Hunden dog efter kastrering

[Psmt]

Skriver här i förtvivlan. Min bästa vän och kompis vaknade inte efter ett rutiningrepp.

Lilla Findus skulle kastreras då man misstänkte tumörer på en testikel.

Findus skulle snart fylla 12 år och hade inga egentliga problem förutom en lite större och hård testikel.

Innan ingreppet gjordes en seniorkoll med blodprov. Detta visade lite förhöjt levervärde. Men enligt veterinären inger anmärkningsvärt.

Findus hade ingen tumör visade det sig utan testikeln hade snurrat sig och där var den inte frisk.

Findus låg på uppvakning lite längre än vanligt. Men sedan fick han följa med hem. Han var mycket trött och egentligen helt lealös. Trots detta lämnade de ut honom. Jag litade på att det var normalt.

Efter ca 2 timmar bajsade han på sig 3 gånger. Han var precis lika lealös som hos veterinären. Han var kall och jag bäddade in honom i handdukar.

Efter 3 timmar blev jag riktigt orolig och ringde veterinären som sa att det var normalt och att jag bara skull hålla honom varm. Om jag ändå var orolig skulle jag åla in. Vi pratade ifamiljen om detta verkligen var normalt men på bara några korta minuter slutade han andas och jag gjorde förgäves hjärt lung räddning på honom.

Han gick bort i mina armar.

Efter samtal med veterinären dagen efter så beslutade jag att låta hunden obduceras. Jag väntar på svar ännu.

Men, jag är så arg på mig själv att jag inte insåg att det inte var normalt och okej att ta hem honom när han var så groggy. Men ännu mer arg på veterinären som släppte iväg oss.

Jag är helt förtvivlad. Vad ska jag göra. Visst, obduktionen får ha sin gång. Men vad den än visar så borde Findus inte ha släpps iväg.

Jag vill inte hitta någon syndabock men jag kan inte släppa att Findus fick åka hem i det skicka han var i.

Efter ett sådant ingrepp är det normalt att släppa en hund som var så lealös?

Jag vill inte anmäla veterinären men samtidigt så tycker jag verkligen att de har gjort fel. Såklart inte medvetet men ändå fel. Jag är så upprörd och vet verkligen inte vad jag ska göra. Min bästa vän kommer hur som aldrig tillbaka.

 

[Milosari]

Jag beklagar verkligen och jag förstår att du vill få reda på vad som har hänt. men det är aldrig helt riskfritt att söva en hund, han var 12 år och levde kanske på lånad tid som det var. Att inte operera låter ju inte heller som ett alternativ. Att han blev kall låter som någon form av cirkulationskollaps, tempade ni honom? Att hundar är groggy när man tar hem dem är rätt normalt. En del hundar svarar lite väl bra på det lugnande medlet de får och det kan ta något dygn innan de är som de ska igen. De brukar också bli lite svalare än normalt, men inte kalla. Sedan är veterinärer också människor. De gör misstag ibland. Kanske var det ett misstag att inte be er komma in med honom. Kanske hade de ändå inte kunnat rädda honom. Det kommer obduktionen (förhoppningsvis) ge svar på.

 

[Lovisaleonora]

Håller med Milosari i allt som skrivs.

 

[Monstermom]

Vilken fruktansvärt jobbig händelse, jag beklagar er förlust!

Det går ju inte att jämföra med hur er hund var efter narkosen eftersom jag ju inte sett hur han var, men jag hade inte tyckt det vore onormalt med en hund som är hängig, lite smått "borta" och är ganska kall om benen tex efter narkos. Jag räknar det som en förlorad dag när man hämtat hunden, inget kommer att funka riktigt som det ska förrän vi åtminstone sovit en natt. Dock kanske er hund var mycket sämre däran och veterinären borde ha märkt skillnaden, det vet jag ju inte.

