Tidigare i mitt liv när jag har sökt hjälp hos sjukvården för mina ”medicinskt svårförklarliga symptom” och inte fått hjälp utan mest bara känt mig bortviftad med en axelryckning, så har jag raljerat över att sjukvården kanske är bra men då ska man ha något konkret och lättbegripligt som ett benbrott.
Nu när jag har provat på att bryta en arm, så måste jag faktiskt ge den raljerande cassiopeja rätt...
Jag måste bara få säga hur nöjd jag är med hur vården av mig har funkat!
Från min avramling i ridhuset på ridskolan så kan jag bara ge högsta betyg till alla inblandade!
Guldstjärnor till min ridlärare och de andra eleverna i min ridgrupp, som tog hand om olyckan på föredömligt sätt - som om de aldrig hade gjort annat! All omtanke när jag låg i spånet och hade ont, allt stöd jag fick, den snabba hanteringen av att tillkalla ambulans, ta hand om hästar och hinder och mina prylar, att följa med mig i ambulansen till sjukhuset och hålla min hand – jag kunde inte haft det bättre!
Guldstjärnor till ambulanspersonalen som var vänliga, mjuka, effektiva och professionella (- trots hästallergi!).
Guldstjärnor till alla på akuten som tog hand om mig och visade värme, omtanke, charm och humor, som sa att jag var prioriterad och verkligen fick mig att känna det också, med ständig uppbackning och bra flöde på undersökning, röntgen, provisorisk gipsning, medicinering, information, och allt annat.
Guldstjärnor till den akutläkare som beslutade att jag fick stanna kvar över natten när jag inte lyckades återhämta mig från morfinbaksmällan, och guldstjärnor till alla på avdelningen som hjälpte till på bästa sätt och fixade med room service à la all inclusive.
Även en massa guldstjärnor till den eller de som uppfann ortosen, så att man slipper ha gips.
Guldstjärnor till återbesöken och röntgenundersökningarna som har rullat på med jämna mellanrum. Allt har gått så snabbt och smidigt och jag har oftast fått komma in till läkaren före utsatt tid.
Guldstjärnor till den läkare som mötte mig på återbesöket 6 veckor efter armbrottet, och när han konstaterade att jag fortfarande inte kunde röra på armen så fixade han en magnetkameraundersökning åt mig redan nästa dag!!! Alla jag har hört talas om som har velat göra en MR verkar ha fått vänta i månader och halvår, men jag fick alltså lägga mig i röret redan dagen efter! Snacka om att jag känner mig prioriterad! Och svaret på undersökningen ska jag få redan efter bara några dagar.
All personal på SÖS som jag har träffat ska verkligen ha hur många guldstjärnor som helst för att alltid ha fått mig att känna mig välkommen och prioriterad på vartenda besök!!heart Jag säger bara – högsta betyg!! 
Hittills är det 8 olika läkare som har varit inblandade i min armskada, men jag tycker inte att det har varit några bekymmer alls med att det alltid har varit någon ny person som jag har mött. Åtminstone inte på SÖS. Jag frågade en av läkarna jag mötte om jag kunde få göra en benskörhetsutredning eftersom jag tyckte att det var lite konstigt att jag bröt armen av en så pass odramatisk avramling (plus att jag har haft en del hormonsvaj), varpå läkaren svarade att han skulle skriva en remiss. Jag fick ganska omedelbart en kallelse till min vårdcentral, och tyckte väl i ärlighetens namn att det var lite konstigt att de gjorde benskörhetsutredningar där. Men vad vet väl jag. När jag kom till VC så satt det en ointresserad läkare där, tog upp ett formulär på skärmen, kryssade i lite grejer, ställde typ två frågor till mig och sa att ”nu har jag skickat iväg en remiss till stället där de gör benskörhetsutredningar”.... Det besöket kändes GANSKA onödigt! Jag kan ju tycka att ortopeden kunde ha lagt en minut på att klicka fram det där formuläret och ställt de två frågorna till mig, men men... Det finns väl nån orsak antar jag. Nåja, det är det enda som inte får högsta betyg.
