Hantera döden

[Suspiria]

Min pappa dog tidigt igår. Det var en stor chock för oss alla, helt oväntat. Vi pratade i telefon kvällen innan.
Mina föräldrar bor i södra sverige och jag långt upp i norra så vi har inte träffats på ett tag, vi har haft god kontakt via telefon och facebook. Jag fick ringa min äldre halvsyster (pappas) som bor utomlands och berätta.

Det går upp och ner för mig. Jag förstår vad som har hänt men det är ändå overkligt, jag antar att det är så för alla.
Imorgon flyger jag ner till mamma några dagar och först då kommer det nog slå till med alla kraft.

Jag har svårt att förstå döden. Hur någon bara kan vara borta? Det går inte riktigt att greppa.

Jag vet inte heller hur jag ska finnas där för mamma. Vad kan man göra?

Pappa hade inte velat att jag grävde ner mig och blev liggandes. Han trodde starkt på att man ses igen efter livet är över, och att man vakar över de man älskar.
Dela gärna er om era erfarenheter och tankar.

 

[Kilauea]

Beklagar sorgen!
Det där att förstå att någon är borta för resten av ens liv, det är det svåraste tycker jag, även snart 2 år senare.

Om du orkar, se till att hjälpa din mamma med praktiska saker som att handla, laga mat och städa. Första tiden efter ett dödsfall kan gå som i en dimma, så var det för mig och mamma. Vi kontaktade begravningsbyrå och ordnade praktiska saker, men det finns inte direkt nåt minne om det nu.

Vi hade dock lite tid att förbereda oss rent mentalt då pappa fick sin diagnos, hjärntumör, 6 månader tidigare. Inte för att det hjälpte sorgen, men kan tänka mig att det är svårare med acceptans när det kommer så plötsligt.

 

[Líf]

Går igenom samma sak, en nära vän gick bort väldigt oväntat för några dagar sedan. Sorgen kommer i vågor och jag försöker bara gråta mig igenom dem. Tror att man behöver tid och att tillåta sig att gråta, sörja och sakna. En terapeut eller kurator kan säkert hjälpa till.

 

[Suspiria]

Om du orkar, se till att hjälpa din mamma med praktiska saker som att handla, laga mat och städa.

Det ska jag göra. Hon har en vän där nu och när jag har åkt kommer en annan nära vän, även mormor, hennes mamma, ska åka dit. Så hon är inte ensam.

Jag vet inte hur det fungerar med räkningar och sådant. Han skötte allt som har med ekonomin att göra. Hon är sjukpensionär och han var pensionär. Bara 69 år gammal..

 

[TheRedLightning]

Jag inbillar mig att när jag dör kommer jag få träffa dom som lämnat livet innan mig.

Det är en väg vi alla ska gå och vi måste tillåta oss själva att sörja. Ta en dag i taget, jag tror det gör mycket att du bara är där för din mamma och att ni har varandra. Ta hand om er.

 

[Sonic76]

Det ska jag göra. Hon har en vän där nu och när jag har åkt kommer en annan nära vän, även mormor, hennes mamma, ska åka dit. Så hon är inte ensam.

Jag vet inte hur det fungerar med räkningar och sådant. Han skötte allt som har med ekonomin att göra. Hon är sjukpensionär och han var pensionär. Bara 69 år gammal..

Skaffa nån som hjälper er med räkningar mm.
Alla konton som står hans namn på fryses nu men man kan betala räkningar via att lämna in dem på banken tror jag det var
När det gäller chocken och sorgen är det så individuellt vad man behöver.
Man måste låta det ta den tid det tar. Gläds när man minns de glada stunderna och så var ledsen när det är tungt
För mig är det 8 år sen pappa försvann, 5 sen syrran försvann och 4 sen mamma gick bort och själva sorgen är ju inte närvarande så men saknaden.
Jag bodde också långt bort så det mest påtagliga var att jag inte längre kunde ringa och prata varje dag som jag gjorde.
Det saknar jag än idag.

