Hästlivet post-depression

[Monsterliter]

Ni som har eller har haft depression eller liknande diagnoser, hur lever ni era hästliv?

Jag har under 10 års tid varit inne i psykvården och psyk-, terapi - och medicinens värld och har mest bara bra erfarenheter av den. Jag fick den hjälp jag behövde av både anhöriga och psykvård. Allt är ganska ok, med andra ord.

Hur funkar era hästliv efter akut sjukdom? Jag tror att jag blivit paradoxalt nog fegare som ryttare. Jag har så många tankar i huvudet under en ritt (allt från att vilja leva till att vilja dö) i huvudet och stackars pållen har liksom ingen chans att förstå mig.

Hästlivet efter ’de stora depressionerna’ är inte så enkelt för jag har blivit lite räddare för livet, skör och vaksam, och det känner såklart pållen av.

Vilka är era erfarenheter?

 

[RedChili]

Känner igen mig... Jag har haft utmattningsdepression som återkommit i form av mildare depressioner och panikångest. Mitt hästliv ser helt annorlunda ut nu jämfört med innan jag insjuknade. Kämpar med att leva i nuet istället för att oroa mig. Blir lätt att det dyker upp katastroftankar i huvudet. Samt att jag blivit extremt känslig, bl.a. för plötsliga ljud, hoppar till för minsta lilla. Klart det påverkar samvaron med hästen.

Och orken ska vi inte tala om, har fått sänka ambitionsnivån rejält. Vissa dagar får hästen vila helt enkelt. Försöker lära mig att acceptera att det är okej, att jag inte ska dåligt samvete för det.

Jag känner mig som nybörjare till häst, fast jag ridit länge... Osäker och känner att jag tappat känslan. Vissa dagar tycker jag att min balans känns som bortblåst. Ingenting känns självklart längre.

På plussidan kan jag känna att jag blivit mer lyhörd och ödmjuk. Mer accepterande. Även hästen har dagar då den inte känner sig på topp, det har jag större förståelse för nu och kan anpassa bättre min ridning.

 

[sthu]

Jag är bipolär, medicinerar sen ca ett år. Innan dess svängde det som värsta ravefesten. Det går fortfarande upp och ner (mest ner) men jag kan hantera det.

Just hästarna har varit min enda fasta punkt. De har varit enda anledningen till struktur i livet.
Under en period red jag nästan ingenting, bara tog in och gav foder i princip. Det kändes som att det var det enda jag orkade då, men såhär i efterhand inser jag att det var just att jag inte gjorde något som ledde till att jag inte orkade. Det blev svårare och svårare att ta tag i saker.
När jag äntligen kravlade mig upp på hästryggen igen var det först fruktansvärt jobbigt, men det lossnade rätt snart. Jag bara åkte, kan inte säga att jag red, men det räckte. Huvudsaken är att man får in en rutin att göra saker igen, det blir så mycket lättare att komma tillbaka till livet!

Allting som har med hästar och ridning att göra har blivit sju resor enklare sen jag erkände för både mig själv och andra att jag blir rädd, att jag tycker det är jobbigt och att jag inte alla gånger kan hantera press.
Första gången jag uttryckligen sa att jag var rädd, det var som en sten föll från hjärtat. Allting blev så otroligt mycket enklare! Min häst var lite bråkig i galoppen, tränaren ville att jag ändå skulle försöka och jag sa att jag var rädd. Hon accepterade det utan att blinka och helt plötsligt gick allt bättre.
Man måste bara komma på det själv, att det är okej att vara rädd, osäker, ha dåliga dagar, inte kunna vissa saker.

Jag har träffat stolpskott som tittar snett på mig när jag säger att jag är rädd. En del har till och med haft mage att börja kritisera det. Men jag har lyckats ta mig ifrån de människorna, det tog tid innan jag insåg vad de höll på med och det var svårt att komma därifrån, men nu känns allting lättare. Det är inte bara hästarna i stallet, det är alla människor också..

Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att många av mina problem kommit av att jag inte kunnat erkänna för mig själv att jag faktiskt har känslor, jag blir rädd och osäker när jag inte kan kontrollera en situation. Och det är inga fel med det.

 

[Hanna98]

Vill inte gå in på detaljerna på min depression såhär öppet. Men jag har iaf fått antidepressiva mediciner i snart ett år och gått till olika psykologer i 3 år.
Jag känner att ridningen är verkligen det enda som jag blir glad av att göra och som kan få mig att lämna huset frivilligt. Visst är det ibland svårt att komma iväg till stallet men jag är alltid glad att jag gjorde det när jag väl är där.
Visst så presterar jag sämre med ridningen när jag är deppig, men det gör mej ändå gladare. Eftersom hästarna är det enda som gör mej glad och vilja göra något annat än att ligga i sängen hela dagarna, så har min psykolog hela tiden uppmanat mej med att fortsätta med ridningen. Det viktigaste tror jag är att försöka att inte känna press med ridningen. Du ska absolut rida om det får dej att må bättre! För även om det ibland känns jobbigt så är det viktigt att göra sånt man brukar tycka om även om det ibland känns bättre att stanna hemma i sängen just då. Men känn ingen press för att du måste prestera på topp. Det viktigaste är att du känner dej glad och lugn när du är i stallet. Det viktigaste är att du mår bättre och sen när du mår bra igen så kan du börja fokusera på att bli bättre på allt du vill igen. Ta hand om dej och lycka till

 

[Squie]

Ni som har eller har haft depression eller liknande diagnoser, hur lever ni era hästliv?

Idag?

Som jag gjorde innan + jag utmanar mig mer. Nya mål satta som jag aldrig trodde jag skulle ens våga tänka på innan sjukdomsperioden. Inga problem med ork eller något alls.

 

[Fagelungen]

Hästlivet är främsta orsaken till att jag lever.
I stallet var jag inte sjuk, jag var fagelungen. Hästarna behöver mat och vatten hur deprimerad och psykiskt sjuk jag än varit. Det gick helt enkelt inte att bara ligga inne när mina djur behövde mig.
De var och är helt enkelt ankaret som gör att jag stannar kvar i livet och ger det en chans.

Påverkad har nog hästlivet blivit genom att jag har lättar för att visa uppskattning och tacksamhet, och som någon annan skrev, har bättre förståelse och tålamod.

Jag har även sänkt prestationskraven och kommit underfund med vad jag vill satsa på och sträva efter.

 

[Rialavargen]

Ni som har eller har haft depression eller liknande diagnoser, hur lever ni era hästliv?

Jag har under 10 års tid varit inne i psykvården och psyk-, terapi - och medicinens värld och har mest bara bra erfarenheter av den. Jag fick den hjälp jag behövde av både anhöriga och psykvård. Allt är ganska ok, med andra ord.

Hur funkar era hästliv efter akut sjukdom? Jag tror att jag blivit paradoxalt nog fegare som ryttare. Jag har så många tankar i huvudet under en ritt (allt från att vilja leva till att vilja dö) i huvudet och stackars pållen har liksom ingen chans att förstå mig.

Hästlivet efter ’de stora depressionerna’ är inte så enkelt för jag har blivit lite räddare för livet, skör och vaksam, och det känner såklart pållen av.

Vilka är era erfarenheter?

Jag tänker såhär:

Ni som har haft / kommit ur en depression har nya erfarenheter i livet. Det är klart att det påverkar er. Kanske snöar ni in på negativa nya infallsvinklar, men ni har säkert massa andra nya bra sätt att förhålla er till er hobby. Jag kan tänka mig att ni är mera ödmjuka emot att en individ inte passar in i normen. Ni kanske är mera rädda om er själva. Ni kanske är lite mera laid-back och inte hetsar upp er så mycket över "vissa" saker, som att städa pedantisk. Ni kanske är mera lyhörda för att se/upptäcka stress hos individer.
Jag bara spekulerar i olika nya infallsvinklar, men jag tror ni har massor av nya erfarenheter som tillför er omvärld på massa bra nya sätt:-)

