Av någon outgrundlig anledning har jag anmält mig till en hopptävling som ridskolans ridklubb anordnar. 
Jag har aldrig tävlat förut, har inte tyckt att det har varit något för mig. Tidigare har hopptävlingar varit helt uteslutet för min del eftersom jag inte har hoppat särskilt mycket och inte ansett att jag har kunnat hoppa. Det jag har funderat över några gånger är däremot om jag möjligtvis skulle vara med på en dressyrtävling. Men det har inte känts bra. Framförallt på grund av att jag skulle vilja lära känna en och samma häst lite bättre innan jag gav mig in på att tävla för att jag ska se någon mening med själva tävlingen. För mig går tävling antingen ut på att jag känner att jag är så pass bra på nånting att jag kan ställa upp för att vinna, ELLER så går det ut på att få en oberoende bedömning av min prestation och feedback på vad jag skulle kunna förbättra och jobba vidare med. Men inget av det har känts aktuellt för min del när jag rider en massa olika hästar hela tiden, och inte har någon häst som jag känner att jag verkligen KÄNNER väl och kan arbeta vidare med efteråt.
Men nu när jag har lyckats rida en massa extra hopplektioner två terminer i rad och börjar känna mig trygg med hoppningen, så kändes det som att OM jag skulle vara med på nånting, så skulle det definitivt vara hoppning! Dels känner jag mig inte lika ”känslig” för vilken häst jag får i hoppningen – jag skulle nog kunna ratta över de flesta hästar på ridskolan över hinder, för dom är väldigt hoppbussiga. Dels är det ju väldigt roligt att hoppa, så att få chans att hoppa lite extra och att få hoppa en bana sitter ju aldrig fel... Så plötsligt föll det hela sig i ett annat ljus...
Ridklubben anordnar en ”cup” där man ska rida en dressyrtävling och en hopptävling och där resultaten sedan räknas ihop. Förutsättningen för cupen är att hästarna lottas ut till deltagarna, så man kan få vilken häst som helst, och man måste rida olika hästar på dressyren och hoppningen. Det finns en möjlighet att tävla som ett lag, där en ryttare rider dressyrdelen och en annan ryttare hoppdelen. Och det är det sistnämnda som jag har nappat på. Så jag ”slipper” dressyren (*pust!*) och kör bara hoppningen. Tävlingen går under några helger i februari och mars, och jag har redan fått reda på vilken som blev min lottade häst, och jag ska få hoppa bana med Juvelen.
Juvelen har jag hoppat med några gånger förut, och han är väl inte bland mina allra största favoriter men samtidigt finns det flera som jag tycker sämre om att hoppa med än honom, så det kändes som en helt OK lott. Juvelen är en fuxkille med lite konstiga former, då han sluttar bakåt och ser lite allmänt oformlig ut i mina ögon. Det jag tycker är knepigast med Juvelen är att jag inte riktigt får någon bra kontakt med honom – jag känner inte att vi kommunicerar på ett bra sätt och jag får inte riktigt den respons på mina hjälper som jag skulle vilja. I dressyren så har jag inte jättemycket till övers för honom, men hoppningen funkar bättre. Ridläraren på den senaste lektionen berättade att Juvelen har varit hopphäst innan han kom till ridskolan, så hoppning är ändå hans starka sida. Men då ska det vara lite höjd på hindrena, annars är han ganska ointresserad och nonchalant.
I alla fall så stod jag alltså uppskriven på Juvelen på veckans hopplektion, vilket ju är bra med tanke på att jag då får öva lite på honom inför tävlingen. Och det gick väl bra att hoppa, men känslan var väl inte helt med mig. Jag störs lite av bristen på kommunikation och att jag inte känner var jag har hästen rent humörsmässigt.
I början av lektionen var han seg och oengagerad, och jag tyckte inte att det hjälpte vad jag gjorde för det kändes som att han gick och tänkte på något annat. Första bommarna och sprången lyfte han knappt på benen och ridläraren gick på mig om att gå på honom, rida ihop honom mer, få fram honom mer och rida in vänsterbogen under honom. När jag började gå på honom och försöka jaga upp fart i hästen samtidigt som jag höll ihop honom så började han lätta lite bak. Och jag vet inte om han gjorde det för att han blev lite glad och busig över farten, eller om han var missnöjd med mina krav! Och det är det som jag hänger upp mig på med Juvelen – jag vet inte var jag har honom, jag känner inte vad han är på för humör och jag har helt enkelt ingen riktig känsla av kontakt. Hur kan man liksom INTE känna om en häst är glad eller arg??? Det gör jag i alla fall inte på Juvelen...