Jag hoppas att ni får svar på vad som hände så ni kan gå vidare snart även om det såklart är mycket tungt. Och jag hoppas ni snart får glädje av minnena av de tolv år ni ändå fick tillsammans, när den värsta sorgen lagt sig.

 

[dpmatte]

Beklagar det som har hänt. Det händer tyvärr även att unga hundar inte vaknar ur narkosen. Jag vet en som lämnade in sin valp för att dra ut valptänder, den vaknade inte igen. Oavsett när det händer så är det lika hemskt och chockartat.

 

[bollen__]

Beklagar er förlust! Vi förlorade vår unga hund när han inte vaknade upp ur narkosen. Hemskt.
Hoppas att obduktionen ger er svar på vad som hände så ni kan få gå vidare och glädjas åt de fina minnen ni har efter era år tillsammans

 

[Philosophia]

Skriver här i förtvivlan. Min bästa vän och kompis vaknade inte efter ett rutiningrepp.

Lilla Findus skulle kastreras då man misstänkte tumörer på en testikel.

Findus skulle snart fylla 12 år och hade inga egentliga problem förutom en lite större och hård testikel.

Innan ingreppet gjordes en seniorkoll med blodprov. Detta visade lite förhöjt levervärde. Men enligt veterinären inger anmärkningsvärt.

Findus hade ingen tumör visade det sig utan testikeln hade snurrat sig och där var den inte frisk.

Findus låg på uppvakning lite längre än vanligt. Men sedan fick han följa med hem. Han var mycket trött och egentligen helt lealös. Trots detta lämnade de ut honom. Jag litade på att det var normalt.

Efter ca 2 timmar bajsade han på sig 3 gånger. Han var precis lika lealös som hos veterinären. Han var kall och jag bäddade in honom i handdukar.

Efter 3 timmar blev jag riktigt orolig och ringde veterinären som sa att det var normalt och att jag bara skull hålla honom varm. Om jag ändå var orolig skulle jag åla in. Vi pratade ifamiljen om detta verkligen var normalt men på bara några korta minuter slutade han andas och jag gjorde förgäves hjärt lung räddning på honom.

Han gick bort i mina armar.

Efter samtal med veterinären dagen efter så beslutade jag att låta hunden obduceras. Jag väntar på svar ännu.

Men, jag är så arg på mig själv att jag inte insåg att det inte var normalt och okej att ta hem honom när han var så groggy. Men ännu mer arg på veterinären som släppte iväg oss.

Jag är helt förtvivlad. Vad ska jag göra. Visst, obduktionen får ha sin gång. Men vad den än visar så borde Findus inte ha släpps iväg.

Jag vill inte hitta någon syndabock men jag kan inte släppa att Findus fick åka hem i det skicka han var i.

Efter ett sådant ingrepp är det normalt att släppa en hund som var så lealös?

Jag vill inte anmäla veterinären men samtidigt så tycker jag verkligen att de har gjort fel. Såklart inte medvetet men ändå fel. Jag är så upprörd och vet verkligen inte vad jag ska göra. Min bästa vän kommer hur som aldrig tillbaka.

Jag beklagar något din förlust något så oerhört!

Jag hoppas att ni får reda på vad som hände. Jag har och har haft hundar som har varit sövda många gånger, både för kortare och längre ingrepp och har aldrig varit så pass borta som du beskriver vid hemgång. Sedan är det så klart möjligt att Findus efter det långa uppvalet ändå bedömdes vara tillräckligt stabil för hemgång. Att sedan kommunicera hur pass dålig hunden blir efter hemgång kan vara svårt - särskilt som många hundar brukar däcka rejält när de kommer hem till tryggheten efter att ha legat vid narkos. Det kan leda till olyckliga missförstånd när man försöker berätta hur hunden mår.

 

[Milosari]

Jag beklagar något din förlust något så oerhört!

