Hur hantera ”hippokondri”?

[Raderad medlem 124573]

Det måste väl vara fler än jag som lider av orimlig och orealistisk noja ang mina hästars hälsa?
Min hjärna låser sig fullständigt vid en (ofta ihopfantiserad) skada eller problem och blåser upp det till orimliga proportioner

Eg borde jag kanske gå i ngn form av terapi men i väntan på det - några konkreta tips på hur man talar förstånd med sin egen hjärna?

Det är ju inte kul att ha häst när man har lätt ångest varje gång man kommer till stallet

 

[Sixten]

Det måste väl vara fler än jag som lider av orimlig och orealistisk noja ang mina hästars hälsa?
Min hjärna låser sig fullständigt vid en (ofta ihopfantiserad) skada eller problem och blåser upp det till orimliga proportioner

Eg borde jag kanske gå i ngn form av terapi men i väntan på det - några konkreta tips på hur man talar förstånd med sin egen hjärna?

Det är ju inte kul att ha häst när man har lätt ångest varje gång man kommer till stallet

Ärligt: när det drar iväg och blir ångest (alltså riktig ångest) och ett hinder i vardagen. Då blev det terapi och sen medicinering också. Skojade om det i typ ett år att jag nog borde gå i terapi för min hälsoångest för häst, tills jag faktiskt förstod att jag verkligen borde det.

 

[Habina]

Det måste väl vara fler än jag som lider av orimlig och orealistisk noja ang mina hästars hälsa?
Min hjärna låser sig fullständigt vid en (ofta ihopfantiserad) skada eller problem och blåser upp det till orimliga proportioner

Eg borde jag kanske gå i ngn form av terapi men i väntan på det - några konkreta tips på hur man talar förstånd med sin egen hjärna?

Det är ju inte kul att ha häst när man har lätt ångest varje gång man kommer till stallet

Jag har en kompis jag ringer till, som är väldigt kunnig och kan ta ned mig på jorden igen. Tyvärr verkar oron dessutom öka i kvadrat med antalet hästar man har.

 

[Raderad medlem 124573]

Ärligt: när det drar iväg och blir ångest (alltså riktig ångest) och ett hinder i vardagen. Då blev det terapi och sen medicinering också. Skojade om det i typ ett år att jag nog borde gå i terapi för min hälsoångest för häst, tills jag faktiskt förstod att jag verkligen borde det.

Hinder i vardagen är det inte men det förtar lite glädjen av att vara i stallet….
Har tittat lite på terapiformer men det är ju en djungel. Var börjar man? VC är inte ett alternativ här tyvärr

 

[Raderad medlem 124573]

Jag har en kompis jag ringer till, som är väldigt kunnig och kan ta ned mig på jorden igen. Tyvärr verkar oron dessutom öka i kvadrat med antalet hästar man har.

Tur jag bara har en just nu då
Mina kompisar har tröttnat

 

[MiniLi]

Min häst har varit skadad jättemycket och det drar ju igång saker hos en.. Jag får alltid ett litet ångestpåslag om jag tex ser ett sår, men när jag tvättat och kollat det ordentligt lugnar jag mig.
Kan noja över värme och svullnader också, kan jag inte släppa det så brukar jag be en duktig stallvän kolla.

Om jag har konstaterat att hästen är tex halt så bokar jag ganska direkt en veterinärtid och sen försöker jag släppa det. Jag kollar inte status på hältan fler gånger, det brukar bara göra mig orolig.
Likaså under pågående skada så kollar jag inte status själv mellan återbesöken (om inte veterinären sagt att jag ska göra det). Jag har märkt att jag överanalyserar och gör mig själv mer orolig om jag gör sånt.

Jag försöker också att tänka lite realistiskt. Är hon tex lite tillfälligt varm någonstans men inget annat sticker ut så försöker jag bara låta det vara. Jag tänker att jag högst troligt hade märkt en ojämnhet vid ridning om det varit ngt.

För ett tag sedan såg jag film på oss från en träning och höll på att balla ur eftersom jag tyckte hon såg ojämn ut på en sekvens. Då påminde jag mig om att det var flera duktiga personer som jag litar på som såg oss rida och att de personerna skulle sagt till om hon inte gick rent. Tog en extra koll på hur hon rörde sig när jag longerade, men sen försökte jag bara släppa det.

Jag fastnar ibland och googlar på saker jag blivit orolig över, det är ju verkligen inte hjälpsamt men har svårt att stå emot. Sånt kan man ju dock få sätta stopp för om det blir för mycket.