Att få göra en magnetkameraundersökning var något nytt för mig. Min klaustrofobiske make har gjort en sån tidigare och hade förstås inte någon direkt positiv bild av att åka in i ett rör sådär, så jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Men jag måste säga att jag tyckte att det var riktigt mysigt! Sen jag bröt armen har jag varit nästan konstant frusen och extremt värmetörstande, och inne i magnetkameraröret var det VARMT och gott, så jag låg och njöt! Jag fick också god användning av att jag har tränat en hel del på andnings- och avslappningsövningar, eftersom jag skulle ligga totalt blick stilla i 30 minuter, vilket var en intressant utmaning som jag tydligen klarade bra enligt den gulliga personalen. Men allt som allt var det en positiv och lättsam upplevelse och lätt en av de undersökningar jag skulle rösta fram som favorit, om man jämför med t ex tandläkarbesök, blodprovtagning, test av reflexer, mm (för att inte prata om undersökningar där man måste skicka in kameror genom olika öppningar i kroppen, vilket jag som tur är har varit förskonad från!).
Som det är nu väntar jag alltså med spänning på svaret från magnetkameraundersökningen. Läkaren som skickade dit mig sa att han ville utesluta att det är någon muskel- eller senskada... Alternativet till att det skulle vara en skada är, som jag förstod det, att alla muskler och senor är hela men att musklerna och ledkapslarna skulle ha lyckats dra ihop sig, stelna och förtvina på dessa veckor. I så fall är det bara hård träning som kan hjälpa.
Jag kan alltså fortfarande 7 veckor efter armbrottet inte röra armen, och jag har ganska så rejält med smärta i axeln. Det känns inte riktigt OK faktiskt... Det KÄNNS inte som att det bara skulle vara ”stelt” (inte heller om jag ser tillbaks på hur det har betett sig från olyckan och framåt), men vad vet väl jag?! Jag hoppas förstås på att jag har fel. Och snart får jag svaret.
(to be continued...)
Nu när jag har provat på att bryta en arm, så måste jag faktiskt ge den raljerande cassiopeja rätt...
Jag måste bara få säga hur nöjd jag är med hur vården av mig har funkat!
Från min avramling i ridhuset på ridskolan så kan jag bara ge högsta betyg till alla inblandade!
Guldstjärnor till min ridlärare och de andra eleverna i min ridgrupp, som tog hand om olyckan på föredömligt sätt - som om de aldrig hade gjort annat! All omtanke när jag låg i spånet och hade ont, allt stöd jag fick, den snabba hanteringen av att tillkalla ambulans, ta hand om hästar och hinder och mina prylar, att följa med mig i ambulansen till sjukhuset och hålla min hand – jag kunde inte haft det bättre!
Guldstjärnor till ambulanspersonalen som var vänliga, mjuka, effektiva och professionella (- trots hästallergi!).
Guldstjärnor till alla på akuten som tog hand om mig och visade värme, omtanke, charm och humor, som sa att jag var prioriterad och verkligen fick mig att känna det också, med ständig uppbackning och bra flöde på undersökning, röntgen, provisorisk gipsning, medicinering, information, och allt annat.
Guldstjärnor till den akutläkare som beslutade att jag fick stanna kvar över natten när jag inte lyckades återhämta mig från morfinbaksmällan, och guldstjärnor till alla på avdelningen som hjälpte till på bästa sätt och fixade med room service à la all inclusive.
Även en massa guldstjärnor till den eller de som uppfann ortosen, så att man slipper ha gips.
Guldstjärnor till återbesöken och röntgenundersökningarna som har rullat på med jämna mellanrum. Allt har gått så snabbt och smidigt och jag har oftast fått komma in till läkaren före utsatt tid.