Jag hoppas att ni får reda på vad som hände. Jag har och har haft hundar som har varit sövda många gånger, både för kortare och längre ingrepp och har aldrig varit så pass borta som du beskriver vid hemgång. Sedan är det så klart möjligt att Findus efter det långa uppvalet ändå bedömdes vara tillräckligt stabil för hemgång. Att sedan kommunicera hur pass dålig hunden blir efter hemgång kan vara svårt - särskilt som många hundar brukar däcka rejält när de kommer hem till tryggheten efter att ha legat vid narkos. Det kan leda till olyckliga missförstånd när man försöker berätta hur hunden mår.

Min gamle fick vi nästan inte liv i alls efter narkos. Han fick halvt om halvt bäras ut i bilen trots uppvakningsspruta. När vi skippade den lugnande sprutan och gav sömnmedel direkt så gick det betydligt bättre, men han sov ändå resten av dagen och kunde ha lite problem med att komma igång och kissa. Det blev bara värre och värre ju äldre han blev. Enligt veterinären så var det inte farligt. Hunden sövdes ett par gånger om året för att ta bort godartade tumörer och annat småfix.

 

[Philosophia]

Min gamle fick vi nästan inte liv i alls efter narkos. Han fick halvt om halvt bäras ut i bilen trots uppvakningsspruta. När vi skippade den lugnande sprutan och gav sömnmedel direkt så gick det betydligt bättre, men han sov ändå resten av dagen och kunde ha lite problem med att komma igång och kissa. Det blev bara värre och värre ju äldre han blev. Enligt veterinären så var det inte farligt. Hunden sövdes ett par gånger om året för att ta bort godartade tumörer och annat småfix.

Jag kan tänka mig att det blev det värre och värre ju äldre han blev eftersom en gammal kropp är känsligare för narkos. Äldre kroppar behöver lägre dos för samma effekt. Min gamla italienare blev halvt sövd på en knapp vecka med Fenemal (fenobarbital) mot epilepsi. Barbiturater används ju även som narkospreparat. Hon hade ordinerats en dos som skulle ha passat en yngre hund. När vi kom in med henne så var hennes kroppstemperatur nere i 35 grader och hon hade långsam puls och andning.

Däremot undrar jag om det är klokt av veterinären att säga att det inte är farligt. Min sambo arbetar med anestesi och han var väldigt upprörd över att dosen inte hade anpassats efter hundens ålder och låga fettvikt (vinthund). Hon var väldigt nära att stryka med.

 

[Milosari]

Jag kan tänka mig att det blev det värre och värre ju äldre han blev eftersom en gammal kropp är känsligare för narkos. Äldre kroppar behöver lägre dos för samma effekt. Min gamla italienare blev halvt sövd på en knapp vecka med Fenemal (fenobarbital) mot epilepsi. Barbiturater används ju även som narkospreparat. Hon hade ordinerats en dos som skulle ha passat en yngre hund. När vi kom in med henne så var hennes kroppstemperatur nere i 35 grader och hon hade långsam puls och andning.

Däremot undrar jag om det är klokt av veterinären att säga att det inte är farligt. Min sambo arbetar med anestesi och han var väldigt upprörd över att dosen inte hade anpassats efter hundens ålder och låga fettvikt (vinthund). Hon var väldigt nära att stryka med.

Jag kan inte uttala mig om hur det är för andra hundar. Min hund blev bara vääääldigt avslappnad. Han sov djupt och snarkade högt. Fast jag brukade alltid bädda ner honom under täcket i alla fall. På bilden har han varit hemma några timmar och är fortfarande helt borta.

 

[SkorpSmulan]

Så fuktansvärd upplevelse.
Beklagar sorgen

 

[Viva]

Det verka skilja en del tyvärr. Nu var min hund ung men när jag hämtade honom på kvällen (vid sjutiden, vet inte exak när under dagen kastreringen utfördes) slog han volter. Hade tänkt att ta en taxi hem men han var inte påverkad för fem öre så vi tog en promenad istället. Sen har jag två tamråttor som aldrig riktigt vaknade efter sin narkos, de bara somnade in på riktigt efter några timmar här hemma.