Har jag ihållande oro som inte släpper efter några dagar så bokar jag veterinärtid. Bättre det än att gå runt och vara orolig hela tiden. Det bygger dock på att jag personligen blir väldigt orolig för saker initialt men sedan snabbt brukar kunna släppa det (iaf inom typ ett dygn) när jag har undersökt hästen osv.

 

[animalasia]

För mig hänger det ihop med hur jag är som person, jag tenderar att oroa mig och tänka katastrof direkt. Jag jobbar med det och försöker att resonera med mig själv rationellt. Precis som @MiniLi beskriver har jag kompetenta tränare som jag litar på, vilka fungerar som bra bollplank. Min man är också en person som jag ber om råd, han är inte duktig på just häst men har lång erfarenhet av annat och kan bidra med många bra perspektiv som jag kanske missat.

 

[Hippocampus]

Det måste väl vara fler än jag som lider av orimlig och orealistisk noja ang mina hästars hälsa?
Min hjärna låser sig fullständigt vid en (ofta ihopfantiserad) skada eller problem och blåser upp det till orimliga proportioner

Eg borde jag kanske gå i ngn form av terapi men i väntan på det - några konkreta tips på hur man talar förstånd med sin egen hjärna?

Det är ju inte kul att ha häst när man har lätt ångest varje gång man kommer till stallet

Jag har ont i magen varje gång jag kommer mot stallet sen 2015, men det blev värre 2018 efter fången. Vad ska jag hitta? En halt häst? Det är så otroligt psykiskt påfrestande. Jag har nog blivit lite bättre på att ”ok om hästen är dålig, då får vi fixa det” och inte spela upp enorma scenario framför mig. Men ont i magen varje dag, jajamensan.

 

[Eloise]

Jag är en katastroftänkare och har alltid varit. Både gällande mig själv, hästarna och barnen. Nu har det gått så långt att det inte bara är oro utan direkt ångest, jag fick remiss för kbt och har nu börjat med det.
Hoppas på att det kan vara grejen för mig, för det är otroligt tärande att kroppen går in i försvarsmode och oro/ångest direkt för småsaker

 

[Blyger]

Jag har haft sådana perioder, i samband med att min häst var skadad ofta (och i princip blev utdömd ett par gånger).

Brukar ringa en kompis om jag blir för nojig. När jag fick en shettis med fånghistorik kom nojan lite tillbaka men efter ett par somrar har den också lugnat sig.

Jag försöker lyssna på magkänslan. Och ta ett djupt andetag.

 

[Ray]

Jaaaa

Blivit värre med åren och har nog att göra med att man sätter diagnoser som inte fanns förr. Och känns som att det finns nåt fel på alla hästar om man bara letar. Och finns det inget fel så är det bara en tidsfråga innan det gör det.

 

[iNHALE]

Jag känner igen mig, har det så med alla mina djur, både hunden och hästen. Har varit med om ganska traumatiska upplevelser med en tidigare häst och en tidigare hund så min mage knyter sig så fort någon av dem beter sig på ett sätt som min hjärna uppfattar som suspekt, även om det egentligen inte är det.

Sen tror jag även att det är en bidragande faktor att vi idag är mer medvetna om alla olika sjukdomar och skador som kan uppstå och gemene man lär sig i allt större utsträckning att se subtila tecken på skada eller sjukdom jämfört med förr. Förr bortförklarades beteenden med att hästen var lat, istadig, "dominant" eller bara "dum". Idag är man mer medveten om varför olika beteenden uppstår och vi blir upplärda och uppmuntrade att hela tiden leta efter potentiell skada och sjukdom hos våra djur.

Stirrar du tillräckligt länge på en häst så är den snart halt på alla fyra ben och har en bruten rygg.

 

[Fiorano]

Vet inte om det är hjälpsamt egentligen, för mig är det stor skillnad hur jag hanterar just "vardagsångesten" över skador/risk för skador sen jag började äta antidepressiva. Nu gör jag inte det pga hästarna utan för annan problematik, har ändå märkt det som en positiv skillnad. Hjälpte dock inte tillräckligt för att få ett fullständigt bryt när en av hästarna kom in på tre ben från hagen flr ett år sen. Blev så blockerad att jag missade ett stoooort sår nere vid hoven.

