Det började bra, vi skulle flytta från lägenheten ut på landet, allt skulle bli så bra. Sen under våren konstaterade det att han hade kronisk inflammation i tarmen och kortison sattes in. Vi var då mitt uppe i flytten med allt vad det innebär och så en sjuk hund ovanpå det. Det hela gick dock relativt bra, han blev bättre, gick upp i vikt och mådde allmänt bra. Sen en sommarkväll i juni rasade allt. Släppte honom i trädgården så han fick springa och röja lite, efter sina två varv runt huset gick vi in. Han studsade runt i hallen som vanligt, hungrig såklart. Tog hans vattenskål för att fylla den i badrummet och då hörde jag hur han slog runt ute i hallen. Trodde först att han härjat så att han halkat omkull, stack ut huvudet och då låg han på sidan i bädden, benen vevade. EP var min första tanke, även om han aldrig haft ett anfall under sina 4 år kan ju sånt dyka upp ur det blå ibland. Slängde vattenskålen i handfatet och rusade ut, höll honom och väntade på att det skulle gå över. Sen började han yla. Sambon kom nedrusande från ovanvåningen och undrade vad som hände. I samma stund kände jag hur han sakta blev helt lealös i mina armar och hans blick blev tom. Hans kropp spändes lätt för ett kort ögonblick och sen var det färdigt. Försökte hitta puls på alla ställen jag lärt mig att känna puls på en hund utan framgång. Petade honom i ögat med fingret, ingen reflex. Sambon frågade om han skulle ringa jourveterinären, detta var en lördag, men han var redan död. Ungefär 30 sekunder tog det men kändes som en evighet. Dagen efter lämnade vi in honom på närmaste jourklinik för transport till djurkrematoriet. Jag sov inte en minut den natten. Pratade med vår veterinär som vi varit hos tidigare för inflammationen och hon trodde, precis som jag, att det, efter min beskrivning, inte kunde vara mycket annat än en aortaruptur, troligen en medfödd missbildning på aortan, en tickande bomb han gått med i 4 år. Vad som utlöste det får vi aldrig veta, obduktion kändes inte meningsfullt.
Jag försökte mig på en omplacering ett par månader senare men det fungerade inte. Supertrevlig och fin hund på alla sätt, men jag klarade det inte. Nu är det ganska precis 6 månader senare och jag har fortfarande ingen ny hund. Det är svårt att veta när man är redo. Planen var till sommaren 2019, men pga ekonomiska och tidsmässiga faktorer blir det troligen inte så. Sambon har ju sin hund, men vi bondar inte öht, hon är inte min typ av hund alls tråkigt nog.
Som det ser ut nu blir 2019 ett hundlöst år så får vi se hur det går 2020.
Ännu en sak jag aldrig hade trott om honom, men han har äntligen knäckt den koden och har varit så nöjd med sig själv 