I vilket fall beklagar jag sorgen, det måste vara oerhört svårt att förlora en hund på det sättet. Hoppas ni får några svar på vad som hände.

 

[Alexandra_W]

Det är väldigt olika både hur snabbt de piggnar på sig, och hur kinkiga veterinärerna är på hur pigg hunden måste vara för att få komma hem.

Jag har flera gånger fått hem hundar såsom TS hund beskrivs. Alla gånger utom en har det gått utmärkt. Den som inte gjorde det kom inte riktigt igång att äta och dricka och fick åka in dagen efter och droppas men sen bra.

Sista sövningen på min gamla til så tog det henne extremt lång tid att hämta sig från narkosen, och jag var faktiskt orolig hon skulle somna in. Pratade då med vet som konstaterade att det är dels då väldigt individuellt men också att äldre hundar kan ha svårare. Men sa också att förutom hålla dem varma är det inte mycket att göra. Man kan ta in dem på akutbehandling och ge dem dropp, övervaka och om de börjar svikta i cirkulation göra vad man kan för att få igång dem. Men "är de gamla så är det svårt, orkar inte kroppen och hjärtat så orkar den inte"

Så det är tyvärr inte säkert det hade hjälpt om du inte tagit hem hunden, och jag tycker absolut inte du ska klandra dig själv. Försök istället tänka att han somnade tryggt hemma med er omkring sig. Jag beklagar verkligen förlusten dock ;(

 

[Psmt]

Ett stort tack till er alla. Det är skönt att höra er version och vad ni har för erfarenheter.

Veterinären och jag är överens om att vi ska sätta oss ner och prata igenom vad som har hänt och vad vi båda kan lära oss det inträffade.

Ju mer jag tänker på det så tänker jag att så "borta" som Findus var redan när jag fick ta hem honom så var det nog redan försent. Hans blick var tom och det fanns liksom inget där.

Hursomhelst så ska det bli skönt att få prata med veterinären och jag tror att det även ska bli skönt för honom om vi kan tala om detta.

Jag vet inte hur man kommer över det här. Det är fruktansvärt att mista sin bästa vän såhär. Jag försöker finna tröst i att han ändå var nästan 12 år och att han gett mig en sådan ovillkorlig kärlek och att han inte hade ont. Jag bara gråter och gråter. Till er som har gått igenom något sådant här. Hur har ni gjort, hur ni funnit tröst?


Än en gång, tack för era ord. De betyder mycket.

Peter

 

[Monstermom]

Ett stort tack till er alla. Det är skönt att höra er version och vad ni har för erfarenheter.

Veterinären och jag är överens om att vi ska sätta oss ner och prata igenom vad som har hänt och vad vi båda kan lära oss det inträffade.

Ju mer jag tänker på det så tänker jag att så "borta" som Findus var redan när jag fick ta hem honom så var det nog redan försent. Hans blick var tom och det fanns liksom inget där.

Hursomhelst så ska det bli skönt att få prata med veterinären och jag tror att det även ska bli skönt för honom om vi kan tala om detta.

Jag vet inte hur man kommer över det här. Det är fruktansvärt att mista sin bästa vän såhär. Jag försöker finna tröst i att han ändå var nästan 12 år och att han gett mig en sådan ovillkorlig kärlek och att han inte hade ont. Jag bara gråter och gråter. Till er som har gått igenom något sådant här. Hur har ni gjort, hur ni funnit tröst?


Än en gång, tack för era ord. De betyder mycket.

Peter

Det låter bra att veterinären tar dig på allvar och vill prata igenom vad som hände med dig. Jag hoppas du får de svar du söker.

Jag vet helt ärligt inget sätt att aktivt komma igenom det, den värsta sorgen går rent krasst ut på att bara stå ut...

