Lena Furberg
Trådstartare
Jag vet att det är vanligt och ofarligt att hundar äter bajs, speciellt hästbajs verkar vara poppis. Min hund ääälskar hästskit, framförallt såhär års då den är frusen.
Men på senare tid har skitätandet börjat gå överstyr, i min mening, och jag vet inte hur jag ska stoppa eländet. Vi går långt varje dag, nån mil minst, och under den milen är han fullständigt koncentrerad på att hitta och äta skit. Hästskit (finns i mängd här), harskit, rådjursdito, och andra hundars. Eller katters. Jag tror han får i sig nåt kilo bajs varje gång vi går ut, allvar! (Människoskit är förståss godast men den brukar vi bara stöta på några gånger per år...)
Jag har honom lös nästan hela tiden, och försöker hålla honom aktiverad med annat, men skitletandet tar överhanden. Han VET att jag ogillar ätandet, så han maskerar sitt letande till han är nån halvmeter från skiten, och då är han som en kobra, bara hugger, och sväljer så han storknar ibland. Stora frusna högar hästskit tuggar han frenetiskt så fradgan stänker för att hinna få ner alltihopa innan jag hunnit fram. I vanliga fall kan jag få honom att släppa det mesta, men skiten är helig. Och jag vill inte köra in näven i gapet på honom för att gräva ut en hundbajskorv, direkt.
Har jag honom kopplad får jag vaka som en hök, för vanligt nosande kan blixtsnabbt övergå i att en skithög försvinner ner i gapet. Nu på vintern ser jag inte vad som döljs under snön, men han vädrar läckerheten, och nosa måste han ju få göra!
Jag är ordentligt less på det här men står handfallen. Jag tycker det är uräckligt, han luktar ur munnen och han måste ut 2 gånger varje natt för att själv bajsa, eftersom han sätter i sig såna mängder.
Enda alternativet är att ha honom kopplad, kort, eller sätta på en munkorg av nåt slag. Det hjälper inte hur rosenrasande jag än blir när han äter skiten - han håller sig i skinnet några hundra meter, sen äter han igen. Han är besatt! Jag når inte fram till honom.
Men på senare tid har skitätandet börjat gå överstyr, i min mening, och jag vet inte hur jag ska stoppa eländet. Vi går långt varje dag, nån mil minst, och under den milen är han fullständigt koncentrerad på att hitta och äta skit. Hästskit (finns i mängd här), harskit, rådjursdito, och andra hundars. Eller katters. Jag tror han får i sig nåt kilo bajs varje gång vi går ut, allvar! (Människoskit är förståss godast men den brukar vi bara stöta på några gånger per år...)
Jag har honom lös nästan hela tiden, och försöker hålla honom aktiverad med annat, men skitletandet tar överhanden. Han VET att jag ogillar ätandet, så han maskerar sitt letande till han är nån halvmeter från skiten, och då är han som en kobra, bara hugger, och sväljer så han storknar ibland. Stora frusna högar hästskit tuggar han frenetiskt så fradgan stänker för att hinna få ner alltihopa innan jag hunnit fram. I vanliga fall kan jag få honom att släppa det mesta, men skiten är helig. Och jag vill inte köra in näven i gapet på honom för att gräva ut en hundbajskorv, direkt.
Har jag honom kopplad får jag vaka som en hök, för vanligt nosande kan blixtsnabbt övergå i att en skithög försvinner ner i gapet. Nu på vintern ser jag inte vad som döljs under snön, men han vädrar läckerheten, och nosa måste han ju få göra!
Jag är ordentligt less på det här men står handfallen. Jag tycker det är uräckligt, han luktar ur munnen och han måste ut 2 gånger varje natt för att själv bajsa, eftersom han sätter i sig såna mängder.
Enda alternativet är att ha honom kopplad, kort, eller sätta på en munkorg av nåt slag. Det hjälper inte hur rosenrasande jag än blir när han äter skiten - han håller sig i skinnet några hundra meter, sen äter han igen. Han är besatt! Jag når inte fram till honom.