 

[Hanna98]

Jag tänker såhär:

Ni som har haft / kommit ur en depression har nya erfarenheter i livet. Det är klart att det påverkar er. Kanske snöar ni in på negativa nya infallsvinklar, men ni har säkert massa andra nya bra sätt att förhålla er till er hobby. Jag kan tänka mig att ni är mera ödmjuka emot att en individ inte passar in i normen. Ni kanske är mera rädda om er själva. Ni kanske är lite mera laid-back och inte hetsar upp er så mycket över "vissa" saker, som att städa pedantisk. Ni kanske är mera lyhörda för att se/upptäcka stress hos individer.
Jag bara spekulerar i olika nya infallsvinklar, men jag tror ni har massor av nya erfarenheter som tillför er omvärld på massa bra nya sätt:-)

Rialavargen: Mycket smart tänkt! Det är självklart olika från person till person men jag känner igen mej i allt det du skriver förutom en sak. "Mer rädda om er själva." Detta tror jag är olika från person till person men när jag var som djupast nere i min depression så var det snarare tvärt om. Det var inte som att jag tänkte ta självmord men det var som att överlevnadsinstinkten försvann. Men förutom den punkten så kan jag relatera till allt du skrev.

 

[Rialavargen]

Rialavargen: Mycket smart tänkt! Det är självklart olika från person till person men jag känner igen mej i allt det du skriver förutom en sak. "Mer rädda om er själva." Detta tror jag är olika från person till person men när jag var som djupast nere i min depression så var det snarare tvärt om. Det var inte som att jag tänkte ta självmord men det var som att överlevnadsinstinkten försvann. Men förutom den punkten så kan jag relatera till allt du skrev.

Vad glad jag blev när jag läste ditt inlägg.

 

[Nepeta]

Har diagn Utmattningsdepression sedan 2007, Bipolär II sedan 2013 och väntar nu på en kommande ADHD utredning. Helvetet öser på o jag är Sjkskr 50% de senaste 18 mån. Men - hästarna kan jag inte leva utan. Är gammal ridskoleelever som nu blivit medryttare på ett Friesersto. Att umgås med dessa go mjuka muskelpaket gör mej mindre sjuk. I de rastlösa perioderna finns det alltid läder att smörja, gångar att kvasta o bakgrundsljudet med stampningar, frustningar o malande käkar är så lugnande. Dock är min ångest jobbig emellanåt o panikkänslorna visar sitt fula tryne o vissa dar är orken obefintlig. Då kan jag välja vad som fungerar för tillfället. Vi kanske går en sväng vid hand, kanske bara skrittar ett pass på banan. Matte rider inte Damen själv sedan en olycka, så allt jag orkar o kan är bara på + för alla...

 

[Squie]

Ni kanske är mera rädda om er själva.

Både ock måste nog bli mitt svar på din fundering. Jag utmanar mig själv mer nu efter sjukdomen. De är fantastiskt kul o inse att man kan igen. O att man kan..lite...till. Som exempel, den hopprädde sedan många år har gått med i hoppgruppen på ridskolan o fasar varje gång för hindren..men gör det ändå. Däremot är jag mer rädd om mig själv på så sätt att jag köper inte vilken behandling av mig som helst. Jag har blivit mer ego så sätt.

 

[Rialavargen]

Både ock måste nog bli mitt svar på din fundering. Jag utmanar mig själv mer nu efter sjukdomen. De är fantastiskt kul o inse att man kan igen. O att man kan..lite...till. Som exempel, den hopprädde sedan många år har gått med i hoppgruppen på ridskolan o fasar varje gång för hindren..men gör det ändå. Däremot är jag mer rädd om mig själv på så sätt att jag köper inte vilken behandling av mig som helst. Jag har blivit mer ego så sätt.

Heja Squie!!! :-)