Guldstjärnor till den läkare som mötte mig på återbesöket 6 veckor efter armbrottet, och när han konstaterade att jag fortfarande inte kunde röra på armen så fixade han en magnetkameraundersökning åt mig redan nästa dag!!! Alla jag har hört talas om som har velat göra en MR verkar ha fått vänta i månader och halvår, men jag fick alltså lägga mig i röret redan dagen efter! Snacka om att jag känner mig prioriterad! Och svaret på undersökningen ska jag få redan efter bara några dagar.
All personal på SÖS som jag har träffat ska verkligen ha hur många guldstjärnor som helst för att alltid ha fått mig att känna mig välkommen och prioriterad på vartenda besök!!
heart Jag säger bara – högsta betyg!! Hittills är det 8 olika läkare som har varit inblandade i min armskada, men jag tycker inte att det har varit några bekymmer alls med att det alltid har varit någon ny person som jag har mött. Åtminstone inte på SÖS. Jag frågade en av läkarna jag mötte om jag kunde få göra en benskörhetsutredning eftersom jag tyckte att det var lite konstigt att jag bröt armen av en så pass odramatisk avramling (plus att jag har haft en del hormonsvaj), varpå läkaren svarade att han skulle skriva en remiss. Jag fick ganska omedelbart en kallelse till min vårdcentral, och tyckte väl i ärlighetens namn att det var lite konstigt att de gjorde benskörhetsutredningar där. Men vad vet väl jag. När jag kom till VC så satt det en ointresserad läkare där, tog upp ett formulär på skärmen, kryssade i lite grejer, ställde typ två frågor till mig och sa att ”nu har jag skickat iväg en remiss till stället där de gör benskörhetsutredningar”....
Det besöket kändes GANSKA onödigt! Jag kan ju tycka att ortopeden kunde ha lagt en minut på att klicka fram det där formuläret och ställt de två frågorna till mig, men men... Det finns väl nån orsak antar jag. Nåja, det är det enda som inte får högsta betyg. Att få göra en magnetkameraundersökning var något nytt för mig. Min klaustrofobiske make har gjort en sån tidigare och hade förstås inte någon direkt positiv bild av att åka in i ett rör sådär, så jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Men jag måste säga att jag tyckte att det var riktigt mysigt! Sen jag bröt armen har jag varit nästan konstant frusen och extremt värmetörstande, och inne i magnetkameraröret var det VARMT och gott, så jag låg och njöt!
Jag fick också god användning av att jag har tränat en hel del på andnings- och avslappningsövningar, eftersom jag skulle ligga totalt blick stilla i 30 minuter, vilket var en intressant utmaning som jag tydligen klarade bra enligt den gulliga personalen. Men allt som allt var det en positiv och lättsam upplevelse och lätt en av de undersökningar jag skulle rösta fram som favorit, om man jämför med t ex tandläkarbesök, blodprovtagning, test av reflexer, mm (för att inte prata om undersökningar där man måste skicka in kameror genom olika öppningar i kroppen, vilket jag som tur är har varit förskonad från!).Som det är nu väntar jag alltså med spänning på svaret från magnetkameraundersökningen. Läkaren som skickade dit mig sa att han ville utesluta att det är någon muskel- eller senskada...
Alternativet till att det skulle vara en skada är, som jag förstod det, att alla muskler och senor är hela men att musklerna och ledkapslarna skulle ha lyckats dra ihop sig, stelna och förtvina på dessa veckor. I så fall är det bara hård träning som kan hjälpa.Jag kan alltså fortfarande 7 veckor efter armbrottet inte röra armen, och jag har ganska så rejält med smärta i axeln.
Det känns inte riktigt OK faktiskt... Det KÄNNS inte som att det bara skulle vara ”stelt” (inte heller om jag ser tillbaks på hur det har betett sig från olyckan och framåt), men vad vet väl jag?! Jag hoppas förstås på att jag har fel. Och snart får jag svaret.(to be continued...)
