L
Lord Owen
Jag har tänkt skriva en sån här tråd ett bra tag nu, men inte kommit till skott riktigt. Eftersom det var ganska många som läste min tråd om shettisen som blev felverkad och fick fång i januari och det även var några som verkligen engagerade sig och försökte hjälpa mig 
så vill jag kort berätta hur det gick.
Efter att det konstanterats att hon hade fång, då vi ju fick åka med henne "akut" till Ultuna för att hon hade så ont trots stora mängder smärtstillande, så stannade hon är en vecka. Hon stod enbart i box och hade en typ av tjock skumgummi under framhovarna. Efter en vecka fick vi ta hem henne men hon stod kvar en halv vecka till då det ju är lite omständigt att ta hem henne till där vi bor, med färjor och så vidare.
När hon kom hem hade hon fått plast på framhovarna. Ett ordentligt lager bak över trakten och fram till halva hoven som lyfte upp tån. Hon fick stå på boxvila en månad innan det var dags för det första återbesöket. Som tur är hon en tuff liten dam, och klarade av boxvila väldigt bra så länge hon hade saker att gnaga på.
När hon varit hemma ½ dag kollapsade magen. Förmodligen på grund av den långa tiden med fenylbutazon-medicinering flera gånger om dagen plus resan hem. Hon bokstavligen kissade skit.
Så inget mer smärtis och massor av magmedicin. Efter ca en vecka stabiliserades magen men det blev ingen mer smärtis, det vågade vi inte. Risken att mer skulle börja krångla pga magens fullständiga haveri var för stor. Konstigt nog verkade hon inte alls påverkad av vare sig magen eller avsaknaden av smärtstillande, men så är ju inte shettisar kända för att vara några vidare bra smärtbaromtetrar heller...
På första återbesöket ansågs hon vara lika "bra" som hon var när hon fick massor av smärtstillande, bara det att hon ju inte längre fick smärtstillande. Så även om det låter konstigt, var det ett steg i rätt riktning. Hon gick fortfarande åt skogen men bättre och var mycket mer positiv och framåt. Veterinärerna ansåg sig "klara" med henne men hovslagaren ville ha tillbaka henne en gång till för att ta av plasten (hon fick ny plast i samband med återbesöket) och för att sko henne.
Så en månad till i box. Nu började det bli jobbigt. Hästarna var olyckliga, vi var olyckliga. Alla var rätt less, milt sagt. Men det gick.
Efter en månad fick hon gå ut i en liiiten, liiiiten hage. Hon hade då börjat röra så pass bra på sig att man alltså kunde ta ut henne. Underlaget var det mjukaste tänkbara, och plasten höll faktiskt för det lilla hon var ute i början.
Andra återbesöket var i slutet av mars - början av april, tyvärr fick alla i familjen utom jag influensa och jag var ju i sverige så det blev ingenting med det. Istället pratade vi med Ultunas hovis och så fick vår ordinarie hovslagare på Åland ta bort plasten och sko henne.
Efter det gick hon som vanligt ute lite grann i den lilla hagen och inne en stor del av dagen. Sedan utökade vi det efterhand som man märkte att hon klarade av det och till slut, för cirka 3 veckor sedan fick hon gå ut i stor hage med sällskap istället för i sjukhagen den lilla tid hon var ute. Lyckan var total hos hästarna kan jag säga.
Först hade jag tänkt släppa ihop dem pö om pö, lite i taget. Men insåg snart att det skulle inte gå. Det skulle bara sluta med att varje gång jag tog henne från den lilla hagen till den stora så skulle hon skena som en galning och ha sönder sig på ett eller annat sätt. Så jag släppte ihop dem på en gång och försökte lugna dem så gott dem gick och sedan fick de fortsätta vara tillsammans då hon var ute - inget mer sken what so ever.
Nu går de båda ute dygnet runt i sin magra skogshage sedan några dagar tillbaka. Fast på nätterna går de nere vid havet för insekternas skull. Hon mår av allt att döma bra och bägge hästarna är väldigt harmoniska och avslappnade nu när de får vara tillsammans ute igen.
Hon kommer få fortsätta såhär med totalvila i alla fall en månad till innan jag börjar fundera på promenader. Kanske vid midsommar eller efter. Skodd fram lär hon vara resten av sitt liv, eller i alla fall länge. Så får vi se hur det kommer gå sen. Jag är bara glad att allt hittills gått bra, att hon klarat av det här och att hon fått en chans till.
Hon har fått följa med ner till stranden någon enstaka gång och gått omkring lite i vattnet och den mjuka sanden. Passande motion. Och så får hon lära sig att hålla sig på mattan. Första gången hon fick gå längre än till haggrinden så stegrade hon sig och GICK mot mig, hotandes med frambenen. Och när hon inte kunde göra det försökte hon sparka, eller bocka. Därav träns på bilderna. En aning överenergisk var hon, men nu har hon lugnat ner sig. Hon har till och med gått ner några gram.
Detta är en väldigt förkortad version, så om någon undrar något så fråga på bara. Jag kommer updatera med bilder på hovarna i dagsläget till helgen, då jag har möjlighet att fota.