 

[nickan1]

@Suspiria beklagar sorgen. Det är viktigt att ta sig tid att sörja. Kom ihåg att inga känslor är fel, tillåt dig att känna vad än du känner. Se om du har några redskap som kan hjälpa dig i de värsta stunderna för mig var det skrivandet. Jag skrev om hur jag kände, vad jag kände och jag var arg, ledsen, förtvivlad allt på en gång. Det är helt okej att vara arg i sorgen. Själv var jag arg över att aldrig mer få träffa min pappa, jag var ledsen och förtvivlad över samma sak. Jag var också arg över att min pappa gick bort för tidigt han var några år över 60 och även om han var sjuk så var det ändå så djäkla orättvist tyckte jag. Det är många år sen nu men jag kan fortfarande få stunder av saknad när jag gråter lite.

Kontakta begravningsbyrå och få hjälp med bouppteckningen, de kan också råda om räkningar m.m. Ta även kontakt med banken om ni orkar. Kanske en god ide att hjälpa din mamma att få så mycket som möjligt på autogiro i framtiden så slipper hon oroa sig för att saker inte blir betalda i tid.

 

[Kilauea]

Det är ok att skratta och le också när roliga saker händer. Jag hade jättesvårt att acceptera att jag fick vara glad och faktiskt ha bra dagar när pappa gick bort, men man får det och man måste tillåta sig att ha det för att orka!

 

[Suspiria]

Jag känner att jag kan skratta till och från, kanske just för att jag vet att pappa hade velat ha det så.


Det som gnager mest är nog hur det gick till. Han åkte till sjukhuset med bröstsmärtor, blev undersökt och hemskickad, och dog i taxin på vägen hem. Jag vill gå vidare med det här och försäkra mig om att allt verkligen gick rätt till.

 

[Magiana]

Jag känner att jag kan skratta till och från, kanske just för att jag vet att pappa hade velat ha det så.


Det som gnager mest är nog hur det gick till. Han åkte till sjukhuset med bröstsmärtor, blev undersökt och hemskickad, och dog i taxin på vägen hem. Jag vill gå vidare med det här och försäkra mig om att allt verkligen gick rätt till.

Beklagar sorgen.

Och det är klart att det väcker frågor när de skickade hem honom från sjukhuset. Bröstsmärtor ska ju vara högprioriterat och man måste göra det som krävs för att få reda på varför smärtorna uppstått. Ibland är ett flertal undersökningar nödvändiga. (En person jag känner fick inte svar på anledningen till sina bröstsmärtor förrän det gjordes ett arbetsprov. Alla tester innan såg bra ut.)

Men oavsett om sjukhuset gjort fel eller inte så har du ju förlorat din pappa och hur man hanterar det finns det inget rätt eller fel i. Eller jo, om man stänger av känslorna helt blir det nog inte så bra. En del behöver prata om sorgen och förlusten, andra vill inte prata alls. Hur du gör vet bara du.

 

[Snurrfian]

Jag känner att jag kan skratta till och från, kanske just för att jag vet att pappa hade velat ha det så.


Det som gnager mest är nog hur det gick till. Han åkte till sjukhuset med bröstsmärtor, blev undersökt och hemskickad, och dog i taxin på vägen hem. Jag vill gå vidare med det här och försäkra mig om att allt verkligen gick rätt till.

Det är helt okej att skratta! Det finns inga regler för hur man ska göra när man sörjer utan det är upp till var och en! Jag förlorade min pappa väldigt hastigt och oförutsett när jag var 19 år, jag var hos mamma en vecka men sen mådde jag bättre av att komma igång och jobba igen för att slippa ifrån en stund ibland. Andra mår bättre av att få vara tillsammans, det är upp till varje person att känna vad som är bäst.

Jag förstår att det gnager dig hur det gick till, jag antar att det kommer att bli en obduktion, det kommer att ge några svar åtminstone, men fråga även efter om någon på sjukhuset kan förklara för er vad som gjorde att de skickade hem honom.

Ta hand om dig själv och var precis som du själv känner att du mår bäst av!

 

[athena_arabians]

@Suspiria: Beklagar förlusten.

