästen var "dum".
Det är liksom sådant jag vill slippa ifrån genom att hålla mig inom ridkonstblocket.
Inom "mainstream" är det också mycket prestation, och man ska snabbt framåt, man ska ha målsättningar (som oftast inte går ihop med hästens och ryttarens kapacitet) osv osv osv. Ridningen blir prestation och stress. Medan jag upplever att det oftast inom ridkonstblocket är en fråga om att lugna ner, känna efter, hitta sig själv och hästen. Vilket jag verkligen föredrar.
Jag har varit i mainstream, och tyckte det var kul ett tag. Nu får det mig att kräkas (en hel del av det iaf). Visst finns det aspekter inom ridkonst också som man blir trött på. T ex så är jag inte intresserad av att bli "kategoriserad" eller höra till nån speciell grupp inom ridkonst. Jag vill inte bli etiketterad helt enkelt. Och då är det heller inte lätt att bli helt accepterad av andra ryttare inom ridkonst.
Det är svårt att köra sitt eget race även här, om man inte gillar att vara helt ensam.
Det som tilltalar mig väldigt mycket inom ridkonst är den filosofiska inställningen och utövarnas sätt att gå till djupet med saker. Och så har tränarna ofta väldigt underbara sätt att säga saker på. Mer metaforiskt. En metafor säger ju mycket mer än en faktisk förklaring. En metafor ger mer känsla, utmanar intuition och sinnlighet på ett annat sätt. Vilket man kan behöva i ridningen.
Ibland undrar jag ju varför inte tävlande ryttare kör moppe istället. Men det är ju jag. (Och som sagt, jag har tävlat själv.)