Det är helt horribelt meningslöst att säga att tiden läker alla sår, men samtidigt är det sant att det lättar med tiden. Sorgen finns kvar, men man får tillbaka glädjen också. Det är förmodligen inte till så stor hjälp för dig nu att din hund fick ett ganska långt liv och han slapp lida på slutet, men i framtiden lär det göra större skillnad.

(Och det är inte "bara en hund", lyssna inte på det om någon försöker säga sådant. Du har förlorat en familjemedlem och du har rätt att sörja. )

 

[bollen__]

Ett stort tack till er alla. Det är skönt att höra er version och vad ni har för erfarenheter.

Veterinären och jag är överens om att vi ska sätta oss ner och prata igenom vad som har hänt och vad vi båda kan lära oss det inträffade.

Ju mer jag tänker på det så tänker jag att så "borta" som Findus var redan när jag fick ta hem honom så var det nog redan försent. Hans blick var tom och det fanns liksom inget där.

Hursomhelst så ska det bli skönt att få prata med veterinären och jag tror att det även ska bli skönt för honom om vi kan tala om detta.

Jag vet inte hur man kommer över det här. Det är fruktansvärt att mista sin bästa vän såhär. Jag försöker finna tröst i att han ändå var nästan 12 år och att han gett mig en sådan ovillkorlig kärlek och att han inte hade ont. Jag bara gråter och gråter. Till er som har gått igenom något sådant här. Hur har ni gjort, hur ni funnit tröst?


Än en gång, tack för era ord. De betyder mycket.

Peter

Vi har en helt fantastisk uppfödare som sa att hon tyckte att vi skulle ha hund igen, ville vi så satte hon oss före i kön på nästa kull. Eftersom jag älskar mamman till kullen och maken gärna ville ha hund igen så tackade vi ja. För mig var det nog det bästa som kunde hända, jag saknar honom fortfarande ofantligt mycket fast det gått två år och gråter nu och då. Men den nya pälsklingen tog bort tomheten och ensamheten. Dessutom var han en handfull som valp så man fick annat att tänka på också.

Kram till er

 

[Milosari]

Ett stort tack till er alla. Det är skönt att höra er version och vad ni har för erfarenheter.

Veterinären och jag är överens om att vi ska sätta oss ner och prata igenom vad som har hänt och vad vi båda kan lära oss det inträffade.

Ju mer jag tänker på det så tänker jag att så "borta" som Findus var redan när jag fick ta hem honom så var det nog redan försent. Hans blick var tom och det fanns liksom inget där.

Hursomhelst så ska det bli skönt att få prata med veterinären och jag tror att det även ska bli skönt för honom om vi kan tala om detta.

Jag vet inte hur man kommer över det här. Det är fruktansvärt att mista sin bästa vän såhär. Jag försöker finna tröst i att han ändå var nästan 12 år och att han gett mig en sådan ovillkorlig kärlek och att han inte hade ont. Jag bara gråter och gråter. Till er som har gått igenom något sådant här. Hur har ni gjort, hur ni funnit tröst?


Än en gång, tack för era ord. De betyder mycket.

Peter

Så bra att veterinären ställer upp på detta! Det kan nog hjälpa till med bearbetningen av sorgen, att ni får reda på vad som egentligen gick snett. Men resten handlar tyvärr om tid. Har man flera hundar så brukar det hjälpa, men spring inte iväg och köp första bästa valp av den anledningen. Har ni däremot redan funderat på att skaffa en till hund så kan själva planerandet hjälpa lite mot sorgen.

Jag förlorade min labrador på ett hastigt sätt, han blev magsjuk och så påverkad att det stod mellan avlivning eller att lägga in honom på djursjukhuset. Jag valde det förstnämnda för jag ville inte att han skulle sluta sina dagar med en massa slangar i sig och bland främlingar. Så det blev ganska chockartat trots att han var 13 år. Men såhär i efterhand så är jag ändå glad för att det gick fort. Ett par dagar tidigare så hade vi varit och badat och spårat och hunden var jättelycklig. Hellre det än att de får gå för länge med olika krämpor och sakta tyna bort. På din text låter det som att Findus var precis som vanligt innan operationen. Så jag hoppas att du när du sörjt färdigt kan finna lite glädje i att din hund fick sluta sina dagar när flaggan fortfarande var på topp.