 

[Raderad medlem 124573]

Jag är en katastroftänkare och har alltid varit. Både gällande mig själv, hästarna och barnen. Nu har det gått så långt att det inte bara är oro utan direkt ångest, jag fick remiss för kbt och har nu börjat med det.
Hoppas på att det kan vara grejen för mig, för det är otroligt tärande att kroppen går in i försvarsmode och oro/ångest direkt för småsaker

Hur fick du remissen? Jag bor just nu 25 mil från där jag är skriven så bökigt att gå till läkare

 

[Eloise]

Hur fick du remissen? Jag bor just nu 25 mil från där jag är skriven så bökigt att gå till läkare

Jag fick en rejäl panikattack och behövde söka vård för att utesluta annat, så läkaren remitterade efter provsvaren kom tillbaka bra.
Men du borde kunna ringa till den vc du är skriven på, förklara problemet och be om en remiss.

 

[Hippocampus]

Alltså det roliga i sammanhanget för mig är att jag jobbar med krishantering… Men det är en helt annan sak när det gäller mig själv och mina djur…

 

[skiesabove]

Jag har upplevt stark fångest, men det var också i en period med förlossningsdepression och hypotyreos.

I takt med att jag blev friskare och fick mer kunskap och erfarenhet om hur min hästs sjukdomar skulle hanteras så började det släppa. Jag gick även i KBT under den här perioden.

Numera har jag varken fångest eller annan hippokondri, och jag tror verkligen att det är en kombination av bättre mental hälsa + erfarenhet. Jag vet att jag kan fånga små tecken tidigt, jag vet att jag har ett bra hälsoteam runt mina hästar. Jag vet vem jag ska ringa och bolla frågor med och jag vet när det är dags att ringa veterinären.

Eh, men för att summera, så KBT hjälpte mig mycket även om jag inte gick så många sessioner. Jag gillade inte terapeuten men jag gillade metoden och fortsatte jobbet hemma, och det funkade för mig.

 

[MiniLi]

Hur fick du remissen? Jag bor just nu 25 mil från där jag är skriven så bökigt att gå till läkare

Du kanske ska lista dig på annan vårdcentral? Behöver inte vara där du är folkbokförd.
Man ger generellt behandling för den hör typen av problem på vårdcentral

 

[pixiesberlioz]

Hur fick du remissen? Jag bor just nu 25 mil från där jag är skriven så bökigt att gå till läkare

Hej!
Känner med dig, lider av ett ångestsyndrom orsakat av trauma.
Först och främst skulle jag ändå råda dig att kontakta psykolog, och med tanke på att det är väntetid och du inte verkar bo där din VC finns skulle jag kontakta någon digitalt.
Jag har fått stöd av landstingets psykiatri ända sen traumat (ca 15 år sen) men när det varit outhärdligt eller jag varit utan psykolog/det har varit semester har jag kontaktat en "digital VC" som då hade psykolog. Och dom har varit jättebra! Eftersom det sker över telefon har dom varit väldigt konkreta, tydliga och gett bra råd.

En sak som brukar lugna mig när jag får oro är att jag brukar skriva ner min grundoro, alltså det som startade igång epsioden, och all "gratis-oro" som hänget med på köpet. Typ såhär:
 GRUNDORO
"Jag är rädd för att hästen har betett sig stressat vid ridtur"
FÖLJDORO
"Tänk om sadeln är dåligt utprovad"
"Tänk om hon håller på att få kolik"
"Tänk om hon kommer vara såhär varje gång vi rider"
När jag skrivit ner det brukar jag sedan tänka och skriva ner "Vad är det värsta som kan hända i det här?" Följt av lösningar på det värsta som kan hända.
Jag blir lika förvånad varje gång jag gör detta, för oftast hinner jag inte skriva klart innan jag kommer till insikt om vad som hände i situationen. Om inte känner jag mig ändå lugnare, för då har jag inte den där oron i huvudet och bröstet, utan på papper.

Om du inte kan åka till stallet utan att det knyter sig i magen, om du inte kan sova eller sover väldigt lätt, blir lättare arg än vanligt osv så är det ett problem som du behöver hjälp med

 

[Marty]

När jag haft sådana perioder har min tränare sagt ”ligger du sömlös om natten är det skönare att åka och kolla. Annars, tid några veckor och se om känslan försvinner”. Det är ju såklart ohållbart om man känner så ofta.

Veterinärassistanten (som jag känner rätt väl) sa till mig en gång när jag åter igen åkte hem med en frisk häst: ”Nästa gång kanske du ska lägga pengarna på en psykolog istället”. Han sa det på skoj men jag tror absolut att det kan finnas de som behöver hjälp. Folk kan ju få samma överbeskyddande beteende mot sina barn. Det är inte konstigt.