Hjälp...

Ja, jag behöver hjälp nu. Mina känslor har fastnat i någon mörk bitter jäkla fängelse som jag inte tar mig ur. Allt blir bara värre och värre och jag drömmer varje natt om "värsta senarium". Jag vågar inte säga till folk vad jag känner längre. Jag vågar inte ens tänka det själv. Jag trodde semestern skulle ge mig frid men hur ska den kunna göra det när det känns som allt håller på att falla?

 

[Lovisaleonora]

Varför har det blivit så här? Vad utlöste det?

 

[Anna-KarinO]

Ja du.. Det som gjorde att jag föll var nog att doktorn tyckte jag är så pass sjuk att jag fick remiss till vuxenpsyk. Jättebra säkert men jag var inte alls beredd på det. Det är på något sätt skamset för mig själv och efter det har jag blivit som en levande zombie som väntar på min dom.

 

[Lovisaleonora]

Fast så ska du inte känna. Det är ju fantastiskt att få hjälp av vården när du behöver det, och frustrerande att inte få det trots att det behövs. Inte hade det väl varit skamset att få läkarhjälp för en krånglande fot?

 

[Araminta]

Läs @Lovisaleonora sista retoriska fråga! Stigmat kring psykisk ohälsa är helt bedrövlig. Att personer som mår dåligt mår ännu sämre av att erbjudas hjälp är helt uppåt väggarna. Det är inte ditt fel att du känner skam, det är samhällets, men just nu är det viktigt att du trotsar den skammen och tar emot den hjälp du erbjuds. Du har all rätt att må bra! Du betalar skatt för att få hjälp att må bra.

Och bara för att det är psykiatri så betyder det inte att det är livslångt eller livshotande. Det finns allt från stukade tår till hjärtstopp i allvarlighetsgrad även inom psykiatrin. De allra flesta får hjälp och blir friska

Kram!