 

[Targa]

Ett stort tack till er alla. Det är skönt att höra er version och vad ni har för erfarenheter.

Veterinären och jag är överens om att vi ska sätta oss ner och prata igenom vad som har hänt och vad vi båda kan lära oss det inträffade.

Ju mer jag tänker på det så tänker jag att så "borta" som Findus var redan när jag fick ta hem honom så var det nog redan försent. Hans blick var tom och det fanns liksom inget där.

Hursomhelst så ska det bli skönt att få prata med veterinären och jag tror att det även ska bli skönt för honom om vi kan tala om detta.

Jag vet inte hur man kommer över det här. Det är fruktansvärt att mista sin bästa vän såhär. Jag försöker finna tröst i att han ändå var nästan 12 år och att han gett mig en sådan ovillkorlig kärlek och att han inte hade ont. Jag bara gråter och gråter. Till er som har gått igenom något sådant här. Hur har ni gjort, hur ni funnit tröst?


Än en gång, tack för era ord. De betyder mycket.

Peter

Jag förstår vad du går igenom, och det är så sorgligt!
Jag förlorade min hund, Milla, i höstas i samband med en operation. Hon blev opererad för ett benbrott och direkt efter operationen ringde veterinären och berättade att operationen hade gått bra. Jag blev så klart enormt lättad och glad. Men en halvtimme senare ringde de från djursjukhuset igen för att berätta att Milla tyvärr aldrig vaknade ur narkosen. Det var så grymt, så grymt. Gråter fortfarande när jag tänker på henne.
Så jag förstår vad du går igenom.

Hur går man vidare? Man saknar, saknar, saknar, och det gör ont, ont, ont. Så är det bara.

Sen inser man att tillvaron inte är komplett om man inte har en hund vid sin sida - och så börjar man leta ny valp. Att få in en ny hund i sitt liv är den allra bästa medicinen. Nu har jag en ny valp av samma ras, och jag älskar henne lika mycket som jag älskade min kära Milla.

 

[Lejonelle]

Beklagar förlusten! Så svårt att mista sin hund så hastigt och oväntat. Hoppas att du får något svar som kan hjälpa dig. Jag har alltid fått information från vet vid sövning av en äldre hund, att det är en förhöjd risk, men för oss har det varje gång gått bra.

För din hund var ingreppet nödvändigt, om blodförsörjningen till testikeln var stoppad hade det ju annars lett till nekros, så du hade inget annat val än att operera. Genom det beslutet gav du din hund en chans att överleva. Nu gick det inte i alla fall men du tog den chans som fanns.

Tänker på dig.

 

[Psmt]

Tack för att ni delade med er om hur ni hanterade er sorg.

Igår hade vi en liten hund på besök när vår dotters kompis var här. Oj vad han lyste upp allt. Bara att se den lille gå runt o lukta i huset. Tänkt vilken energi de ger genom att bara vara runt omkring.

Vi har alltid haft planer på att prova på ett utlandboende när vi blir lite äldre och Findus naturligt inte längre finns hos oss. Nu kom detta lite för tidigt. Vi kan inte ta en ny hund nu då vi inte vet när vi flyttar eller ens vart vi flyttar och hur länge vi kommer att bo utomlands är oklar. Det har varit en dröm att prova på att bo utomlands.

Men jag kommer att låna hundar av andra som behöver stöd av olika orsaker och på något sätt ta hand om hundar som är typ herrelösa där vi kommer att bo. Då gör jag nytta och får glädjen av att förhoppningsvis ge hundarna ett bättre liv.

Tack alla, vov vov.