TantEster
Trådstartare
Hejsan!
Jag har ett vackert litet fuxsto som är hur lyhörd som helst. Så länge hon får lyda i 190 knyck... Bromsen har tyvärr hängt sig eller rostat fast, tusan vet om den ens finns på den här modellen.
Alltså:
Skritt existerar knappt. Någon form av mjuk kortkort trav, nästan töltaktig, tillämpas dock av damen.
Trav är en bra kompromiss.
Galopp innebär studsa upp och ner på stället, "slå" med framhovarna, kasta med huvudet osv.
Hoppa går till såhär: damen hoppar som en pingpongboll över hela banan (i ovannämnda galopp), med blicken någonstans i taket och klipper lik förbaskat alla hinder.
Vad göra!?
Vad jag har gjort: i utrustningsväg är det mesta utprovat. Hackamore och andra bitlessvarianter fungerar bättre än bett, men det känns bara som att det beror på att jag blir starkare. Sadel ok. Tandstatus ok. I träningsväg - allt! tränare envisas förstås med att hästern ska gå på låga hinder, vilket liksom får henne vansinnig... På lite högre höjder (tja 1,10 ungefär) tar hon uppgiften på något större allvar och koncentrerar sig. Studs i olika utformningar (lågt, högt, lågt med ett högt mitt i) - dessvärre utgör inte detta något problem för henne, en gång vände hon dessutom 90 grader mellan hinder 3 och 4 och tog staketet istället. Lånat ut henne till dressyrintresserad (kom hem igen efter en månad då hon stod på bakbenen så fort något krävdes (så gör hon iallafall inte mot mig). Låtit henne vila (1 år). Ridit bara barbacka med grimma (funkar ganska bra, speciellt i paddock/ridhus).
Nu har jag precis satt igång henne så smått igen. Hon är sig lik. Taktar hela tiden, vägrar stå still (reser sig), går tvären ute i galoppen (som skänkelvikning rakt åt sidan), funkar relativt bra i ridhus men försöker trava iväg så fort jag skrittar, galoppen är rena skämtet. Hon är väldigt mjuk och känslig, hon tar inte bettet utan "frikopplar" snarare i nackkotorna så att det till slut känns som om man har hennes huvud där ens egen näsa borde sitta. Mellan dessa "anfall" (som oundvikligen kommer vid eller efter en galopp eller då vägen man rider på svänger åt hemhållet (tala om inbyggd kompass)) går hon i stadig om än låg form.
Mja, förstår ni mitt problem? Tips på Varför? och Vad ta sig till? Kan väl nämna att jag har hennes son också, han är rena drömhästen, så det kan inte enbart vara mitt fel... Stammen på stoet är förresten Partisan-Hertigen.
Jag har ett vackert litet fuxsto som är hur lyhörd som helst. Så länge hon får lyda i 190 knyck... Bromsen har tyvärr hängt sig eller rostat fast, tusan vet om den ens finns på den här modellen.
Alltså:
Skritt existerar knappt. Någon form av mjuk kortkort trav, nästan töltaktig, tillämpas dock av damen.
Trav är en bra kompromiss.
Galopp innebär studsa upp och ner på stället, "slå" med framhovarna, kasta med huvudet osv.
Hoppa går till såhär: damen hoppar som en pingpongboll över hela banan (i ovannämnda galopp), med blicken någonstans i taket och klipper lik förbaskat alla hinder.
Vad göra!?
Vad jag har gjort: i utrustningsväg är det mesta utprovat. Hackamore och andra bitlessvarianter fungerar bättre än bett, men det känns bara som att det beror på att jag blir starkare. Sadel ok. Tandstatus ok. I träningsväg - allt! tränare envisas förstås med att hästern ska gå på låga hinder, vilket liksom får henne vansinnig... På lite högre höjder (tja 1,10 ungefär) tar hon uppgiften på något större allvar och koncentrerar sig. Studs i olika utformningar (lågt, högt, lågt med ett högt mitt i) - dessvärre utgör inte detta något problem för henne, en gång vände hon dessutom 90 grader mellan hinder 3 och 4 och tog staketet istället. Lånat ut henne till dressyrintresserad (kom hem igen efter en månad då hon stod på bakbenen så fort något krävdes (så gör hon iallafall inte mot mig). Låtit henne vila (1 år). Ridit bara barbacka med grimma (funkar ganska bra, speciellt i paddock/ridhus).
Nu har jag precis satt igång henne så smått igen. Hon är sig lik. Taktar hela tiden, vägrar stå still (reser sig), går tvären ute i galoppen (som skänkelvikning rakt åt sidan), funkar relativt bra i ridhus men försöker trava iväg så fort jag skrittar, galoppen är rena skämtet. Hon är väldigt mjuk och känslig, hon tar inte bettet utan "frikopplar" snarare i nackkotorna så att det till slut känns som om man har hennes huvud där ens egen näsa borde sitta. Mellan dessa "anfall" (som oundvikligen kommer vid eller efter en galopp eller då vägen man rider på svänger åt hemhållet (tala om inbyggd kompass)) går hon i stadig om än låg form.
Mja, förstår ni mitt problem? Tips på Varför? och Vad ta sig till? Kan väl nämna att jag har hennes son också, han är rena drömhästen, så det kan inte enbart vara mitt fel... Stammen på stoet är förresten Partisan-Hertigen.