Viveka
Trådstartare
Funkar det här med kantarellsök faktiskt för någon?
Jag tänkte jag skulle testa lite förra året med min lilla welsh, så jag började lite halvvetenskapligt med att gömma kantareller i trädgården, och övergick sedan till att lägga godis bland svamparna på mina vanliga svampställen. Det verkade faktiskt ett tag som om hon hade fattat vad det var jag ville att hon skulle göra för att markera, d.v.s sätta sig...
Problemet var bara att hon envisades med att sätta sig på kantarellerna, som alltså blev väldigt platta, och dessutom svårare att hitta.
Kulmen nåddes på senhösten, när jag hittade ett bra trattkantarellställe, och därför la ifrån mig påsen med dagens kantarellskörd på marken medan jag plockade. När jag rafsat ihop alla trattisarna, och skulle ta upp kantarellpåsen igen, var den spårlöst borta. Jag letade överallt, och tänkte faktiskt fula tankar om en joggare som passerat, medan jag rafsat trattisar. Ett tag var jag helt övertygad om att han stulit min kantarellpåse.
Tills jag upptäckte var den var. Hunden satt på den...
I år började svågerns unghund, "Slyngeln", att visa intresse för mitt kantarellplockande. Ett tag verkade han faktiskt riktigt lovande, men sedan började det av någon anledning bli alltmer ont om kantarellerna på mina vanliga ställen.
Idag upptäckte jag varför. Slyngeln har missuppfattat det där med kantarellsök, han är övertygad om att något som intresserar mig så mycket måste vara supergott. Så istället för att markera ställena, så äter han kantarellerna...
Är det någon som faktiskt fått det här att fungera?
.
Jag tänkte jag skulle testa lite förra året med min lilla welsh, så jag började lite halvvetenskapligt med att gömma kantareller i trädgården, och övergick sedan till att lägga godis bland svamparna på mina vanliga svampställen. Det verkade faktiskt ett tag som om hon hade fattat vad det var jag ville att hon skulle göra för att markera, d.v.s sätta sig...
Problemet var bara att hon envisades med att sätta sig på kantarellerna, som alltså blev väldigt platta, och dessutom svårare att hitta.
Kulmen nåddes på senhösten, när jag hittade ett bra trattkantarellställe, och därför la ifrån mig påsen med dagens kantarellskörd på marken medan jag plockade. När jag rafsat ihop alla trattisarna, och skulle ta upp kantarellpåsen igen, var den spårlöst borta. Jag letade överallt, och tänkte faktiskt fula tankar om en joggare som passerat, medan jag rafsat trattisar. Ett tag var jag helt övertygad om att han stulit min kantarellpåse.
Tills jag upptäckte var den var. Hunden satt på den...
I år började svågerns unghund, "Slyngeln", att visa intresse för mitt kantarellplockande. Ett tag verkade han faktiskt riktigt lovande, men sedan började det av någon anledning bli alltmer ont om kantarellerna på mina vanliga ställen.
Idag upptäckte jag varför. Slyngeln har missuppfattat det där med kantarellsök, han är övertygad om att något som intresserar mig så mycket måste vara supergott. Så istället för att markera ställena, så äter han kantarellerna...
Är det någon som faktiskt fått det här att fungera?
.