Galoppen på Juvelen begriper jag mig inte heller på. Jag har svårt att få till en snygg fattning på honom för att han spänner emot mina galopphjälper utan det blir nästan att jag ”sjasar” in honom i galopp, och när vi väl galopperar så har jag jättesvårt att rida ihop en rund och fin galopp, utan han vill jättegärna bli flack och bryta av och slängtrava istället. Som att han inte riktigt orkar. Men herregud – han går ju på ridskolan och rids varje dag så nog borde han orka...
I alla fall – vid nästa anridning mot hinder så hade han vaknat lite, och vid ytterligare nästa omgång på den lilla trehindersbanan så taggade han till och blev istället hastig och lite rusig. Då hade han åtminstone fått upp farten och taggade till, och var helt plötsligt mycket lättare att rida och gav bättre respons för hjälperna. Men då blev ridläraren istället lite missnöjd med att han var för hastig, och bad mig rida ihop honom ännu mer och ta ner honom lite i tempo. I slutet av lektionen blev sprången bra och Juvelen kändes helt OK, så på det stora hela var det en bra lektion.
I feedbacken fick jag en välbehövlig bekräftelse på att Juvelen faktiskt är lite svår i galoppen, vilket kändes skönt att höra att jag inte är den enda och första som upplever. Och så detta med min hand – vissa ridlärare säger till mig att jag måste sänka handen, sänka handen och sänka handen när jag hoppar. Jag skulle nog behöva se en film på hur jag ser ut i hoppningen, för enligt min uppfattning så håller jag händerna framför min mage i anridningen, och sedan för jag dom fram längst med mankammen i själva språnget för att följa med hästen och ge eftergift. Jag upplever aldrig att jag stör hästens mun i sprången. Men den här ridläraren sa att jag måste sänka handen i anridningen och sedan uppfattade jag att hon ville ha mina händer på varsin sida om hästens hals i själva språnget – hon sa att jag skulle föra händerna mot hästens mun istället för mot hästens öron under språnget. Jag provade sänka händerna i en anridning, och när ridläraren verkade nöjd så kände jag det som att jag satt med raka armar och händerna nere vid bogbladen på var sida om manken på hästen. Och det här med hur jag ska ha händerna under själva språnget har jag faktiskt inte riktigt begripit. Lär kanske inte bli höga poäng på stil, om det nu ingår i bedömningen på tävlingen...
Jag har aldrig tävlat förut, har inte tyckt att det har varit något för mig. Tidigare har hopptävlingar varit helt uteslutet för min del eftersom jag inte har hoppat särskilt mycket och inte ansett att jag har kunnat hoppa. Det jag har funderat över några gånger är däremot om jag möjligtvis skulle vara med på en dressyrtävling. Men det har inte känts bra. Framförallt på grund av att jag skulle vilja lära känna en och samma häst lite bättre innan jag gav mig in på att tävla för att jag ska se någon mening med själva tävlingen. För mig går tävling antingen ut på att jag känner att jag är så pass bra på nånting att jag kan ställa upp för att vinna, ELLER så går det ut på att få en oberoende bedömning av min prestation och feedback på vad jag skulle kunna förbättra och jobba vidare med. Men inget av det har känts aktuellt för min del när jag rider en massa olika hästar hela tiden, och inte har någon häst som jag känner att jag verkligen KÄNNER väl och kan arbeta vidare med efteråt.Men nu när jag har lyckats rida en massa extra hopplektioner två terminer i rad och börjar känna mig trygg med hoppningen, så kändes det som att OM jag skulle vara med på nånting, så skulle det definitivt vara hoppning! Dels känner jag mig inte lika ”känslig” för vilken häst jag får i hoppningen – jag skulle nog kunna ratta över de flesta hästar på ridskolan över hinder, för dom är väldigt hoppbussiga. Dels är det ju väldigt roligt att hoppa, så att få chans att hoppa lite extra och att få hoppa en bana sitter ju aldrig fel...
Så plötsligt föll det hela sig i ett annat ljus... Ridklubben anordnar en ”cup” där man ska rida en dressyrtävling och en hopptävling och där resultaten sedan räknas ihop. Förutsättningen för cupen är att hästarna lottas ut till deltagarna, så man kan få vilken häst som helst, och man måste rida olika hästar på dressyren och hoppningen. Det finns en möjlighet att tävla som ett lag, där en ryttare rider dressyrdelen och en annan ryttare hoppdelen. Och det är det sistnämnda som jag har nappat på. Så jag ”slipper” dressyren (*pust!*) och kör bara hoppningen.
