Alla kartonger jag har släpat med mig fyllda med alla saker som jag har samlat på mig under livets gång har nu kommit till en vägs ände.
De får inte plats längre.
Brutalt men sant.
Märkligt ändå att jag var jag än har bott hittills alltid har haft möjlighet att förvara en svällande samling kartonger. Men nu är det slut på det, och jag måste rensa bort det mesta.
(“Döstäda”, känns det lite som.)
I en av flyttkartongerna, instoppad i en gammal pryl, hittade jag en liten skrynklig gulnad lapp.
Hur och varför den har hamnat just där är svårförklarligt.
Jag vecklade upp lappen och läste:
“Skymningen slukar begärligt både de moln och det ljus som nyss fanns på himlen.
Kvar finns bara en kallt tom-blå färg som hastigt mörknar.
Stjärnornas ögon träder fram en efter en, och mot det svarta bandet av skog vid horisonten står himlens sista ljus som svagt guldsken.
Att färdas är som balsam för min oroliga själ, allt är bara ett enda stilla rus av Nirvana.
Världen är vacker.
På 639:an ca 17:30 18/2-96”
Orden får mig att färdas tillbaks i tiden 27 år. Av någon anledning måste stunden ha etsat sig fast i mitt minne något alldeles extra, för plötsligt minns jag den väldigt starkt. Jag var ju uppenbarligen tvungen att notera den till och med, på en skrynklig lapp, som sedan på något märkligt sätt överlevt alla år och följt med och klängt sig fast…
Kudos till den lappen, verkligen!
Jag får plötsligt kontakt i minnet med en 23 år gammal cassiopeja, på väg från jobbet till sin pojkvän. Och jag inser både hur lite jag visste om allt som komma skulle, men också vilken stark tro jag hade på att det skulle ordna sig och bli bra, trots att jag redan då var rätt tilltufsad. Jag blir nästan lite förvånad, för just den där starka känslan av hopp om framtiden hade jag faktiskt glömt bort.
Först tänkte jag “Tänk om jag ändå hade kunnat resa i tiden och åka tillbaks till den stunden och varna henne!”. Men så tystnar jag, för nånstans känns det ändå inte helt rätt. Det är allt skit och allt som har hänt som har format mig till mig själv och fyllt mitt liv. Vem vore jag utan allt det? Vad är det som säger att lidande inte har en plats? Vad hade mitt liv varit fyllt med om jag inte hade upplevt allt jag upplevde och kämpat mig igenom alla kamper?
På något sätt är jag trött på att ständigt försöka fly problem, skämmas över motgångar och jaga en perfektionism och lycka som inte finns. Livet ÄR inte att sitta i en skyddad berså, tindra med ögonen, vara duktig, knyppla vackra dukar och suga på söta körsbär (och hur tråkigt hade inte det varit?...).
Mitt hopp om framtiden må vara borta, men jag sitter här och känner mig både uppgiven och stark som en sliten Clint Eastwood.
“Bring it on, life, whatever you have for me!”
Jag sitter här idag, 27 år senare (mitt i min döstädning) och känner mig återkopplad till mitt 23-åriga jag genom en lapp, hastigt nedklottrad under en bussresa, och tänker på alla rymder av konstiga saker som hänt sen dess.
Livet, alltså.
Vad häftigt ändå på nåt sätt.
De får inte plats längre.
Brutalt men sant.
Märkligt ändå att jag var jag än har bott hittills alltid har haft möjlighet att förvara en svällande samling kartonger. Men nu är det slut på det, och jag måste rensa bort det mesta.
(“Döstäda”, känns det lite som.)
I en av flyttkartongerna, instoppad i en gammal pryl, hittade jag en liten skrynklig gulnad lapp.
Hur och varför den har hamnat just där är svårförklarligt.
Jag vecklade upp lappen och läste:
“Skymningen slukar begärligt både de moln och det ljus som nyss fanns på himlen.
Kvar finns bara en kallt tom-blå färg som hastigt mörknar.
Stjärnornas ögon träder fram en efter en, och mot det svarta bandet av skog vid horisonten står himlens sista ljus som svagt guldsken.
Att färdas är som balsam för min oroliga själ, allt är bara ett enda stilla rus av Nirvana.
Världen är vacker.
På 639:an ca 17:30 18/2-96”
Orden får mig att färdas tillbaks i tiden 27 år. Av någon anledning måste stunden ha etsat sig fast i mitt minne något alldeles extra, för plötsligt minns jag den väldigt starkt. Jag var ju uppenbarligen tvungen att notera den till och med, på en skrynklig lapp, som sedan på något märkligt sätt överlevt alla år och följt med och klängt sig fast…
Kudos till den lappen, verkligen!
Jag får plötsligt kontakt i minnet med en 23 år gammal cassiopeja, på väg från jobbet till sin pojkvän. Och jag inser både hur lite jag visste om allt som komma skulle, men också vilken stark tro jag hade på att det skulle ordna sig och bli bra, trots att jag redan då var rätt tilltufsad. Jag blir nästan lite förvånad, för just den där starka känslan av hopp om framtiden hade jag faktiskt glömt bort.
Först tänkte jag “Tänk om jag ändå hade kunnat resa i tiden och åka tillbaks till den stunden och varna henne!”. Men så tystnar jag, för nånstans känns det ändå inte helt rätt. Det är allt skit och allt som har hänt som har format mig till mig själv och fyllt mitt liv. Vem vore jag utan allt det? Vad är det som säger att lidande inte har en plats? Vad hade mitt liv varit fyllt med om jag inte hade upplevt allt jag upplevde och kämpat mig igenom alla kamper?
På något sätt är jag trött på att ständigt försöka fly problem, skämmas över motgångar och jaga en perfektionism och lycka som inte finns. Livet ÄR inte att sitta i en skyddad berså, tindra med ögonen, vara duktig, knyppla vackra dukar och suga på söta körsbär (och hur tråkigt hade inte det varit?...).
Mitt hopp om framtiden må vara borta, men jag sitter här och känner mig både uppgiven och stark som en sliten Clint Eastwood.
“Bring it on, life, whatever you have for me!”
Jag sitter här idag, 27 år senare (mitt i min döstädning) och känner mig återkopplad till mitt 23-åriga jag genom en lapp, hastigt nedklottrad under en bussresa, och tänker på alla rymder av konstiga saker som hänt sen dess.
Livet, alltså.
Vad häftigt ändå på nåt sätt.