Min pappa gick bort för två år sedan när jag var i Norge och jobbade, dvs jag kunde inte åka hem. Det var inte oväntat men det var en chock ändå.

Jag har faktiskt lärt mig mycket här på Buke om hur sorg fungerar och det hjälpte mig något oerhört. Man får vara och känna som man vill, det är faktiskt helt ok att skratta mitt i sorgen. Samma dag pappa gick bort pratade jag med en av hans goda vänner (jag ringde för att ge dödsbudet) och han tog upp en lustig sak de gjort tillsammans så jag satt och skrattade mitt i tårarna.

Jag tror mer på att fira den saknades liv snarare än att gräva ner sig i sorgen. Självklart sörjer man men jag har sett nära släktingar verkligen gräva ner sig och vältra sig i sorg i många år och så vill jag inte leva. Det skulle min pappa verkligen inte ha velat. När prästen kom hit och pratade med mig inför pappas begravning var jag väldigt tydlig med att jag ville att det skulle vara en ljus begravning (så gott det nu går). Min pappa hade på det stora hela ett bra liv och var nöjd med sin tillvaro.

Även om man tror att man sas kommit över förlusten så kan den slå till när man minst anar det. Jag har varit själv när jag gått igenom allt i huset (jag är inte klar ännu, mycket prylar och papper...) och när jag hittat vissa saker eller bilder har jag fått gråtattacker (jag får det fortfarande).

Rent praktiskt rekommenderar jag att ta den hjälp som går att få. Nu vet jag inte hur er ekonomi ser ut men begravningar är DYRA. Är det begränsat ekonomiskt utrymme ska man inte vara rädd att säga det och se till att begravningsbyrån inte prackar på er mer än vad ni mäktar med ekonomiskt. Hur mycket man sörjer sitter inte i hur många blommor det är kring kistan.

 

[strawberrysylt]

Jag beklagar sorgen. =(

Min lillebror gick bort för 6,5 år sen och jag har fortfarande inte förstått det.
Ett misstag som jag känner att vi i familjen gjort är att vi (eller åtminstone jag) har stängt in sorgen och pratat alldeles för lite om honom, det tror jag har försvårat för mig att bearbeta det. Men, alla sörjer på olika sätt, men det är en reflektion från mig.

Kram

//r

 

[tgd]

Beklagar sorgen!

Min mamma dog för en par månader sen 20 år för tidigt.

Vid samtalet med prästen inför begravningen sa prästen det är viktigt att ge plats för sorgen och att låta sig sörja. Man kan annars få andra problem senare och han nämnde att magen var då ett sånt där typiskt ställe där man fick problem.

Vår begravningsentrepenör sa att sorgen ofta kommer etappvis under lång tid. Hon trodde att det har att göra med att vi inte kan hantera och ta in hela sorgen och omfattningen av dödsfallet på en gång och vartefter vi klarar av att ta till oss lite till så kommer sorgen på.

Det första året, sorgeåret, sägs vara det jobbigaste, när man ska genom allt första gången utan den som inte längre är med. Födelsedagar, högtider och årstider. Det heter också "sorgeår" som klart syftar på att det är frågan om ett helt år. Det heter också "sorgearbete" och det är ett helt arbete i sig att sörja och man skall inte förvänta sig att fungera som normalt eller orka som normalt under tiden.

Det är alltså inget man kan förvänta sig att lite käckt så där klara av på nån vecka utan det tar den tid det tar.

 

[myzzan]

Beklagar sorgen

Jag vet ju själv när min pappa gick bort för 17 år sedan ! Men jag pratade om de , sörjde men hjälpte min mamna jättemycket under sorgperioden ( tar olika långtid från person till person )

Men även nu för 1 år sedan gick min arbetskollega /vän bort i epanfall men där var inte sorgen lika mkt som hos pappa !

Men visst jag saknar denna kollegan på jobbet än för han liva upp stämningen när man kom

Men bearbeta sorgen och tänk positivt att han har inte ont längre(om han hade de) eller slippa lida och ligga som en dö sill i en säng

Kramar och ta hand om dig själv och familjen nu