Tävlingen går under några helger i februari och mars, och jag har redan fått reda på vilken som blev min lottade häst, och jag ska få hoppa bana med Juvelen.Juvelen har jag hoppat med några gånger förut, och han är väl inte bland mina allra största favoriter men samtidigt finns det flera som jag tycker sämre om att hoppa med än honom, så det kändes som en helt OK lott. Juvelen är en fuxkille med lite konstiga former, då han sluttar bakåt och ser lite allmänt oformlig ut i mina ögon. Det jag tycker är knepigast med Juvelen är att jag inte riktigt får någon bra kontakt med honom – jag känner inte att vi kommunicerar på ett bra sätt och jag får inte riktigt den respons på mina hjälper som jag skulle vilja. I dressyren så har jag inte jättemycket till övers för honom, men hoppningen funkar bättre. Ridläraren på den senaste lektionen berättade att Juvelen har varit hopphäst innan han kom till ridskolan, så hoppning är ändå hans starka sida. Men då ska det vara lite höjd på hindrena, annars är han ganska ointresserad och nonchalant.
I alla fall så stod jag alltså uppskriven på Juvelen på veckans hopplektion, vilket ju är bra med tanke på att jag då får öva lite på honom inför tävlingen. Och det gick väl bra att hoppa, men känslan var väl inte helt med mig. Jag störs lite av bristen på kommunikation och att jag inte känner var jag har hästen rent humörsmässigt.
I början av lektionen var han seg och oengagerad, och jag tyckte inte att det hjälpte vad jag gjorde för det kändes som att han gick och tänkte på något annat. Första bommarna och sprången lyfte han knappt på benen och ridläraren gick på mig om att gå på honom, rida ihop honom mer, få fram honom mer och rida in vänsterbogen under honom. När jag började gå på honom och försöka jaga upp fart i hästen samtidigt som jag höll ihop honom så började han lätta lite bak. Och jag vet inte om han gjorde det för att han blev lite glad och busig över farten, eller om han var missnöjd med mina krav! Och det är det som jag hänger upp mig på med Juvelen – jag vet inte var jag har honom, jag känner inte vad han är på för humör och jag har helt enkelt ingen riktig känsla av kontakt. Hur kan man liksom INTE känna om en häst är glad eller arg??? Det gör jag i alla fall inte på Juvelen...
Galoppen på Juvelen begriper jag mig inte heller på. Jag har svårt att få till en snygg fattning på honom för att han spänner emot mina galopphjälper utan det blir nästan att jag ”sjasar” in honom i galopp, och när vi väl galopperar så har jag jättesvårt att rida ihop en rund och fin galopp, utan han vill jättegärna bli flack och bryta av och slängtrava istället. Som att han inte riktigt orkar. Men herregud – han går ju på ridskolan och rids varje dag så nog borde han orka...
I alla fall – vid nästa anridning mot hinder så hade han vaknat lite, och vid ytterligare nästa omgång på den lilla trehindersbanan så taggade han till och blev istället hastig och lite rusig. Då hade han åtminstone fått upp farten och taggade till, och var helt plötsligt mycket lättare att rida och gav bättre respons för hjälperna. Men då blev ridläraren istället lite missnöjd med att han var för hastig, och bad mig rida ihop honom ännu mer och ta ner honom lite i tempo. I slutet av lektionen blev sprången bra och Juvelen kändes helt OK, så på det stora hela var det en bra lektion.
I feedbacken fick jag en välbehövlig bekräftelse på att Juvelen faktiskt är lite svår i galoppen, vilket kändes skönt att höra att jag inte är den enda och första som upplever. Och så detta med min hand – vissa ridlärare säger till mig att jag måste sänka handen, sänka handen och sänka handen när jag hoppar. Jag skulle nog behöva se en film på hur jag ser ut i hoppningen, för enligt min uppfattning så håller jag händerna framför min mage i anridningen, och sedan för jag dom fram längst med mankammen i själva språnget för att följa med hästen och ge eftergift. Jag upplever aldrig att jag stör hästens mun i sprången. Men den här ridläraren sa att jag måste sänka handen i anridningen och sedan uppfattade jag att hon ville ha mina händer på varsin sida om hästens hals i själva språnget – hon sa att jag skulle föra händerna mot hästens mun istället för mot hästens öron under språnget. Jag provade sänka händerna i en anridning, och när ridläraren verkade nöjd så kände jag det som att jag satt med raka armar och händerna nere vid bogbladen på var sida om manken på hästen. Och det här med hur jag ska ha händerna under själva språnget har jag faktiskt inte riktigt begripit. Lär kanske inte bli höga poäng på stil, om det nu ingår i bedömningen på tävlingen...