Så, även om det inte är över än - så kan man i alla fall börja hoppas på ett lyckligt slut.
så vill jag kort berätta hur det gick. Efter att det konstanterats att hon hade fång, då vi ju fick åka med henne "akut" till Ultuna för att hon hade så ont trots stora mängder smärtstillande, så stannade hon är en vecka. Hon stod enbart i box och hade en typ av tjock skumgummi under framhovarna. Efter en vecka fick vi ta hem henne men hon stod kvar en halv vecka till då det ju är lite omständigt att ta hem henne till där vi bor, med färjor och så vidare.
När hon kom hem hade hon fått plast på framhovarna. Ett ordentligt lager bak över trakten och fram till halva hoven som lyfte upp tån. Hon fick stå på boxvila en månad innan det var dags för det första återbesöket. Som tur är hon en tuff liten dam, och klarade av boxvila väldigt bra så länge hon hade saker att gnaga på.
När hon varit hemma ½ dag kollapsade magen. Förmodligen på grund av den långa tiden med fenylbutazon-medicinering flera gånger om dagen plus resan hem. Hon bokstavligen kissade skit.
Så inget mer smärtis och massor av magmedicin. Efter ca en vecka stabiliserades magen men det blev ingen mer smärtis, det vågade vi inte. Risken att mer skulle börja krångla pga magens fullständiga haveri var för stor. Konstigt nog verkade hon inte alls påverkad av vare sig magen eller avsaknaden av smärtstillande, men så är ju inte shettisar kända för att vara några vidare bra smärtbaromtetrar heller... På första återbesöket ansågs hon vara lika "bra" som hon var när hon fick massor av smärtstillande, bara det att hon ju inte längre fick smärtstillande. Så även om det låter konstigt, var det ett steg i rätt riktning. Hon gick fortfarande åt skogen men bättre och var mycket mer positiv och framåt. Veterinärerna ansåg sig "klara" med henne men hovslagaren ville ha tillbaka henne en gång till för att ta av plasten (hon fick ny plast i samband med återbesöket) och för att sko henne.
Så en månad till i box. Nu började det bli jobbigt. Hästarna var olyckliga, vi var olyckliga. Alla var rätt less, milt sagt. Men det gick.
Efter en månad fick hon gå ut i en liiiten, liiiiten hage. Hon hade då börjat röra så pass bra på sig att man alltså kunde ta ut henne. Underlaget var det mjukaste tänkbara, och plasten höll faktiskt för det lilla hon var ute i början.
Andra återbesöket var i slutet av mars - början av april, tyvärr fick alla i familjen utom jag influensa och jag var ju i sverige så det blev ingenting med det. Istället pratade vi med Ultunas hovis och så fick vår ordinarie hovslagare på Åland ta bort plasten och sko henne.
Efter det gick hon som vanligt ute lite grann i den lilla hagen och inne en stor del av dagen. Sedan utökade vi det efterhand som man märkte att hon klarade av det och till slut, för cirka 3 veckor sedan fick hon gå ut i stor hage med sällskap istället för i sjukhagen den lilla tid hon var ute. Lyckan var total hos hästarna kan jag säga.
Först hade jag tänkt släppa ihop dem pö om pö, lite i taget. Men insåg snart att det skulle inte gå. Det skulle bara sluta med att varje gång jag tog henne från den lilla hagen till den stora så skulle hon skena som en galning och ha sönder sig på ett eller annat sätt. Så jag släppte ihop dem på en gång och försökte lugna dem så gott dem gick och sedan fick de fortsätta vara tillsammans då hon var ute - inget mer sken what so ever.
Nu går de båda ute dygnet runt i sin magra skogshage sedan några dagar tillbaka. Fast på nätterna går de nere vid havet för insekternas skull. Hon mår av allt att döma bra och bägge hästarna är väldigt harmoniska och avslappnade nu när de får vara tillsammans ute igen.
Hon kommer få fortsätta såhär med totalvila i alla fall en månad till innan jag börjar fundera på promenader. Kanske vid midsommar eller efter. Skodd fram lär hon vara resten av sitt liv, eller i alla fall länge. Så får vi se hur det kommer gå sen. Jag är bara glad att allt hittills gått bra, att hon klarat av det här och att hon fått en chans till.
Hon har fått följa med ner till stranden någon enstaka gång och gått omkring lite i vattnet och den mjuka sanden. Passande motion. Och så får hon lära sig att hålla sig på mattan. Första gången hon fick gå längre än till haggrinden så stegrade hon sig och GICK mot mig, hotandes med frambenen.
Och när hon inte kunde göra det försökte hon sparka, eller bocka. Därav träns på bilderna. En aning överenergisk var hon, men nu har hon lugnat ner sig. Hon har till och med gått ner några gram.
Detta är en väldigt förkortad version, så om någon undrar något så fråga på bara. Jag kommer updatera med bilder på hovarna i dagsläget till helgen, då jag har möjlighet att fota.
Så, även om det inte är över än - så kan man i alla fall börja hoppas på ett lyckligt slut.
Senast ändrad av en moderator:
